tisdag 16 april 2013

803.

Hallå, De senaste tio dagarna har vi varit inlagda på barnavdelningen med Edith som har lyckats dra på sig viruset RS. Ett väldigt segt och elakt virus då spädbarn drabbas av det.

Rs - viruset är en elak förkylning som sätter sig i lungor och luftvägar i form av slem. 
Jag hade aldrig hört talas om det innan läkaren sa det till mig. 


Det hela började hur som helst för två veckor sedan. Edith har ju som bekant en von Rosen-skena. En skena som hon inte tål. Vilket har resulterat i ett antal besök hos barnläkaren. Så när vi var in på fredagen för två veckor sedan för att kolla skenan så märkte läkaren att Edith var förkyld och frågade om hon hade varit lite extra grinig och gnällig. 

Och det hade hon ju, men vi trodde bara att det berodde på skenan och inte att hon var förkyld. Hursomhelst så skickade de hem oss igen och sa att vi skulle hålla noga uppsyn över Edith och hennes andning. Vi for hem och under hela fredagkväll, natt grät skrek och hostade hon. 

På lördagen däremot så var hon skrämmande tyst och lugn. Våran glada lilla Edtih som brukar le när man busar med henne och som brukar vara så pigg och vaken. Hon sov hela dagen. Hennes kropp var helt lealös och hon var kokhet. Timmarna gick och hon ville överhuvudtaget inte äta. 

Jag bara kände med hela min kropp att det var något som var riktigt fel och sa till Per att vi nog måste åka in på akuten. 

Väl där så gick allting väldigt fort. Sköterskorna behövde bara titta på henne för att se att hon var sjuk. De tog ett RS test som skulle ta femton minuter innan det visade svar. 

Efter bara någon minut kommer sköterskan in med en läkare som säger att vi ska få följa med upp till barnavdelningen för att Edith behöver vård och måste läggas in. 

Vi vet ingenting, ingen av oss har hört talas om RS och vi vet inte hur farligt det är eller ens vad det är för något. Jag är jätterädd och får världens dödsångest eftersom Edith har varit så hängig hela dagen. Varför for vi inte in tidigare, vad är RS, kommer hon att överleva? Vad är det som händer liksom. Vi visste verkligen ingenting. 

Vi blir inlagda på sal nio vilket är ett virusrum. Med sluss innan man kommer in. Man får bara ha en dörr i taget öppen och man måste tvätta och sprita händerna varje gång man ska gå in eller ut ur rummet. De säger också till oss att Edith aldrig får lämna rummet och att vi bara får gå direkt in och ut ur rummet och inte stanna på avdelningen. De vill ju inte smitta några andra barn som redan är sjuka.

Läkaren kommer in och undersöker henne och sedan kommer sköterskan in och förklarar vad RS är och lugnar ner oss något. Hon förklarar att det är jättebra att jag lyssnade på mina instinkter och att vi for in till akuten. Vi kom in i tid och då behöver inte viruset ta lika hårt.

Jag är helt uppgiven och gråter och blir jätterädd att Per inte ska få stanna med mig och Edith, att de ska skicka hem honom. Men han fick stanna också som tur var. De säger till oss att åka hem och packa ihop det nödvändigaste och eftersom jag är den mer organiserade av oss och Per är den mer lugna så åker jag hem och han stannar med Edith. 

På vägen hem pratar jag med Mamma och Anna och väl hemma har jag ingen aning om vad jag ska packa ner. Jag sliter upp en resväska och slänger ner allt möjligt som vi kan tänkas behöva, hur länge vi ska stanna har vi ju ingen aning om. Jag skyndar mig sedan tillbaka till Edith och Per.

När jag kommer dit ser jag hur Per sitter och gråter och håller i Edith. När jag kommer närmare ser jag att hon  har en slang i ansiktet. De har fört in en sond igenom näsan på henne eftersom hon är för svag för att äta själv. Vi ska alltså mata henne med en spruta genom sonden. 
Hon är också uppkopplad till en apparat som hela tiden kollar syresättning och puls. Så det är två slangar på min lilla dotter. 

Det är ju inget farligt alls såhär nu i efterhand men då när jag kom in på rummet och ser Per sitta där alldeles tårögd med Lilla Edith i famnen som ligger helt lam och okontaktbar i hans famn med en slang i näsan så kändes det som världens undergång. Mitt hjärta brast av sorg just precis där och då.  

En gång i halvtimmen så skulle hon också få andningshjälp med lite syrgas, koksalt och adrenalin genom en liten syrgasmask eller igenom ett rör beroende på vilken sköterska vi hade. 

Eftersom hon inte längre åt själv så måste vi mata henne var tredje timme genom sonden. 90ml skulle vi ge henne varje måltid. Och så fick jag ju inte glömma att pumpa ur mjölk så att hon skulle få någon mat.

Dagen efter så var hon lite piggare men ändå inte pigg. Men hon hade ju som ögonen öppna åtminstone och det var tillräckligt för att lugna oss lite. Vi tänkte att det kanske inte var så farligt det här RS ändå. Så fel man kan ha. hon blev istället sämre. Något som visst är mycket vanligt med RS. Man tror att det är bra sedan plötsligt dalar det.

I tio dagar låg vi där uppe. I nio av dom dagarna var hon jättedålig. Hon behövde konstant andningshjälp och hade kraftiga hostattacker. Attacker som ibland var jätteläskiga. 

En gång var betydligt mycket värre än de andra gångerna. När hon fick de där hostattackerna så brukade hon hosta jättemycket och inte få någon luft. Det resulterade i att hon blev blå i ansiktet men sen så gick det över och hon kräktes upp slemmet som låg i lungor och luftvägar. 

Men den här gången så kräktes hon inte, och hon började inte andas på en gång. hon blev bara blåare och blåare. Jag fick panik och började skrika på Per som var på toaletten samtidigt som jag försökte att behålla lugnet och berätta för Edith att allt skulle bli bra och fumla efter alarmknappen. 

Sköterskan kom in och såg att det var kaos. Hon tog Edith och gav henne syrgas och slog henne över ryggen. Till slut så hostade hon igen och kräktes upp tjockt slem. Hon kräkte ner hela sängen.

Det var säkert inte många minuter det handlade om men för mig har tiden aldrig gått så sakta. Jag hann tänka allt möjligt. Hon kommer dö, varför gör dom inget, varför går det så sakta. Varför ska dom ta henne ifrån oss nu. Är det här på riktigt. Ja tusen olika tankar. Jag höll nog andan lika länge som Edith tror jag. 

I alla fall så rullade det på såhär under dagarna vi var där, hon fick hostattacker, blev blå, kippade efter luft, kräktes och somnade igen. Sköterskan kom in en gång i  halvtimmen de första dagarna och inhalerade Edith för att sedan minska ner det till en gång i timmen. 
Vi matade henne i sonden och det var inget mer med det. Totalt utmattade och oroliga satt jag och Per där isolerade och studerade Ediths varenda rörelse och andetag.

På den åttonde dagen så blev hon lite bättre och behövde bara inhaleras varannan timme, och så kunde hon nu amma lite av sig själv. Så hon ammade 10-20ml och sondades resten. Efter två rätt så bra dagar har vi nu fått åka hem. Men om vi märker att det blir värre igen så ska vi åka in på en gång. 
Men det ska nog bara bli bättre nu tror jag. 

Jag är lite orolig här hemma nu eftersom hon fortfarande hostar och så, men det kommer inte längre något slem vilket är bra och hon äter ju lite mer. Inte tillräckligt men ändå. Läkaren sa att hon har så mycket hull att ta av så att det inte var någon fara om hon äter lite mindre några dagar. Hon har ju ändå gått upp 1 kilo på fyra veckor våran lilla prinsessa:)


Mitt i allt det här har hon ju gått och fått en infektion på ryggen och låren från skenan också. Först var hon alldeles skinnflådd på rygg och lår och nu har hon fått en svampinfektion i såren. Hon tål tydligen inte skenan, men hon har ju arton dagar kvar i den så hon fick en veckas semester utan skena och imorgon ska den på igen. 

Stackars lilla Edith. Det räckte liksom inte med RS-viruset, hon var tvungen att bli skinnflådd och få en infektion också. 

Nåväl, det slutade ju rätt så bra allting ändå och nu får vi hoppas att hennes otur är över för ett bra tag framöver. 

 Några bilder på Edith från sjukhuset.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar