lördag 2 mars 2013

798.

Hallå, 

igår hade vi det sista besöket hos barnmorskan. Det kändes så himla sorgligt för Wiolet har verkligen varit guld värd under den här graviditeten. Hon har hjälpt mig så otroligt mycket. Ringt runt och ordnat med läkarhjälp och inläggningar. Överhuvudtaget bara ringt mig lite nu och då för att kolla hur jag mår och hur det går. Hon har jobbat över en fredagkväll för att hjälpa mig, hon har avbokat andra möten när jag kräktes som värst i höstas och låtit mig sova på hennes rum. Ja hon har helt enkelt varit den bästa barnmorskan man kan ha turen att få! Vi har alltid haft minst en timme på oss att sitta och prata med henne och hon har träffat oss regelbundet från första början eftersom jag haft det så jobbigt. Och hon förstår verkligen hur jobbigt jag har det med den här graviditeten. 
Hon har varit ett enormt stöd inom sjukvården och hon har fått mig att lita lite mer på sjukshuspersonal. 

Sedan är hon sådär härligt virrig precis som jag själv är. Det spelar ingen roll om hon glömmer ett rör och måste springa iväg när jag har blodprovet i armen eller att hon ger mig samma lappar tio gånger eller glömmer att ge mig lapparna helt och hållet. För även om hon är en virrpanna så är hon enormt duktig på sitt jobb och varken jag eller Per hade kunnat vara mer nöjda:)

Det känns verkligen tomt att inte få gå dit något mer.

-


Igår var Per förövrigt ledig och han kom med den briljanta idén att inget blir bättre av att ligga hemma i sängen och må dåligt och ha ont som jag gör alla andra dagar. 
Så vi for på en liten loppisrunda igår under dagen.  Det brukar i vanliga fall vara något som vi älskar att göra på hans lediga dagar så varför inte tänkte jag. Inte så att jag har något att förlora på att försöka göra något en dag, jag kan ju omöjligt ha mer ont.
Iallafall så hittade vi lite barnkläder och så hittade jag en klänning och en tröja tills i sommar. 

Efter detta var jag väldigt trött så vi for hem så att jag fick sova lite för att sedan få vakna till hemlagad middag i form av sötpotatis och halloumi. Och så avslutade vi kvällen hos Birger och Inger för lite kvällsfika och prat framför deras brasa. 

När jag vaknade så hade jag ont i magen och ryggen och höften och ja överallt där jag har ont varje dag. Mensvärkarna har varit olidliga i flera dagar. De är så där riktigt fruktansvärt plågsamma som bara mensvärkar kan vara. Och höften sedan, jag har ju haft foglossning i den och ryggen sedan vecka 14 men jag har ju också ett medfött fel i höften sedan jag var liten som har börjat spöka med mig nu igen och gör sådär ont som det brukar göra annars också som topping på foglossningen, vilket gör mig väldigt stel och som man inte kan göra något åt. 

Iallafall det jag vill komma fram till var att jag vaknade upp med lika lite hopp om en bra dag som vanligt. Jag hade ont och var dödsless. Men Per fick mig helt på andra tankar för en dag och även om värken och illamåendet inte försvann så tänkte jag inte på det konstant. Och det var precis den medicinen jag behövde! Tusen gånger bättre än Ondantestron, citadon och flunitrazepam. 
Så tack älskling för att du fick min dag att bli lite mer levande. 

Blivande babydaddy provkör vagnen:)



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar