tisdag 26 mars 2013

800.

Nu har det gått 20dagar med våran lilla tös. 20 dagar sedan jag upplevde både det värsta och det bästa jag någonsin upplevt i mitt liv. Både jag och Per är i chock efter allt som hänt. Speciellt jag. Bara jag tänker på förlossningen så gråter jag, bara jag tänker på hur hemskt allt varit så får jag rysningar av obehag.

Men ändå så sitter jag här nu 20dagar senare och mår relativt bra. Jag mår inte illa längre, jag har inte lika grova foglossningar längre, jag har inte så fruktansvärt ont i snittet längre så länge jag tar det lugnt.

Ryggen värker och jag ser ut som en puckelrygg men det är ju inte så konstigt efter de här månaderna. Sen så var ju Edith väldigt stor i min lilla kropp så det är inte konstigt att en rygg som gjorde ont förut gör mer ont nu. Men ändå rent fysiskt känner jag mig piggare än på väldigt länge. Även om jag kanske egentligen inte är det. Det har blivit stora omställningar väldigt snabbt. 
Inte så mycket med Edith för det var jag ju beredd på men med mig själv. Jag har inte riktigt hunnit med i svängarna. Från att må extremt illa till att må bra. Från att ha grova foglossningar till att ha helt okej foglossningar. Från att vara totalt utmattad till att orka kliva upp och leva. 
Jag har tagit promenader och träffat fler människor än vad jag gjort på flera månader. Det känns bra. Tills jag stannar upp och verkligen känner efter. Då gör det ont. Dels gör det ont i snittet men det som gör mest ont är psyket. Jag kan inte förstå hur allt kunde gå så fel. Både graviditet och förlossning. Något som gör mig ännu mer förvirrad är att det ur allt det här fruktansvärda och dåliga kunde komma något så bra som Edith. 

Jag skulle inte påstå att jag är deprimerad så men jag känner mig så innerligt ledsen att allt blev som det blev. Jag kan inte förstå varför allt gick så dåligt. Vad har jag gjort för fel. När jag tänker på att vara gravid eller ännu värre förlossningen så blir jag livrädd. Det är det absolut värsta jag någonsin ställts inför. Jag är helt avskräckt och känner just nu att jag bara skulle vilja operera ut livmoder och äggstockar så att jag aldrig behöver gå igenom det här igen. Så att jag aldrig kan bli gravid igen. 

Men just nu är allting så nytt och såren är fortfarande färska, om ett år kanske jag känner annorlunda. Och skulle jag inte känna annorlunda så är det okej det med. 

Huvudsaken är att allt är över och att vi har våran älskade Edith här med oss. 



Edith är så oerhört lugn och rofylld. Hon som mest bara sover, äter och skiter. Hon gråter lite innan hon får mat om vi är lite för långsamma men annars är hon mest bara tyst och lugn och fin.

Något jag varit orolig över då jag har haft uppfattningen att barn i början bara gråter och skriker.  Men bvc sa att vi ska vara glada så länge hon är lugn. Det är nämligen inte alla små bebisar som är så. Så det är väl bara att njuta av det så länge det varar.


I torsdags hade vi tid hos läkaren i Umeå för att kolla Ediths höfter, så nu ligger hon i skena och ska göra det i 6-12veckor. Vi får se på återbesöket i maj om hon får ta av den eller om hon måste ha kvar den i sex veckor till. Hoppas inte!
Eftersom hon har skena så får vi inte bada henne hemma, så en gång i veckan kommer vi att få åka in till sjukhuset och bada henne. Men vi är oerhört tacksamma över att lilla Edith har ett så pass lindrigt fel. För i övrigt är hon ju helt frisk och kry!

---

Jag har aldrig känt mig mer tillfreds med livet än nu när jag har min lilla dotter. Den sekunden jag förstod att hon var våran tös den sekunden förändrades allt. Det är som om livet fått en helt ny mening och jag kan verkligen förstå vad föräldrar menar med att livet börjar när man får barn.
Allting annat blir som oväsentligt. 

Jag kan sitta och titta på henne i flera timmar och bara förundras över hur vacker hon är. Jag har ju längtat efter henne i flera år och nu är hon äntligen här hos oss. Det känns som att de gamla såren inte gör lika ont längre. De kommer alltid att finnas ett hål i mitt hjärta för det som hade kunnat vara men nu blöder det inte längre.


Älskade Edith!






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar