måndag 29 april 2013

810.


Jag har ju haft det lite jobbigt nu efter förlossningen. Jag har det jobbigt nu ska jag väl kanske säga. Jag känner mig utmattad, jag gråter mycket, drömmer mycket mardrömmar om förlossningar och graviditet. Jag känner mig så fruktansvärt ledsen många stunder på dygnet men när jag försöker att känna efter varför jag är ledsen kan jag inte komma på en enda anledning till varför jag skulle vara det. 

Det känns som att tryggheten jag byggt upp för mig själv de senaste åren på något sätt raserats lite grann och att jag nu står här lika otrygg och nedstämd som jag var för fyra år sedan. Fast ändå inte. 
För när jag inte har de här dalarna så har jag enorma toppar istället. Där jag aldrig känt mig så tillfreds och trygg med livet förut. Det går liksom inte ihop. Det tar enormt mycket energi att ena sekunden äntligen älska livet fullt ut för att nästa sekund gråta och vara totalt likgiltig dessutom utan anledning.

Per har fått vara hemma en hel del från jobbet sedan Edith kom till världen. Jag ringer till honom på jobbet minst fyra gånger om dagen. Vissa dagar bara gråter jag och vet inte vad jag ska göra av mig själv. Ibland går det jättebra med Edith och jag känner mig stark som mamma och har en tro på mig själv att jag klarar av det här för att i nästa sekund tvivla på mig själv som förälder och få panik av att vara själv med henne. 

I de stunderna av totalt mörker så är jag fruktansvärt självkritisk och får för mig att det bara är Per som kan ta hand om Edith och att hon bara älskar Per. Men när jag mår bra så förstår jag ju att jag är en jättebra mamma och att Edith älskar mig och att jag gör det bästa jag kan för henne.

Sjukskrivning har kommit på tal så att jag ska få en chans att återhämta mig efter allt. Men med en sjukskrivning så får jag inga pengar och då känns det ju inte längre som en lättnad utan snarare som ännu en tyngd. Och vad gott kan komma ur det då? 

Jag vet inte varför det känns såhär nu, jag borde vara så jävla lycklig. Och jag är lycklig när jag inte är deprimerad och bara gråter eller ligger och stirrar in i väggen.

Jag tänkte först inte skriva något om det här på bloggen för jag kände att sånt här kan man ju inte prata högt om, det här är inget man pratar eller berättar om. Men vet ni vad, det är ju just det som vi borde göra. Prata högt om det. Så att vi mammor där ute vet om att vi inte är ensamma i att må lite sådär när vi borde må jättebra. 

Jag har fått förklarat för mig av psykolog att det här är mycket vanligare än vad man tror. Att förlossningdepression är något som drabbar ganska många mammor i olika grader. Men varför hör man då aldrig talas om det? Det känns lite tabubelagt att prata om detta. 
Det känns nästan som att man erkänner för omvärlden att man är en dålig mamma. Men så är det ju inte. Jag tar ju hand om Edith, det är bara det att jag inte tar hand om mig själv.

Jag är så fruktansvärt tacksam att jag har en sådan underbar man som jag har. Han tar Edith på morgonen innan han går till jobbet så att jag ska få sova en extra stund, han tar henne när han kommer hem på lunchen. Han tar hand om henne när han kommer hem från jobbet så att jag får vila upp mig efter att ha varit med henne hela dagen och så tar han henne på nätterna. 
Jag ammar henne och sedan tar han över med blöjbyten och rapningar. Det är inte alltid så att Per har Edith hela tiden såklart, men de dagarna då jag mår skit så tar han henne och låter mig vila och om nätterna så hjälps vi alltid åt. Och ibland tar han tom flaskan och matar henne så att jag får sova hela natten. 

Jag har ju haft problem med depsression så länge jag kan minnas. Och när jag mår dåligt så mår jag bara mer dåligt om det är stökigt hemma, disk och tvätt, dammtussar på golvet, obäddad säng och gardiner på sniskan det är som att hälla bensin på elden. 

Och det vet Per om. Så utöver att ta hand om Edith så ser han till att lägenheten är i toppskick för att han inte vill att jag ska behöva må mer dåligt än vad jag redan gör. Han är verkligen fantastisk den där mannen.

  Det har hänt att jag har varit så ledsen att han har fått komma hem från jobbet för att jag har känt att jag klarar inte av att vara själv en sekund till. Jag dör om jag måste vara själv. När panikångensten har legat i halsen och jag känt att jag inte kan andas längre. När man gråter så mycket att man knappt ser något och inte får fram orden för att man inte kan andas. När trycket över bröstet känns som att det kommer explodera. När det känns som att någon försöker dränka dig genom att hålla fast dig under ytan. Då kommer Per hem och hjälper mig att andas igen. Han är verkligen allt för mig. Vad hade jag gjort utan Per.


Jag tycker att det är så himla jobbigt att erkänna att jag mår såhär för andra men jag tycker att det är ännu mer jobbigt att erkänna det för mig själv. Men det är inget jag själv har valt och det är inget jag hade kunnat göra något åt. Och framförallt, det gör mig inte till en dålig mamma eller en dålig fru. Och det gör inte att jag älskar Edith mindre. Jag älskar Edith mer än något annat på den här jorden. När jag tittar på henne så vet jag att allting kommer att bli bra. 





Edith och jag och Edith som drömmer om något kul när hon sover i mitt knä:)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar