tisdag 30 april 2013

811.

Hej, vilken usel morgon jag har haft alltså. Jag vaknade med migrän tidigt imorse. Det var bara att plocka fram kräkhinken och täcka över fönstret så att det blev helt kolsvart. Sedan tog Per Edith och katten och lämnade mig ifred. Vid elva klev jag upp och tog på mig solbrillorna så att Per kunde gå på jobbet igen.  Nu har jag tack och lov bara lite ont i huvudet.

Fy farao vad det är hemskt med migrän alltså. Trodde jag hade slutat få migrän eftersom jag inte fått det på flera år men efter att Edith har kommit till världen så har jag redan haft migrän sju åtta gånger redan. 

Nåväl, nu känns det mycket bättre igen och jag hoppas att jag slipper det i några dagar nu. 







måndag 29 april 2013

810.


Jag har ju haft det lite jobbigt nu efter förlossningen. Jag har det jobbigt nu ska jag väl kanske säga. Jag känner mig utmattad, jag gråter mycket, drömmer mycket mardrömmar om förlossningar och graviditet. Jag känner mig så fruktansvärt ledsen många stunder på dygnet men när jag försöker att känna efter varför jag är ledsen kan jag inte komma på en enda anledning till varför jag skulle vara det. 

Det känns som att tryggheten jag byggt upp för mig själv de senaste åren på något sätt raserats lite grann och att jag nu står här lika otrygg och nedstämd som jag var för fyra år sedan. Fast ändå inte. 
För när jag inte har de här dalarna så har jag enorma toppar istället. Där jag aldrig känt mig så tillfreds och trygg med livet förut. Det går liksom inte ihop. Det tar enormt mycket energi att ena sekunden äntligen älska livet fullt ut för att nästa sekund gråta och vara totalt likgiltig dessutom utan anledning.

Per har fått vara hemma en hel del från jobbet sedan Edith kom till världen. Jag ringer till honom på jobbet minst fyra gånger om dagen. Vissa dagar bara gråter jag och vet inte vad jag ska göra av mig själv. Ibland går det jättebra med Edith och jag känner mig stark som mamma och har en tro på mig själv att jag klarar av det här för att i nästa sekund tvivla på mig själv som förälder och få panik av att vara själv med henne. 

I de stunderna av totalt mörker så är jag fruktansvärt självkritisk och får för mig att det bara är Per som kan ta hand om Edith och att hon bara älskar Per. Men när jag mår bra så förstår jag ju att jag är en jättebra mamma och att Edith älskar mig och att jag gör det bästa jag kan för henne.

Sjukskrivning har kommit på tal så att jag ska få en chans att återhämta mig efter allt. Men med en sjukskrivning så får jag inga pengar och då känns det ju inte längre som en lättnad utan snarare som ännu en tyngd. Och vad gott kan komma ur det då? 

Jag vet inte varför det känns såhär nu, jag borde vara så jävla lycklig. Och jag är lycklig när jag inte är deprimerad och bara gråter eller ligger och stirrar in i väggen.

Jag tänkte först inte skriva något om det här på bloggen för jag kände att sånt här kan man ju inte prata högt om, det här är inget man pratar eller berättar om. Men vet ni vad, det är ju just det som vi borde göra. Prata högt om det. Så att vi mammor där ute vet om att vi inte är ensamma i att må lite sådär när vi borde må jättebra. 

Jag har fått förklarat för mig av psykolog att det här är mycket vanligare än vad man tror. Att förlossningdepression är något som drabbar ganska många mammor i olika grader. Men varför hör man då aldrig talas om det? Det känns lite tabubelagt att prata om detta. 
Det känns nästan som att man erkänner för omvärlden att man är en dålig mamma. Men så är det ju inte. Jag tar ju hand om Edith, det är bara det att jag inte tar hand om mig själv.

Jag är så fruktansvärt tacksam att jag har en sådan underbar man som jag har. Han tar Edith på morgonen innan han går till jobbet så att jag ska få sova en extra stund, han tar henne när han kommer hem på lunchen. Han tar hand om henne när han kommer hem från jobbet så att jag får vila upp mig efter att ha varit med henne hela dagen och så tar han henne på nätterna. 
Jag ammar henne och sedan tar han över med blöjbyten och rapningar. Det är inte alltid så att Per har Edith hela tiden såklart, men de dagarna då jag mår skit så tar han henne och låter mig vila och om nätterna så hjälps vi alltid åt. Och ibland tar han tom flaskan och matar henne så att jag får sova hela natten. 

Jag har ju haft problem med depsression så länge jag kan minnas. Och när jag mår dåligt så mår jag bara mer dåligt om det är stökigt hemma, disk och tvätt, dammtussar på golvet, obäddad säng och gardiner på sniskan det är som att hälla bensin på elden. 

Och det vet Per om. Så utöver att ta hand om Edith så ser han till att lägenheten är i toppskick för att han inte vill att jag ska behöva må mer dåligt än vad jag redan gör. Han är verkligen fantastisk den där mannen.

  Det har hänt att jag har varit så ledsen att han har fått komma hem från jobbet för att jag har känt att jag klarar inte av att vara själv en sekund till. Jag dör om jag måste vara själv. När panikångensten har legat i halsen och jag känt att jag inte kan andas längre. När man gråter så mycket att man knappt ser något och inte får fram orden för att man inte kan andas. När trycket över bröstet känns som att det kommer explodera. När det känns som att någon försöker dränka dig genom att hålla fast dig under ytan. Då kommer Per hem och hjälper mig att andas igen. Han är verkligen allt för mig. Vad hade jag gjort utan Per.


Jag tycker att det är så himla jobbigt att erkänna att jag mår såhär för andra men jag tycker att det är ännu mer jobbigt att erkänna det för mig själv. Men det är inget jag själv har valt och det är inget jag hade kunnat göra något åt. Och framförallt, det gör mig inte till en dålig mamma eller en dålig fru. Och det gör inte att jag älskar Edith mindre. Jag älskar Edith mer än något annat på den här jorden. När jag tittar på henne så vet jag att allting kommer att bli bra. 





Edith och jag och Edith som drömmer om något kul när hon sover i mitt knä:)

lördag 27 april 2013

809.



Edith våran absolut vackraste lilla skatt. 

På tal om Edith så dör jag på alla fina barnkläder det finns där ute för små tösar! 
Jag längtar tills hon blivit lite större då hon kan börja ha "vanliga" kläder. Jag kan tala om att jag blir helt galen då vi går på stan. 

Tur att jag har Per som hjälper mig att tänka till annars hade Edith redan haft en färdig garderob för de första arton åren.. 
Barnavdelningen är numera det roligaste jag vet. Jag har redan en hel bildmapp med streetstyle inspiration för Edith.

Tänkte börja dela med mig av lite inspirationsbilder för barn, kläder är ju trots allt väldigt roligt!

Jag hoppas verkligen att hon ärver mitt intresse för kläder och mode! Tänk vilken dröm att ha sin alldeles egna lilla fashionista:) 

Jag kan se det framför mig om en sisådär två tre år, mamma och dotter med matchande pälsjackor och handväskor, OMG jag kommer go bananas!!!!!


När jag var liten var jag helt galen i kläder, mamma fick absolut inte bestämma mina kläder. Jag skulle med på stan och välja kläder själv minsann! Sedan så skulle jag bums ha klackeskor, jag tror jag fick mina första små klackar när jag var två tre år och jag hade alltid med mig en liten handväska och clipsörhängen på mina små öron. 

Nej nu måste jag skynda mig och göra mig klar innan mjölkmonstret vaknar!

måndag 22 april 2013

808.

Hallå, vårat internet har legat nere hela helgen vilket är typiskt då jag har haft en massa inlägg att dela med mig av här. Bland annat en massa bildbomber, jag la ut ett inlägg nyss och senare kommer flera. 

 -- 


I helgen for jag förbi och hälsade på hos Anna och Johannes när de hade fest. Innan jag kunde åka dit så gick jag igenom bokstavligt talat hela min garderob i jakt på något att ha på mig. Jag tycker att jag ser ut som en lagårdsdörr i 95% av allt jag äger. Så det var inte det lättaste jobbet kan jag tala om. 

Det slutade upp med en skinnkjol och en grå tshirt. Vilket jag inte såg särskilt smal ut i heller, men å andra sidan om någon har lust att klaga så har jag faktiskt fött barn för typ sex veckor sedan. 


Såhär såg jag iallafall ut. 




 Skinnkjol/Ebay  -  T-shirt/GinaTricot  -  Boots, Armband/BikBok

807.






Lite bilder som vi tog förra veckan och tänkte dela med oss av:) 
När Edith var hos mig så ville hon inte vara still men så fort hon fick komma till pappa så var hon nöjd och belåten. Så pappa fick bilder där Edith faktiskt ville vara med på bild och jag fick bilder där Edith ville kramas och sparkas. Men det gör ingenting för det är kanske det bästa jag vet. Att få kramas med Edith!

onsdag 17 april 2013

806.






Såhär glad har Edith varit idag:) 
Mamma hjärtat smälter rakt av<3
Att hon kan vara förkyld och skinnflådd på ryggen men ändå vara såhär nöjd, det är helt otroligt tycker jag.

805.






Jacka, Hatt, Sjal/H&M  -  Jeans/Loppis  -  Stövlar/La Redoute -  tshirt/GinaTricot

Tänkte att det var dags att dela med sig av en dagens igen. Såhär har jag alltså gått runt idag. Lite sådär halvtjock, blek och trött men jag kände ändå för att dra av lite bilder. Det var ju som ett tag sedan sist, och nu har det börjat klia i fingrarna igen. Kanske ska börja satsa på att ta lite mer outfit bilder. Varför inte dagens mama och dagens baby:)
Saknar att att klä upp mig och stå framför kameran och så är det ju så himla kul att kolla tillbaka i arkivet!

804.

Hallå, idag har jag och Edith varit upp på barnavdelningen för kontroll av RS och för att sätta tillbaka skenan. Med RS var det bra men med skenan var det mindre bra.
Skenan blev inte av överhuvudtaget då det visat sig att Edith är allergisk mot materialet i skenan. Sätter vi tillbaka skenan riskerar hon blodförgiftning, och det mina vänner låter ju inte särskilt lockande. 

Tur som vi har så bor min mor i Torekov där de också råkar tillverka skenan. 
Hon tog tag i saken och for dit och talade med självaste skaparen av Von Rosen skenan eller ja en av de två skaparna och han ska nu hjälpa oss genom att skicka upp en annan skena i ett lite mer ovanligt material. Så vi får verkligen hoppas att denna skena fungerar. 

Mamma hade visat honom bilder på Ediths ben och rygg som numera är öppna köttsår tack vare skenan och gubben som tillverkar skenan tyckte att det var skandal. Han fick bilderna av mamma och skulle visa dem för sin kollega och vi fick också deras nummer så att vi personligen kan ringa till med om vi undrar över något. 
Detta känns oerhört tryggt och det känns skönt att de tar oss på sådant stort allvar. 
Tydligen så är det ett av tusen barn som blir allergiska emot skenan, så det kanske är dags för Edith att köpa sin första trisslott:)





I alla fall så fick jag ett roligt mottagande när jag kom upp på barnavdelningen idag. 
Jag kom och gick i korridoren och precis då kom läkaren runt hörnet. 

Men åhh vad snygg mamma var idag då, sa han. Jag fattade inte att han menade mig så jag kollade mig omkring och frågade lite försiktigt om han menade mig. Ja klart han menade mig, det var ju ingen annan i korridoren liksom. Jag tackade varpå han svarade, 
Ja jag har ju bara sett dig inlagd på sal nio innan och då var du ju ganska så sliten. Man ba tack?! Haha. 


tisdag 16 april 2013

803.

Hallå, De senaste tio dagarna har vi varit inlagda på barnavdelningen med Edith som har lyckats dra på sig viruset RS. Ett väldigt segt och elakt virus då spädbarn drabbas av det.

Rs - viruset är en elak förkylning som sätter sig i lungor och luftvägar i form av slem. 
Jag hade aldrig hört talas om det innan läkaren sa det till mig. 


Det hela började hur som helst för två veckor sedan. Edith har ju som bekant en von Rosen-skena. En skena som hon inte tål. Vilket har resulterat i ett antal besök hos barnläkaren. Så när vi var in på fredagen för två veckor sedan för att kolla skenan så märkte läkaren att Edith var förkyld och frågade om hon hade varit lite extra grinig och gnällig. 

Och det hade hon ju, men vi trodde bara att det berodde på skenan och inte att hon var förkyld. Hursomhelst så skickade de hem oss igen och sa att vi skulle hålla noga uppsyn över Edith och hennes andning. Vi for hem och under hela fredagkväll, natt grät skrek och hostade hon. 

På lördagen däremot så var hon skrämmande tyst och lugn. Våran glada lilla Edtih som brukar le när man busar med henne och som brukar vara så pigg och vaken. Hon sov hela dagen. Hennes kropp var helt lealös och hon var kokhet. Timmarna gick och hon ville överhuvudtaget inte äta. 

Jag bara kände med hela min kropp att det var något som var riktigt fel och sa till Per att vi nog måste åka in på akuten. 

Väl där så gick allting väldigt fort. Sköterskorna behövde bara titta på henne för att se att hon var sjuk. De tog ett RS test som skulle ta femton minuter innan det visade svar. 

Efter bara någon minut kommer sköterskan in med en läkare som säger att vi ska få följa med upp till barnavdelningen för att Edith behöver vård och måste läggas in. 

Vi vet ingenting, ingen av oss har hört talas om RS och vi vet inte hur farligt det är eller ens vad det är för något. Jag är jätterädd och får världens dödsångest eftersom Edith har varit så hängig hela dagen. Varför for vi inte in tidigare, vad är RS, kommer hon att överleva? Vad är det som händer liksom. Vi visste verkligen ingenting. 

Vi blir inlagda på sal nio vilket är ett virusrum. Med sluss innan man kommer in. Man får bara ha en dörr i taget öppen och man måste tvätta och sprita händerna varje gång man ska gå in eller ut ur rummet. De säger också till oss att Edith aldrig får lämna rummet och att vi bara får gå direkt in och ut ur rummet och inte stanna på avdelningen. De vill ju inte smitta några andra barn som redan är sjuka.

Läkaren kommer in och undersöker henne och sedan kommer sköterskan in och förklarar vad RS är och lugnar ner oss något. Hon förklarar att det är jättebra att jag lyssnade på mina instinkter och att vi for in till akuten. Vi kom in i tid och då behöver inte viruset ta lika hårt.

Jag är helt uppgiven och gråter och blir jätterädd att Per inte ska få stanna med mig och Edith, att de ska skicka hem honom. Men han fick stanna också som tur var. De säger till oss att åka hem och packa ihop det nödvändigaste och eftersom jag är den mer organiserade av oss och Per är den mer lugna så åker jag hem och han stannar med Edith. 

På vägen hem pratar jag med Mamma och Anna och väl hemma har jag ingen aning om vad jag ska packa ner. Jag sliter upp en resväska och slänger ner allt möjligt som vi kan tänkas behöva, hur länge vi ska stanna har vi ju ingen aning om. Jag skyndar mig sedan tillbaka till Edith och Per.

När jag kommer dit ser jag hur Per sitter och gråter och håller i Edith. När jag kommer närmare ser jag att hon  har en slang i ansiktet. De har fört in en sond igenom näsan på henne eftersom hon är för svag för att äta själv. Vi ska alltså mata henne med en spruta genom sonden. 
Hon är också uppkopplad till en apparat som hela tiden kollar syresättning och puls. Så det är två slangar på min lilla dotter. 

Det är ju inget farligt alls såhär nu i efterhand men då när jag kom in på rummet och ser Per sitta där alldeles tårögd med Lilla Edith i famnen som ligger helt lam och okontaktbar i hans famn med en slang i näsan så kändes det som världens undergång. Mitt hjärta brast av sorg just precis där och då.  

En gång i halvtimmen så skulle hon också få andningshjälp med lite syrgas, koksalt och adrenalin genom en liten syrgasmask eller igenom ett rör beroende på vilken sköterska vi hade. 

Eftersom hon inte längre åt själv så måste vi mata henne var tredje timme genom sonden. 90ml skulle vi ge henne varje måltid. Och så fick jag ju inte glömma att pumpa ur mjölk så att hon skulle få någon mat.

Dagen efter så var hon lite piggare men ändå inte pigg. Men hon hade ju som ögonen öppna åtminstone och det var tillräckligt för att lugna oss lite. Vi tänkte att det kanske inte var så farligt det här RS ändå. Så fel man kan ha. hon blev istället sämre. Något som visst är mycket vanligt med RS. Man tror att det är bra sedan plötsligt dalar det.

I tio dagar låg vi där uppe. I nio av dom dagarna var hon jättedålig. Hon behövde konstant andningshjälp och hade kraftiga hostattacker. Attacker som ibland var jätteläskiga. 

En gång var betydligt mycket värre än de andra gångerna. När hon fick de där hostattackerna så brukade hon hosta jättemycket och inte få någon luft. Det resulterade i att hon blev blå i ansiktet men sen så gick det över och hon kräktes upp slemmet som låg i lungor och luftvägar. 

Men den här gången så kräktes hon inte, och hon började inte andas på en gång. hon blev bara blåare och blåare. Jag fick panik och började skrika på Per som var på toaletten samtidigt som jag försökte att behålla lugnet och berätta för Edith att allt skulle bli bra och fumla efter alarmknappen. 

Sköterskan kom in och såg att det var kaos. Hon tog Edith och gav henne syrgas och slog henne över ryggen. Till slut så hostade hon igen och kräktes upp tjockt slem. Hon kräkte ner hela sängen.

Det var säkert inte många minuter det handlade om men för mig har tiden aldrig gått så sakta. Jag hann tänka allt möjligt. Hon kommer dö, varför gör dom inget, varför går det så sakta. Varför ska dom ta henne ifrån oss nu. Är det här på riktigt. Ja tusen olika tankar. Jag höll nog andan lika länge som Edith tror jag. 

I alla fall så rullade det på såhär under dagarna vi var där, hon fick hostattacker, blev blå, kippade efter luft, kräktes och somnade igen. Sköterskan kom in en gång i  halvtimmen de första dagarna och inhalerade Edith för att sedan minska ner det till en gång i timmen. 
Vi matade henne i sonden och det var inget mer med det. Totalt utmattade och oroliga satt jag och Per där isolerade och studerade Ediths varenda rörelse och andetag.

På den åttonde dagen så blev hon lite bättre och behövde bara inhaleras varannan timme, och så kunde hon nu amma lite av sig själv. Så hon ammade 10-20ml och sondades resten. Efter två rätt så bra dagar har vi nu fått åka hem. Men om vi märker att det blir värre igen så ska vi åka in på en gång. 
Men det ska nog bara bli bättre nu tror jag. 

Jag är lite orolig här hemma nu eftersom hon fortfarande hostar och så, men det kommer inte längre något slem vilket är bra och hon äter ju lite mer. Inte tillräckligt men ändå. Läkaren sa att hon har så mycket hull att ta av så att det inte var någon fara om hon äter lite mindre några dagar. Hon har ju ändå gått upp 1 kilo på fyra veckor våran lilla prinsessa:)


Mitt i allt det här har hon ju gått och fått en infektion på ryggen och låren från skenan också. Först var hon alldeles skinnflådd på rygg och lår och nu har hon fått en svampinfektion i såren. Hon tål tydligen inte skenan, men hon har ju arton dagar kvar i den så hon fick en veckas semester utan skena och imorgon ska den på igen. 

Stackars lilla Edith. Det räckte liksom inte med RS-viruset, hon var tvungen att bli skinnflådd och få en infektion också. 

Nåväl, det slutade ju rätt så bra allting ändå och nu får vi hoppas att hennes otur är över för ett bra tag framöver. 

 Några bilder på Edith från sjukhuset.

802.


Jag har hittat en lista om graviditeten och förlossningen på internet som jag tänkte att jag skulle lägga upp här på bloggen. Inte så kul för andra att läsa kanske men kul för mig att gå tillbaka om några år och läsa. Så här kommer det! 


När fick du reda på att du var gravid?
Den 21 juni. Jag förstod att jag var gravid eftersom jag mådde så fruktansvärt illa.

Var bebisen planerad?
Ja, detta var en planerad och mycket efterlängtad liten bebis!

Mådde du illa mycket?
Ja.. Konstant hela tiden, dygnet runt i från vecka 3 tills lilla Edith kom ut.

Hur blev ditt hår?
Ingen större skillnad, jag klippte dock av mitt hår eftersom det var i vägen när jag kräktes hela tiden.

Hade du mycket halsbränna?
De sista månaderna var förjävliga, halsbränna och magkatarr. Iofs rätt så väntat när man kräks hela tiden.

Grät du för ingenting?
Ja, fast det gör jag ju alltid, hehe. Brukade b.la. gråta när bilar körde om mig när det blev tvåfiligt på vägarna.

Var du känslig?
Ja det var jag, värre än vanligt, trodde aldrig att det var möjligt. 

Det knäppaste du gjorde under graviditeten? 
Jag glömde Per i bilen. Vi skulle åka och handla och jag hade glömt börsen uppe. Så jag sprang upp för att hämta den och glömde i samma veva bort varför jag sprang upp. Så jag gick och satt mig och kollade på tv och gosade med katten. Efter en sisådär tio minuter så ringer Per och frågar vars jag är eftersom han sitter och väntar på mig i bilen. Hehe.  

När kände du bebisens första sparkar?
Lördag den 8e september och då var jag i vecka 15. Jag var ute och körde bil då jag kände den första sparken. Jag var tvungen att stanna bilen i en parkeringsficka och ta in det och ringa Per såklart:)


När kände din partner den första sparken?
Det var en torsdagkväll och vi skulle precis sova, då puffade hon till och Per kände det för första gången. Jag var då i vecka 16. 

Var du ofta orolig?
Hela tiden, jag var orolig att det skulle vara något fel på bebis eller att det var något fel på mig eftersom jag kräktes hela tiden. Jag drömde mardrömmar konstant och oroade mig hela tiden över att behöva åka in till sjukhuset.

När började du läcka bröstmjölk?
De sista veckorna i graviditeten. 

Samlade du på dig gravidtidningar och böcker? 
En hel hög med tidningar och en och annan bok.


Sparkade bebisen mycket? 
Ja hela tiden och hårt också. Hon var riktigt livad där inne:)

Fick du bristningar? 
Ja. Jag trodde att jag klarat mig undan det men i vecka 38 så kom det två streck på magen och i vecka 39 så hade bristningarna exploderat på magen. (om man frågar mig)
Men min mage var ju groteskt stor och speciellt i slutet så egentligen är inte det så konstigt. Mitt magmått gick från att vara 67cm till att vara nästan 130cm.  

Blödde du någon gång?
Nope.

Levde du på som vanligt? 
Nej, jag var sjukskriven hela graviditeten och mitt liv stannade i princip av helt och hållet.
Jag var på sjukhuset minst en gång i veckan och var inlagd en hel massa.
 
Hur gammal var du när du blev gravid? 
24år.


Hur tog era föräldrar det?
Våra föräldrar tog det jättebra! De hade anat att det var på gång och blev verkligen jätteglada när de fick höra nyheten:)

Hur tog din partner det? 
Han blev jättelycklig över nyheten men lite chockad. Ringde ner till honom på jobbet och berättade det. Jag skulle egentligen hålla mig och överraska honom när han kom hem men jag kunde inte hålla det hemligt mer än fem minuter. Som vi hade väntat och så bara pang så händer det! 

Var bodde ni? 
I samma hyreshus som vi bor i nu, fast på nedervåningen.

Hur ofta gick du till mvc, specmödra?
En gång i veckan, ibland mer.

Hur många ultraljud gjorde du?
12 stycken.

Hur ville du att din förlossning skulle se ut?
Jag ville föda vaginalt och utan smärtlindring, kanske lite lustgas på sin höjd. Jag ville att förlossningen skulle gå fort och att allt skulle gå så bra som det bara kunde gå.

Hur började din förlossning?
Med igångsättning klockan 12.05

Hur många timmar tog din förlossning?
10 fruktansvärda timmar.

Födde du vaginalt eller med kejsarsnitt?
Med akut kejsarsnitt.

Hur mycket var du öppen när du kom in?
2,5cm.


Vilken smärtlindring tog du?
Lustgas, som inte hjälpte någonting. Och sedan spinalbedövning och morfin. Skönaste känslan någonsin när all smärta bara försvann och jag inte längre kände någonting.

Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?
Ingen tid alls. Eftersom dom skar ut henne. Just för att mina krystvärkar inte tryckte ut henne. Lilla Edith tryckte åt ett helt annat håll än mot utgången. Bra krystvärkar men dåligt utfört.

Blev det komplikationer?
Ja. Bebis ville inte komma ut och tryckte åt ett helt annat håll än utåt. Gjorde dödsont och bebis blev jättestressad och jag totalt utmattad. 

Fick du sy?
Yes, jag fick sy ihop magen. 

Vad tyckte du var jobbigast?
Att se Per så fruktansvärt rädd, han var hela tiden lugn och ett enormt stöd men den blicken alltså. Och tanken på att dö. Jag var helt säker på att jag skulle dö. Tur att vi lever i 2013 och inte 1913 för då hade jag dött i barnsäng och säkerligen Edith också. Huvva hemska tanke.  Men värst av allt var nog att bebis var jättestressad och pressad och att veta om det och inte kunna göra något. Paniken alltså.

 
Var du rädd för något?
Ja att jag ock bebis skulle dö.

Skrek du?
Ja, konstant hela tiden. Jag skrek och åmade mig så att sköterskorna fick hålla fast mig och trycka ner mig i sängen.


Hur många var inne i förlossningsrummet? 
Jag, Per, två barnmorskor och till och från en läkare i förlossningrummet. I operationsrummet var det Jag, Per, barnmorskan, två läkare, narkosläkare, två barnläkare, sköterskor och säkert några andra också. Ett hav av människor var det iallafall. 

Hade du någon nära med dig? 
Per, min älskade man. Vad hade jag gjort utan honom. 

Hur var vikt och längd? 
4185g och 54cm lång

Ögonfärg? 
Jättemörka nästan svarta ögon då, gråa ögon nu. 

Hårfärg? 
Brunt med lite röda drag. 

Ammade du? 
Ja. 

Ammar du nu? 
Ja, och det går jättebra. Kul att något gått bra! Jag helammar och har tydligen väldigt fin och tjock mjölk vilket resulterar i en liten Edith med hull. Har också överflöd av mjölk, men det är ju bra för då kan man frysa in och ge henne sedan:)

Hur gammal är bebisen nu? 
Edith är hela 6veckor. 

Vad tyckte du om förlossningen?
Det var det mest fruktansvärda jag någonsin varit med om och jag vill aldrig uppleva den mardrömmen igen. Jag drömmer mardrömmar om förlossningen på nätterna. Jag drömmer också mardrömmar om att jag är gravid igen. Men fin man som jag har så har han ringt till psykiatrin och ordnat så nu får jag gå och prata om det och bearbeta allt. Så kanske så kommer det kännas bättre tillslut.


Vill du ha en till? 
Jag skulle gärna ha ett till barn någon gång och då gärna en pojke. Men jag vill inte vara gravid igen och jag vill inte föda barn igen. 

Planerar ni ett till barn? 
Nej, inte nu.

När kommer andra barnet? 
...

Hur är ert förhållande nu? 
Det är starkare än någonsin. Man växer i svåra situationer och Per har verkligen varit min klippa och min räddning i dessa mörka tider. Jag älskar honom mer nu än vad jag gjorde förut. Om det nu är möjligt<3

Vilken vecka födde du i?
Vecka 40+2.

  Edith när hon var ett halvt dygn:)