onsdag 13 mars 2013

799.

Tisdag för exakt en vecka sedan så låg jag hemma i sängen och grät över att jag antagligen skulle bli hemskickad från min bedömingstid morgonen därpå. Jag kände mig helt tom och tårarna rann utan att jag egentligen tänkte på något. Jag var bara så fruktansvärt slut och trött. 
Jag sov knappt någonting den natten, jag hade förvärkar och kände mig rastlös i sinnet. 

Onsdag morgon var helt plötsligt här och vi åkte in till specmödra vid halvnio. Jag mådde fruktansvärt illa dagen till ära och hade fortfarande inte ätit någon frukost. Vi går in till läkaren och hon frågar om vi har bbväskan med oss eftersom de har planerat att sätta igång mig samma dag. Jag och Per tittar på varandra och jag börjar storgråta. 

Efter 40veckors slit och utmattning så är slutet äntligen här. Jag grät och strök mig över ansiktet kollade på Per och kollade på läkaren och frågade om det verkligen var sant. Jag frågade om hon skämtade med mig. Jag bad om ett glas vatten eftersom jag började känna mig yr.

Läkaren försäkrade mig om att det var på riktigt, hon sa sedan till mig att åka hem och äta frukost eftersom jag skulle behöva energin och sedan åka direkt till förlossningen för att sättas igång. 


På skakiga ben for vi hem och försökte äta frukost och packade ner det sista i bbväskan. 
Hela tiden med tårar rinnande längs kinderna. Känslorna som vällde över mig var som att gå in i en betongvägg. Jag var överlycklig men rädd. Jag kan som inte beskriva vad jag kände för det går inte att beskriva det. Efter att ha mått dåligt och kräkts, haft värk och foglossning och månader av sömnlösa nätter så skulle det snart vara över. Kan ni förstå hur vetskapen av det känns. Det kunde inte jag. 

Både jag och Per var överlyckliga över att äntligen få komma in till förlossningen och att inte behöva inte åka hem utan en liten bebis. Samtidigt så var jag otroligt rädd över att illamåendet och värken inte skulle försvinna eller ännu värre att det skulle vara något fel på våran lilla tjej av alla tabletter jag ätit under graviditeten. 


Iallafall så kom vi in till förlossningen vid halvelva och de bad oss att gå och sätta oss längst bort i korridoren på förlossningen och vänta på att få ett rum. Där satt vi i solen och kollade ut över staden, solen stod högt på himlen och jag sa idag är en bra dag att föda barn på. 

Klockan hinner bli 11.05 innan jag blir inskriven och får komma in på rum 11. Där inne så  tog de till att börja med en ctgkurva för att kolla så att allt såg bra ut. 

Klockan 12.00 kommer läkaren in och sätter i en ballongdilatation vilket innebär att de fört in en kateter som ser ut som en liten ballong i livmodertappen för att vidga den till fyra cm. När man vidgat sig tillräckligt så trillar den ut och man kan då ta hål på hinnorna. 

Vid 13.00 börjar jag känna av starka sammandragningar och de satte in en kanyl i armen på mig. Sedan kopplade de på ctgkurvan igen. Ctgkurvan visade att barnet var stressat och barnmorskan berättade att hon skulle hålla lite extra koll på barnet för att se om det lugnade ner sig eller inte. 

Vid 14.30 lossnar katetern och jag hade nu öppnat mig endast 3 cm men kunde dock vidgas till 5cm. Barnet var fortfarande stressat men det var än sålänge ingen fara.  
Barnmorskan tog hål på hinnorna och vattnet gick. 

Barnet hade vid 15.00 lugnat ner sig något och jag hade nu 2-3stycken sammandragningar på tio minuter. Alltså var de nu regelbundna och barnmorskan berättar att de bestämt sig för att avvakta med värkstimulerande dropp i två timmar eftersom jag nu har täta värkar. Har värkarna inte gett någon effekt inom två timmar så skulle de ge mig värkstimulerande dropp.  

Vid 16.40 kollar barnmorskan ctgkurvan igen och jag hade fortfarande regelbundna värkar. 

Klockan 17.25 hade jag  3-4sammandragningar på tio minuter. Värkarna hade vid det här laget börjat göra ont och de erbjöd mig lustgas men jag sa att jag ville avvakta tills senare under förloppet eftersom det antagligen skulle bli värre. De kollade hur mycket jag hade öppnat mig och de konstaterade att trots regelbundna onda värkar så hade ingenting hänt. De kopplade då in ett värkstimulerande dropp. 

Nu började det göra riktigt ont. Sådär ont att man inte vet vad man ska göra av sig själv. Man vill bara försvinna. Under en timme låg jag och vred och vände på mig i sängen och försökte att koncentrera mig på att andas. Emellanåt så skrek jag rätt ut av smärta. 

18.25 började jag med lustgas. Jag hade nu starka täta värkar och jag grät och skrek och  åmade mig av smärta. 

Vid 19.00 börjar jag få panik av att smärtan är så intensiv och för att lustgasen inte hjälper. 
Per och barnmorskan försöker att lugna ner mig och hjälpa mig igenom värkarna. Men jag har tappat det. Smärtan är så oerhört stark att jag inte kan koncentrera mig på något annat än att skrika rakt ut. 

Per försöker få mig att andas och emellan värkarna så försöker jag att slappna av och andas. Men var och varannan minut kommer värkarna tillbaka och det känns som att jag ska slitas sönder innifrån av smärta. Jag kommer ihåg att jag kollade på en fläck i taket och skrek så högt jag bara kunde. 

Vid 20.00 så har läkaren bestämt att det är dags att stänga av det värkstimulerande droppet eftersom att värkarna är så starka men att det fortfarande inte hänt något med livmodertappen. Jag är fortfarande bara öppen 3cm. Jag är vid det här laget panikslagen och och utmattad. Somnar till emellan värkarna och skriker  och vrider mig i smärta under värkarna. 

Lustgasen har suttit klistrad emot mitt ansikte sedan 18.25. Barnmorskan säger att lustgasen ska hjälpa men jag känner ingen somhelst effekt av det alls. Jag skriker i masken och gråter hysteriskt. Ber barnmorskan att göra slut på mitt lidande.Skriker till Per att jag kommer att dö om det inte slutar snart.

Barnmorskan förklarar att eftersom de stängt av det värkstimulerande droppet så kommer värkarna snart att bli mindre smärtsamma. Jag hörde ingenting av det här, men Per har berättat detta i efterhand. Jag kommer knappt ihåg någonting som någon sagt till mig under de senaste 3timmarna. Allt jag kommer ihåg är hur ont jag hade och den där fläcken i taket. 


Nästan en timme har passerat och värkarna har fortfarande inte gett med sig. Jag skriker och bönar och ber dem att få ett slut på lidandet. Jag ber dem att skära upp mig och ta ut henne eller döda mig. För jag orkar inte mer. Jag gråter och är helt säker på att det är såhär det känns att dö. Jag och bebis kommer att dö och Per kommer att vara ensam kvar. 

Barnet börjar nu bli riktigt stressat och jag är bortom denna värld. Jag kommer ihåg att Per stod lutad över mig och försökte få mig att andas. Jag bara skrek och stirrade på fläcken i taket eftersom jag inte ville kolla Per i ögonen. Jag tyckte så synd om honom att han skulle behöva se mig såhär. Jag försökte att undvika ögonkontakt för jag ville inte att han skulle se min smärta och panik. 

Barnmorskan försöker att  hålla fast mig i sängen under värkarna och trycker mig neråt emot madrassen eftersom jag inte kunde ligga still. Jag skriker i lustgasmasken hela tiden och ber dem att få ett slut på allt. Barnmorskan ringer nu in läkaren som gör en undersökning strax innan 21.00 och konstaterar att jag har kraftiga värkar men att barnet trycker ner mot fel ställe. Det är därför det gör så ont. Bebis trycker inte mot öppningen utan på sidan om. Detta förklarar den fruktansvärda smärtan jag känner. 

Vid 21.00 är undersökningen klar och läkaren berättar för Per att de kommer att göra ett akut kejsarsnitt. Emellan värkarna så berättar läkaren detta för mig och frågar om jag vill sövas ner eller vara vaken. Jag vill vara vaken. jag skriker att de måste ta ut henne innan jag dör av smärta. När läkaren är klar med att förklara vad som gäller för mig och Per så går han iväg och förbereder inför operationen. 

Barnmorskan gör mig redo för operation och sätter in en kateter och fler droppkanyler. Sedan tar de på mig operationskläder och lyfter över mig i en annan säng. Allt detta medans jag skriker allt vad jag kan. Hela jag skakar nu av smärta.

De rullar nu iväg mig ur rummet och ut i korridoren. Per går bredvid mig och jag skriker mig hela vägen genom korridoren på förlossningen. De få minuterna det tog att ta sig från våning 4 till våning 3 och operationsrummet kändes som en evighet. 

När vi kommer ner dit så är Per borta och jag ligger i ett rum fyllt av läkare och sköterskor och barnmorskor. Jag kan inte se Per någonstans och skriker efter honom. De förklarar att han har gått iväg för att byta om. 

De lyfter över mig på operationsbordet och sätter mig upp. De ska nu lägga in ryggbedövningen.
Jag andas in lustgas och skriker åt dem att jag dör samtidigt som två sköterskor håller upp mig och ber mig att rygga bakåt så att läkaren kan sätta bedövningen. Lättare sagt än gjort då man har intensiva täta värkar som förgör dig inifrån och ut. Plus att jag skakade så mycket att hela min kropp fladdrade. Efter några värkar lyckas de dock hålla fast mig och sätta bedövningen. 

Inom vad som känns som bara några sekunder så är all smärta borta och jag känner nu vad trött jag är. Jag skakar fortfarande lika mycket och jag börjar känna mig illamående. Jag slutar med lustgasen och får istället syrgas. Jag gråter och frågar vart Per är. Det visar sig att han är alldeles bredvid mig nu. Jag såg honom bara inte eftersom han hade samma gröna kläder som alla andra. 

De lägger mig ner på operationsbordet och lägger mina armar rätt ut på vardera sida. De kopplar in tre dropp och fäller upp ett skynke nedanför mina bröst så att vi inte ska se något. De vinklar sedan min kropp så att båren lutar neråt åt vänster. De testar om jag har någon känsel kvar och frågar om jag känner något när de stryker över magen. Jag svarar att jag vet inte.  Jag stirrar rätt upp i lamporna och försöker att slappna av men jag bara skakar. De lägger på mig någon slags värmefilt.

För en sekund blir jag lite rädd att jag ska känna när de skär upp mig men läkaren försäkrar mig om att jag inte kommer känna någonting eftersom de redan har skurit upp mig. Han säger också att om ungefär tio sekunder så kommer ni att få träffa erat barn. Han hinner knappt avsluta meningen innan vi hör barnskrik och de lyfter upp henne emot lamporna. 

Klockan är nu exakt 21.59 och läkaren säger grattis ni har fått en dotter. Jag fattar ingenting och frågar läkaren om det där verkligen är mitt barn. Han skrattar och säger att det är mitt barn. Min dotter. Jag hinner inte se henne mer än en sekund innan barnläkarna och Per försvinner med henne. 

Jag ligger nu ensam kvar i operationsrummet igen. Jag kan höra avlägsna barnskrik men jag vet ingenting om hur hon mår eller hur det går. Läkaren tar ut moderkakan och börjar sy ihop mig. Jag ligger förvirrad och omtöcknad på båren och kollar mig omkring, pratar i gåtor och är allmänt inne i dimman. 

Per kommer in rummet och i sin famn har en en stor grön kokong. Det är min dotter inlindad i en operationsfilt. Jag frågar honom om det ser ut som en Edith och han säger ja, det är en Edith. 
Jag gråter av lycka men kommer snabbt på andra tankar.
Är hon frisk eller är hon sjuk? Mår hon bra? Allt såg bra ut och hon var en stor välmående tös på 4185g och 53cm lång. 

Inte förens nu märker jag att jag inte har någon känsel i mina ben eller tår. När operationen är klar och jag är ihopsydd kopplar de ur de olika droppen och ger mig morfin emot smärtan. 

Barnmorskorna för över mig till en annan säng och så lägger de henne på mitt bröst. Min alldeles egna dotter. Efter några långa utdragna och fruktansvärt smärtsamma timmar är allt äntligen över. Äntligen är hon här och äntligen är graviditeten över. 









Inga kommentarer:

Skicka en kommentar