tisdag 28 maj 2013

827.

Hallå, vi är nu nere i Skåne, Hovs Hallar hos min mamma och myser. Första gången vi rest så långt med Edith. Och tro det eller ej så har det ändå gått hyffsat bra att resa dessa 115milen. Edith har allt som allt skrikit i ca 30minuter. Jag tror att det är rätt så bra ändå:) 

Först så sov Edith till Sundsvall och där väckte vi henne och ammade henne och tog på henne pyjamas. Då skrek hon i bilen i tio minuter tills vi stannade för att kolla varför hon skrek. Bajs i blöjan var orsaken, så vi bytte på henne och hon somnade på en gång. Sedan sov lilla Edith hela vägen till Norrköping och när vi bar upp henne i sängen för att vakna upp morgonen därpå i Norrköping.

I Norrköping stannade vi i två dagar innan vi åkte vidare emot Hovs Hallar. På fredagen i Norrköping gick vi på promenad i en fin park för att sedan gå upp på stan och äta lunch och så en liten spontantur på museum och utställning på det! En riktigt mysig heldag med farmor Karin:)


Nu har vi varit hos mormor i några dagar och bara tagit det lugnt och myst och tagit lantliga promenader. Idag slank vi även in på en liten loppis, kanske den bästa sysselsättningen på en fin sommardag. Imorgon ska vi åka till Ullared och strosa runt. Jag hoppas att Edith sköter sig lika fint som hon alltid gör, peppar peppar ta i trä. 



En annan rolig sak Edith börjat göra de senaste dagarna är att hon har vänt på sig en gång och så har hon börjat sitta i matstol med oss när vi äter, så himla mysigt att hon kan vara med vid bordet  när vi äter. Hon sitter och tittar runt och skrattar och pratar och har så kul så! 
Och sist men inte minst så har hon börjat greppa saker och ska stoppa allt i munnen för att smaka på. Allt detta har hänt på en vecka. Så sjukt vad fort det gått med utvecklingen nu! 

Våran lilla sötnöt börjar bli stora tjejen. 




På de första bilderna äter Edith på sin leksak och på de andra bilderna sover hon i bilen på vägen ner:)

onsdag 22 maj 2013

826.

Idag har vi tagit en två timmar lång promenad sedan varit hos sjukgymnasten och nu slutligen så har vi packat, fixat och donat inför resan imorgon. 

Jag hoppas verkligen att allt kommer att gå vägen! Första stopp på våran lilla resa är Norrköping och farmor. Efter det så åker vi vidare mot Skåne och hovs hallar:)

Det var ju tänkt att jag och Edith skulle flyga ner till mormor men eftersom jag blev sjukskriven och Per ska vara hemma med mig så åker vi ner med bil båda två istället. Egentligen tänkte jag ju åka själv ändå men de tyckte att det var smartast att vi åker båda två så att jag får det stöd jag behöver. 


Idag hos sjukgymnasten så konstaterade vi förresten att jag är väldigt överrörlig i kroppen, jag har alltid trott att alla kan vrida på armar och ben och trycka ner tummen emot handleden och så vidare. Men tydligen så är det inte alla som kan detta och det är inte heller en bra sak. Så det ska sjukgymnasten spana vidare på då det kan vara en av anledningarna till min överförjävliga rygg. 


Annars så fick jag låna en stödväst som ska dra bak axlarna och hjälpa till att hålla upp ryggen så att jag kanske får lite bättre hållning och bättre position på kroppen när jag ammar eller sitter vid datorn och liknande. Det gör jävligt ont att ha den på sig men förhoppningsvis kommer det ge resultat. 

Jag hade också fått tillbaka de inre magmusklerna på plats i magen så nu har jag fått mer avancerade träningsövningar och inte bara bäckenövningar. Den inre korsetten har börjat hitta hem igen:)


Nåväl nu måste jag äta något och packa klart så att jag kan skynda mig och hoppa i sängen, vi har en lång dag framför oss imorgon. 

Först har vi bvc vägning och mätning och efter det så ska jag på första mammagruppen och efter det så ska jag till min psykoterapeut och sen så ska vi äntligen rulla söderut. 

Avslutar med att lägga ut två bilder på våran alldeles egna lilla prinsessa:)


Du är så otroligt fin våran älskade Edith-Lily, Maj Lindsaga<3
Mamma och pappa är upp över öronen förälskade i dig. Vi älskar dig hjärtat! 

tisdag 21 maj 2013

825.

Tänkte bara passa på att dela med mig av några av Ediths senaste outfits. Jag älskar att sätta ihop alla dessa barnkläder i olika kombinationer till henne. Det är ju så kul! Och när kläderna är så små och gulliga så smälter man ju rakt av:)

Nej nu måste jag sova så att jag orkar med morgondagen och allt som vi ska göra då. 

 
Tunnika/Kappahl  -  Tights/H&M


 Body,Klänning/Kappahl(present från farmor och bonusrolf)  -  Strumpbyxor/H&M


 Tröja/Loppis  -  Dregglis/Åhlens  -  Tights/Kappahl(Present från farmor och bonusrolf)


Klänning/Kappahl (present från farfar och bonusfarmor) -  Strumpbyxor/H&M  -  Pannband/Ebay

824.

Hallå, de senaste dagarna har varit mycket lugna. I söndags var vädret strålande så vi flydde stan och for ut till täfteå och farfar ännu en dag. Där vankades det grillning och lantpromenader. 

Igår hade jag en rätt så dålig dag så då gjorde vi verkligen ingenting mer än att gå ut och gå. Resten av dagen spenderades gråtandes och totalt utmattad.

Och idag har vi tagit det lugnt också, det enda vi gjorde under dagen var att ta en härlig promenad precis som varje dag. På eftermiddagen så for jag till Anna så att vi två kunde gå ut och äta utan barn och män och bara snacka och inte bry oss om nått, så skönt att bara sitta och prata och slappna av och inte behöva stressa i sig maten eller amma samtidigt som man sitter och äter eller liknande. 

Efter en redig falafeltallrik for vi upp på varvsberget för att äta biskvier innan det var dags att åter igen åka hem till familjen:)

Det var otroligt skönt att få vara själv en stund och att få åka iväg och inte vara hemma. Och på så vis även skönare att få komma hem igen! 






Loafers, Handväska/Ebay  -  Kjol/Loppis 

Här är några detaljbilder på hur jag såg ut idag. En rätt så tråkig klädsel men ändå ett steg i rätt riktning! Skorna är för övrigt nya och jag tycker att de är så sjukt snygga:) Jag fyndade dem på ebay för 60kr.

söndag 19 maj 2013

823.




Tunnika/Kappahl  -  Strumpbyxor/H&M  -  Pannband/Ebay

Här har vi bilder på hur Edith såg ut igår. I tunnika som hon fått av farfar och bonusfarmor Inger. Jag är besatt av hårband till henne. Det är ju så himla gulligt så man smälter! Per däremot tycker att just det här hårbandet ser ut som en spetstrosa, haha.

lördag 18 maj 2013

822.

Hallå!

Jag Per och Klas och kollar på eurovision och väntar på att glassen ska stelna i frysen. Vi har ätit gomiddag och sitter just nu bara och har det gott!

Idag har varit en mysig dag, det började med att vi sov utan att ställa väckarklockan, så vid tio vaknade vi och klev upp och åt frukost i solen. Efter det så tog vi bilen ut till farfar Birger och hängde på hans altan hela dagen. Mysigt värre:)


Det känns så konstigt att ha Per hemma med ordinationen av psykolog att bara ta det lugnt, vila, sova och göra sånt som jag mår bra av och tycker är mysigt eller kul. Jag tänker som att det känns konstigt att sitta ute i solen och njuta då jag är sjukskriven, men jag ska ju göra precis sådant.

Jag känner nu vad skönt det är att ha Per hemma med mig och Edith, nu när jag vet att han ska vara hemma så kan jag som börja slappna av och släppa ut alla känslor. Nu kan jag äntligen bryta ihop och börja om så att säga.



Klänning/ärvd  -  Glasögon,Skor/Ebay  -  Skinnväst/GinaTricot 


Såhär såg jag förresten ut igår då vi hade en mysig dag i parken. Det är ju bara så bökigt att klä sig numera. Eftersom jag ammar så måste jag ju ha kläder där det går fort att dra fram brösten så att Eddan kan få mat. Och då är det en hel del kläder som faller bort tyvärr. Sen så är det ännu mer kläder som går bort eftersom mina monsterbröst inte kommer i mina kläder längre. Det blir numera jävligt tajt. Men jag hoppas att brösten försvinner så fort jag slutar amma:)

fredag 17 maj 2013

821.

Hallå, jag tänkte att jag skulle dela med mig av hur magen ser ut just nu. Den har definitivt krympt men den är fortfarande väldigt stor tycker jag, om man jämför med hur jag har sett ut innan. 

Har delat med sig av innan och under bild så är det ju bara att dela med sig av en efterbild också. Jag kan ju inte banga ur nu liksom. Och det är lika bra att visa upp hur verkligheten ser ut. Hur jobbigt det än känns att dela med mig av den här bilden. 


Sen så finns det ju faktiskt dom som har det mycket värre. Så jag borde väl inte klaga, men ändå det är en stor omställning för mig personligen att vara så stor över magen. 
Och det kan ju ingen annan än jag förstå eftersom det är min kropp det handlar om. 


 
På den här bilden var jag gravid i vecka sju. Och såg alltså ut i princip som jag gjorde innan jag blev gravid. 


På den här bilden är jag gravid i vecka 39 och hade två veckor kvar tills Edith plockades ut. Tyvärr har jag ingen bild från de sista två veckorna eftersom allt var så jobbigt då. Men magen hann bli lite större också.


Och det här är alltså nio veckor efter förlossningen. Jag har gått ner det mesta uppe vid revbenen. Men har en hel del mage kvar att göra mig av med innan jag ser ut som innan. Men det är egentligen inte det jobbiga. Att jag kanske kommer att vara lite större nu det kan jag ta. Men att ha bristningar över hela magen och ryggen, samt att jag är så fruktansvärt mjuk, det tycker jag är det jobbiga. Från att vara fast om magen till att bli som en bulldeg det tycker jag är en sjukt svår omställning.

Men å andra sidan så har jag ju fått mig en liten Edith och det är ju värt en bulldegsmage alla dagar i veckan:)

torsdag 16 maj 2013

820. When you feel so tired but you can't sleep.

Hallå, idag har jag och Per varit upp på psykiatrin och träffat psykoteurepeten och psykläkaren. Och jag är numera sjukskriven. 

Till att börja med så är jag sjukskriven 100% i fyra veckor, sedan 50% i två veckor och sedan 15% i en vecka och sedan har Per semester i sex veckor så då är han ju hemma 100% ändå.

Jag har ju varit tjurig nu i 9veckor sedan Edith kom och vägrat sjukskriva mig. Dels på grund av att våran ekonomi kommer att påverkas till det sämre men också för att jag känt mig som världens förlorare som behöver sjukskrivas för att jag blivit mamma. Men så är det ju faktiskt inte alls. 

Jag har nu blivit sjukskriven därför att jag har haft en mardrömsgraviditet och en förlossning som var så fruktansvärd att jag känner mig helt förstörd. 

Direkt efter förlossningen förstod inte jag att jag mådde dåligt. Jag hade ju slutat kräkas och allt skulle nu bli bra. Så jag ignorerade alla känslor jag hade inför allt jag hade varit med om. Och sedan så fick Edith RS och skena. Allt blev totalt kalabalik och jag tappade bort mig själv på vägen.

Nu när allting äntligen lugnat ner sig så har min värld rasat samman och det har inget att göra med mitt psyke på det sättet som vissa verkar tro. 

Jag har gått igenom något oerhört jobbigt och påfrestande och nu är jag trött. När man är trött så blir man utmattad och ledsen. När man väl har nått dit så tappar man all ork. Då börjar man hoppa över måltider och att ta hand om sig själv detta resulterar i att man bara blir mer trött och ledsen.

Och det funkar ju inte att gå runt så. Så nu är jag sjukskriven så att Per ska kunna vara hemma och hjälpa mig så att jag överhuvudtaget kan få en chans att återhämta mig efter det senaste fruktansvärda jävla året. Det året som varit det värsta året i mitt liv har gjort mig trött psykiskt och fysiskt. 
Och det är allt. Inget annat. 

Detta har inget att göra med mina kontrollbehov, tillitsproblem eller min sociala fobi. Så ni som tänker att den här sjukskrivningen var väntad eftersom jag redan hade problem ni har ingen aning om vad ni pratar om. 

Jag skulle vilja se hur bra ni hade tagit att ha magsjuka och en värk som nästan sliter sönder dig innifrån i 40veckor för att sedan plågas i värkar utan resultat och sedan slutligen bli akut snittad.

Jag tror snarare att jag har mina tidigare psykiska problem att tacka för att jag tog den här graviditeten så pass bra som jag ändå faktiskt gjorde. Många hade nog brutit ihop tidigare. 

Så de kommande veckorna ska jag nu fokusera på att sova, vila upp mig, ta hand om Edith i lugn och ro med hjälp av Per och bara göra saker som gör mig glad. Och förhoppningsvis så kommer jag må bättre innan jag vet ordet av.


onsdag 15 maj 2013

819.



Jacka, leggins/ Kappahl  -  Tshirt/Loppis  -  Adidasdregglis/Intersport 

Eftersom jag fortfarande inte börjat med dagens bilder på mig så lägger vi ut en dagens på Edith istället. Den här är dock några dagar gammal, men ändå:)

Världens sötaste tjej i bästaste mönstret leopard! 

På tal om dagens outfit så tror jag verkligen att jag behöver ta tag i det snart igen. Just nu går jag runt i jeans och tshirt, hur deprimerande är inte det egentligen?! 
Jag saknar att uttrycka mig i kläder. Jag tror att jag skulle börja må mycket bättre om jag bara tog hand om mitt yttre lite mer genom att börja klä mig som jag egentligen vill klä mig och inte bara skita i det för att jag är deppad. 

Kläder för mig är ju ett sätt att uttrycka sig kreativt. Jag tror att många gånger så mår jag mycket bättre bara för att jag har på mig något som jag trivs i och som speglar mig. Att uttrycka mig via kläder har varit ett intresse jag haft sedan barnsben. Jag saknar det och vet att det gjort mig glad förut. Jag ska verkligen försöka att börja med sådana där småsaker igen som jag vet att jag tycker är kul och mår bra av.

818.

Hallå, de sista dagarna har varit riktigt tuffa för min del. Per har fått vara hemma från jobbet i två dagar och jag bara gråter och känner mig brutalt nedstämd. 

Idag så kom mödravårdpsykologen hem till mig. Och det var jobbigt men skönt att äntligen få prata med någon. Hon förstod verkligen varför jag mår som jag mår nu och sa också att det är väl inte så himla konstigt med tanke på hur ditt senaste år har sett ut. 

Det jobbigaste med att Edith gråter är att jag är så fruktansvärt rädd att det ska vara något fel med henne. Jag är så rädd att hon ska bli sjuk eller dö. Jag klarar inte av tanken på att tappa henne. Jag älskar Edith så oerhört mycket att jag nästan smäller av. Och då hon gråter sådär hysteriskt som hon gör ibland så brister något i mig.

Jag får panik och tänker att hon ska dö. Fastän jag vet att det är helt ologiskt. Edith är ju fullt frisk och bebisar gråter utan anledning. Men ändå så fort hon gråter så kommer jag på hundratals olika sjukdomar som hon kan ha drabbats av och som kommer att ta henne ifrån mig.

Och det gör mig livrädd. Detta har tydligen samband med att jag hela tiden har tänkt att hon var sjuk p.g.a. alla tabletter och kräkningar under graviditeten. Sen en förlossning där jag trodde att vi båda skulle dö på det. Och sist men inte minst rs-viruset då hon blev blå och slutade andas till och från. 

Den rädslan av att hon ska dö sitter så djupt inrotad i mig nu men hon ska ju såklart inte dö och hon är frisk så nu ska vi jobba på de här tankarna och tillslut så kommer allt att kännas bra. 


Sedan känner jag en sådan enorm ångest över att det blev just kejsarsnitt. Jag var så mentalt inställd på att föda vaginalt. Att få föda "normalt". Jag är så besviken på mig själv över att jag inte klarade av det och att det blev akutsnitt. Jag känner mig som världens förlorare. Och så är ju inte fallet egentligen. Men det är lätt att säga. 

1 av fem kvinnor föder med kejsarsnitt av olika anledningar och det skulle betyda att vi är väldigt många kvinnor där ute som är förlorare isåfall och så kan det ju inte vara. Jag måste bara få smälta det och förstå att det inte är något fel på att föda med snitt. Jag är inte sämre än andra mammor bara för det. Men just nu så känns det så. Som en fet jävla besvikelse. 


Nåväl, jag ska träffa mödravårdspsykologen en gång i veckan nu och då ska vi tala om Edith och det nya livet som mamma, vi ska tala om graviditeten och vi ska tala om förlossningen. Och förhoppningsvis så kommer allt tillslut att kännas mycket bättre. 

Mina två älsklingar!

lördag 11 maj 2013

817.

Hallå, idag är det en ny dag och nya tag.  Idag känns allt lite bättre än tidigare. Det är ju det som är så jobbigt att gå från att vara helt tom till att må helt okej på två sekunder. Men men, nu ska man ju inte klaga utan njuta av att svackan än en gång är över. Man vet ju aldrig hur länge lyckan varar. 

På onsdag morgon kommer mödravårdspsykologen hem till oss så att jag kan få hjälp att bearbeta allt det här. Det känns verkligen som en enorm lättnad! 

Nej, nu ska jag fortsätta att mysa med Edith. Vi har haft den mysigaste morgonen nämligen. Vi sov till elva och vaknade sedan med ett leende på läpparna.

När vi klev upp så tog jag på mig bärsjalen och stoppade ner Edderodowodo så att hon kunde amma och jag äta frukost. Nu sover Edith så sött i bärsjalen och jag går runt och städar lite och lyssnar på musik och sjunger med för fulla muggar. Det kan nämligen inte vara tyst när Edith ska sova på dagen, ju mer ljud ju bättre. Och inte mig emot, jag älskar musik!

Hon brukar egentligen sova i vagnen på balkongen men eftersom det regnar ute får jag bära runt på henne så att hon får sova lite.

I brist på  bilder så delar jag med mig av en bild på vårat kök. Jag vill ha ett nytt köksbord! Gärna ett i drivvirke eller ett i betong, kanske får bli ett nytt projekt att bygga ett köksbord:)

816.

Det senaste dygnet har tagit riktigt hårt på mig. Igårkväll började det med att jag spillde ut lite sylt på diskbänken och då brast det. Tårarna kom och från att vara någorlunda glad övergick jag till att bli jätteledsen. Resten av kvällen och inpå natten så låg jag och grät och kände mig helt mörbultad psykiskt. Som tur var så sov Edith hela tiden. 

Imorse kändes det som att jag bara ville dra täcket över huvudet och dö. Gråten hade nu gått över till tomhet. Allt som går i gråa dystra nyanser, allt man äter smakar skit och jag skulle inte kunna bry mig mindre om nått.  Livet känns sådär plågande likgiltigt. 

Jag har ju erfarenhet av det där med att vara deprimerad och så. När farmor dog så kan jag svära på att en del av mig dog också. Jag kommer ihåg det såväl, när pappa ringde och berättade att farmor var jättesjuk och att jag var tvungen att  komma upp och säga farväl på en gång.

Hur jag föll ihop på det kalla hallgolvet och skrek rätt ut av sorg. Jag skrek tills rösten svek mig och jag grät även fast tårarna sedan länge slutat rinna. Timmarna gick och jag kunde inte andas, jag ville inte längre andas. Jag bara låg där i mörkret väntade på att få vakna upp ur denna mardröm. Dagarna gick, jag var upp till farmor och tog farväl. Efter några veckor så dog hon. Jag orkade inte längre vara ledsen eller arg. Jag var bara helt tom. 

Känslan jag hade då, den känslan är bekant med den känslan jag har nu. Fast nu är det inte lika starkt och inte lika självklar. Nu är det mer som att jag doppar tårna i tomheten och sorgens hav men när farmor dog så djupdök jag rätt ner i mörkret.


Då såg jag ingen annan utväg än att bara lägga mig ner och dö. Nu däremot så behöver jag bara titta på Edith för att förstå att allt det här jobbiga som jag går igenom nu kommer att bli bra. För mitt i ångesten som etsat sig fast i mitt inre så värmer min kärlek till Edith. En kärlek som är så stark att jag ser igenom allt det här. Jag kan se igenom mina mörkaste tankar och jag kan förmå mig att tänka att allt kommer att bli bra. Det är okej att må såhär just nu. Jag är inte döende den här gången, jag har bara haft det lite jobbigt. Och det är en stor jävla skillnad. 

 



onsdag 8 maj 2013

815.









Här är några detalj bilder från Ediths rum. Det är inte klart än, men det börjar äntligen likna något:)
Ena sidan av rummet behöver uppdateras och snyggas till lite och sen så ska vi skaffa ett djurhuvud och en fin taklampa. En tavla på mig när jag var höggravid är under beställning och ska också upp på väggen. 

Det är så svårt att få det fint i ett så litet rum, då det känns mer som en skrubb än ett rum. Jag behöver mer utrymme för att kunna göra detta kyffe till något bedårande! 
Men men detta får duga så länge:)

tisdag 7 maj 2013

814.

Igår var jag på åttaveckors efterkontroll och idag var Edtih på sin åttaveckors kontroll med läkaren. 
Hon hade ett starkt och bra hjärtljud, hon var stark i nacke och i nypor och med mycket bra benreflexer. Hennes ögon följde med i alla rörelser och hon log och skrattade och "pratade" och hängde med fint sa läkaren.

Allting såg jättebra ut och läkaren tyckte att hon var riktigt stark för sin ålder. Hehe pappas bootycamp om kvällarna verkar ha gjort sitt! 

Våran lilla tös är numera 58cm lång och väger hela 5,8kilo. Nästa vecka går hon troligtvis över 6kilosträcket. Hon har verkligen blivit stor och hon ser så mycket mer vaken ut numera. Älskade lilla Edith. 


813.

Igår var jag på efterkontroll hos barnmorskan. Lite över en och en halv timme var jag där. Hon kollade så att livmodern hade sjunkit in och så tittade hon på snittet och så tog hon blodprov och blodtryck. Allt var i tipp topp skick! Jag blev besiktigad med högsta betyg fysiskt!
 

Hon tyckte även att jag gått ner i vikt snabbt. Det tycker dock inte jag. 
När jag vägde mig sista gången hos wiolet så vägde jag 74kilo och nu väger jag 58. Jag har alltså fortfarande 7kilo kvar till min normalvikt. Och har endast lyckats gå ner 16kilo och då har jag ändå haft åtta veckor på mig. I ärlighetens namn så trodde jag att jag skulle ha tappat allt nu. Men men..

Vi får hoppas att de feta mjölkpattarna jag numera bär runt på väger nått kilo de med. Jag har ju ändå gått och blivit med c-kupa nu. Känner mig som världens bystdrottning. Jag hoppas att jag får tillbaka mina miniboobs när jag slutar att amma för jag tycker inte om de här jättarna till bröst som jag bär runt på nu.


Nåväl tillbaka till ämnet. Efter att hon kollat snitt och järnvärden och liknande så pratade vi om förlossningen och graviditeten. Wiolet konstaterade att jag ju hade kunnat må bättre psykiskt så att istället för att gå till en vanlig psykolog och prata om hur jobbigt allting har varit och är så fick jag en remiss till en mödravårds psykolog som bara jobbar med nyblivna mammor som har haft eller har det tungt. 

Så nu ska jag få gå till henne.

Hon sa också att det var helt naturligt att jag mår som jag mår. Hon tycker att det hade varit mer konstigt om jag hade mått bra efter allt det här. Och ja så kanske det är. 

Att jag bara gråter och gråter och är jätteledsen utan anledning men också att jag känner mig så otillräcklig som mamma och inte klarar av när Edith gråter även fast jag försökt med allt. Så känner många kvinnor och det är inget fel i att känna så. Bebisar gråter ibland även fast det inte är något och det gör inte mig till en dålig mamma. 

Lätt att säga svårt att ta åt sig av.


I alla fall så var det nästan med tårar i ögonen som jag sa hejdå när jag skulle gå. Wiolet har verkligen varit så himla toppenbra och utan hennes hjälp vet jag inte hur det hade gått för mig med allt skit som varit.


fredag 3 maj 2013

812.

Hallå! Nu har det gått några dagar sedan sist. 

Valborg har hunnit komma och gå. Sista april firades in med en riktigt mysig kväll med trevliga vänner, god mat och glada barn:)
Jag och Per tittade på varandra under kvällen och tänkte båda två är det såhär vårat liv ska se ut nu.
Hehe jag kommer ihåg när det var jag som var barnet och följde med mamma och pappa till deras vänner. Och nu är det jag och Per som tar med Edith till våra vänner. Herregud, vart tog åren vägen?!

Iallafall så grillade vi och åt en riktigt brakmiddag och en helt superb efterrätt till det. När barnen var matade och nattade så drog vi fram sällskapsspelen och vilket liv det blev då. Det var längesen jag hade så kul och skrattade så mycket!

För ett år sedan var det inga barn med på kalasen och nu kretsar allt kring barnen. Om man inte sittar och tittar på dem eller matar dem eller liknande så pratar man om dem. Jag klagar dock inte, jag tycker det är otroligt mysigt att vi alla nu har barn och kan träffas såhär:)

Sen att ha bästa vänner som vill prata om barn lika mycket som en själv är ju otroligt kul! Och säkerligen skönt för de bästa vännerna som inte har barn och kanske inte vill lyssna lika mycket på detta eviga barnprat, hehe. 


Nåväl nu går vi över till ett nytt ämne nämligen Edith och skenan. Igår var vi ju till Umeå för att kolla Ediths höfter. De hade läkt så fint och vi behöver inte ha skena på henne längre. Så himla skönt för oss men framförallt för henne:)

Hon sträcker på sig hela tiden och är så nöjd så. Sen att jag äntligen kan använda alla hennes kläder på henne igen  det är ju pricken över i:et! 


Nej nu ska jag passa på att äta en försenad lunch innan hjärtat vaknar upp ute på balkongen, finaste Edith!