onsdag 27 mars 2013

801.

Hallå, jag ligger i soffan och har ont. Jag är alldeles svullen runt snittet och kan nog konstatera att det är dags att lyssna på läkaren och lugna ner mig lite. Han sa att jag skulle vila i en månad. Jag vilade i de fem dagarna jag var inlagd på BB. Eller okej det var väl att ta i, men jag har inte vilat så som jag ska här hemma. Varje dag har jag ränt på stan eller tagit en promenad eller ränt runt och liknande. De senaste dagarna har det gjort ont och nu hjälper knappt alvedon emot värken. Som sagt, dags att lugna ner sig lite.

Men eftersom jag inte mår illa eller kräks längre så känns det ju som att jag mår bra. I jämförelse med hur jag mådde innan. Nåväl det är bara att inse att jag inte mår så bra som jag tror och lugna ner mig och låta kroppen läka ordentligt innan jag sätter igång. 


Men det är så svårt att sitta still och ta det lugnt. Jag har ju gjort det i tio månader liksom. Och så vill jag så gärna börja tappa gravidkilona och gå tillbaka till att bli smal igen. 

Just nu är jag så fruktansvärt missnöjd med min kropp att jag bara vill spy när jag ser mig själv i spegeln.
Så därför försöker jag undvika att se mig själv i spegeln. 

Jag gick ju upp 23kilo under graviditeten. Jag har nu gått ner tretton kilo och har tio kilo kvar tills jag väger lika mycket som jag gjorde innan grav. 

Dock så behöver jag inte gå ner tio kilo till eftersom jag vägde lite för lite förut. Men 7kilo till hade jag inte haft något emot att tappa. 
Jag är bara så sjukt frustrerad. Det har gått tre veckor och jag känner mig fortfarande stor som ett jävla hus. Jag väger 61kilo nu och det är en jävla massa övervikt på en så kort tjej som jag. 

Detta ger mig verkligen ångest. Jag vill inte vara tjock. Men allting har sin tid och jag får hoppas att så fort jag får börja träna igen att kilona försvinner med det. 


Och jag har ju faktiskt fått en Edith! Men ändå, lite jobbigt är det då man kollar sig själv i spegeln och bara vill spy på det man ser. 


 

tisdag 26 mars 2013

800.

Nu har det gått 20dagar med våran lilla tös. 20 dagar sedan jag upplevde både det värsta och det bästa jag någonsin upplevt i mitt liv. Både jag och Per är i chock efter allt som hänt. Speciellt jag. Bara jag tänker på förlossningen så gråter jag, bara jag tänker på hur hemskt allt varit så får jag rysningar av obehag.

Men ändå så sitter jag här nu 20dagar senare och mår relativt bra. Jag mår inte illa längre, jag har inte lika grova foglossningar längre, jag har inte så fruktansvärt ont i snittet längre så länge jag tar det lugnt.

Ryggen värker och jag ser ut som en puckelrygg men det är ju inte så konstigt efter de här månaderna. Sen så var ju Edith väldigt stor i min lilla kropp så det är inte konstigt att en rygg som gjorde ont förut gör mer ont nu. Men ändå rent fysiskt känner jag mig piggare än på väldigt länge. Även om jag kanske egentligen inte är det. Det har blivit stora omställningar väldigt snabbt. 
Inte så mycket med Edith för det var jag ju beredd på men med mig själv. Jag har inte riktigt hunnit med i svängarna. Från att må extremt illa till att må bra. Från att ha grova foglossningar till att ha helt okej foglossningar. Från att vara totalt utmattad till att orka kliva upp och leva. 
Jag har tagit promenader och träffat fler människor än vad jag gjort på flera månader. Det känns bra. Tills jag stannar upp och verkligen känner efter. Då gör det ont. Dels gör det ont i snittet men det som gör mest ont är psyket. Jag kan inte förstå hur allt kunde gå så fel. Både graviditet och förlossning. Något som gör mig ännu mer förvirrad är att det ur allt det här fruktansvärda och dåliga kunde komma något så bra som Edith. 

Jag skulle inte påstå att jag är deprimerad så men jag känner mig så innerligt ledsen att allt blev som det blev. Jag kan inte förstå varför allt gick så dåligt. Vad har jag gjort för fel. När jag tänker på att vara gravid eller ännu värre förlossningen så blir jag livrädd. Det är det absolut värsta jag någonsin ställts inför. Jag är helt avskräckt och känner just nu att jag bara skulle vilja operera ut livmoder och äggstockar så att jag aldrig behöver gå igenom det här igen. Så att jag aldrig kan bli gravid igen. 

Men just nu är allting så nytt och såren är fortfarande färska, om ett år kanske jag känner annorlunda. Och skulle jag inte känna annorlunda så är det okej det med. 

Huvudsaken är att allt är över och att vi har våran älskade Edith här med oss. 



Edith är så oerhört lugn och rofylld. Hon som mest bara sover, äter och skiter. Hon gråter lite innan hon får mat om vi är lite för långsamma men annars är hon mest bara tyst och lugn och fin.

Något jag varit orolig över då jag har haft uppfattningen att barn i början bara gråter och skriker.  Men bvc sa att vi ska vara glada så länge hon är lugn. Det är nämligen inte alla små bebisar som är så. Så det är väl bara att njuta av det så länge det varar.


I torsdags hade vi tid hos läkaren i Umeå för att kolla Ediths höfter, så nu ligger hon i skena och ska göra det i 6-12veckor. Vi får se på återbesöket i maj om hon får ta av den eller om hon måste ha kvar den i sex veckor till. Hoppas inte!
Eftersom hon har skena så får vi inte bada henne hemma, så en gång i veckan kommer vi att få åka in till sjukhuset och bada henne. Men vi är oerhört tacksamma över att lilla Edith har ett så pass lindrigt fel. För i övrigt är hon ju helt frisk och kry!

---

Jag har aldrig känt mig mer tillfreds med livet än nu när jag har min lilla dotter. Den sekunden jag förstod att hon var våran tös den sekunden förändrades allt. Det är som om livet fått en helt ny mening och jag kan verkligen förstå vad föräldrar menar med att livet börjar när man får barn.
Allting annat blir som oväsentligt. 

Jag kan sitta och titta på henne i flera timmar och bara förundras över hur vacker hon är. Jag har ju längtat efter henne i flera år och nu är hon äntligen här hos oss. Det känns som att de gamla såren inte gör lika ont längre. De kommer alltid att finnas ett hål i mitt hjärta för det som hade kunnat vara men nu blöder det inte längre.


Älskade Edith!






onsdag 13 mars 2013

799.

Tisdag för exakt en vecka sedan så låg jag hemma i sängen och grät över att jag antagligen skulle bli hemskickad från min bedömingstid morgonen därpå. Jag kände mig helt tom och tårarna rann utan att jag egentligen tänkte på något. Jag var bara så fruktansvärt slut och trött. 
Jag sov knappt någonting den natten, jag hade förvärkar och kände mig rastlös i sinnet. 

Onsdag morgon var helt plötsligt här och vi åkte in till specmödra vid halvnio. Jag mådde fruktansvärt illa dagen till ära och hade fortfarande inte ätit någon frukost. Vi går in till läkaren och hon frågar om vi har bbväskan med oss eftersom de har planerat att sätta igång mig samma dag. Jag och Per tittar på varandra och jag börjar storgråta. 

Efter 40veckors slit och utmattning så är slutet äntligen här. Jag grät och strök mig över ansiktet kollade på Per och kollade på läkaren och frågade om det verkligen var sant. Jag frågade om hon skämtade med mig. Jag bad om ett glas vatten eftersom jag började känna mig yr.

Läkaren försäkrade mig om att det var på riktigt, hon sa sedan till mig att åka hem och äta frukost eftersom jag skulle behöva energin och sedan åka direkt till förlossningen för att sättas igång. 


På skakiga ben for vi hem och försökte äta frukost och packade ner det sista i bbväskan. 
Hela tiden med tårar rinnande längs kinderna. Känslorna som vällde över mig var som att gå in i en betongvägg. Jag var överlycklig men rädd. Jag kan som inte beskriva vad jag kände för det går inte att beskriva det. Efter att ha mått dåligt och kräkts, haft värk och foglossning och månader av sömnlösa nätter så skulle det snart vara över. Kan ni förstå hur vetskapen av det känns. Det kunde inte jag. 

Både jag och Per var överlyckliga över att äntligen få komma in till förlossningen och att inte behöva inte åka hem utan en liten bebis. Samtidigt så var jag otroligt rädd över att illamåendet och värken inte skulle försvinna eller ännu värre att det skulle vara något fel på våran lilla tjej av alla tabletter jag ätit under graviditeten. 


Iallafall så kom vi in till förlossningen vid halvelva och de bad oss att gå och sätta oss längst bort i korridoren på förlossningen och vänta på att få ett rum. Där satt vi i solen och kollade ut över staden, solen stod högt på himlen och jag sa idag är en bra dag att föda barn på. 

Klockan hinner bli 11.05 innan jag blir inskriven och får komma in på rum 11. Där inne så  tog de till att börja med en ctgkurva för att kolla så att allt såg bra ut. 

Klockan 12.00 kommer läkaren in och sätter i en ballongdilatation vilket innebär att de fört in en kateter som ser ut som en liten ballong i livmodertappen för att vidga den till fyra cm. När man vidgat sig tillräckligt så trillar den ut och man kan då ta hål på hinnorna. 

Vid 13.00 börjar jag känna av starka sammandragningar och de satte in en kanyl i armen på mig. Sedan kopplade de på ctgkurvan igen. Ctgkurvan visade att barnet var stressat och barnmorskan berättade att hon skulle hålla lite extra koll på barnet för att se om det lugnade ner sig eller inte. 

Vid 14.30 lossnar katetern och jag hade nu öppnat mig endast 3 cm men kunde dock vidgas till 5cm. Barnet var fortfarande stressat men det var än sålänge ingen fara.  
Barnmorskan tog hål på hinnorna och vattnet gick. 

Barnet hade vid 15.00 lugnat ner sig något och jag hade nu 2-3stycken sammandragningar på tio minuter. Alltså var de nu regelbundna och barnmorskan berättar att de bestämt sig för att avvakta med värkstimulerande dropp i två timmar eftersom jag nu har täta värkar. Har värkarna inte gett någon effekt inom två timmar så skulle de ge mig värkstimulerande dropp.  

Vid 16.40 kollar barnmorskan ctgkurvan igen och jag hade fortfarande regelbundna värkar. 

Klockan 17.25 hade jag  3-4sammandragningar på tio minuter. Värkarna hade vid det här laget börjat göra ont och de erbjöd mig lustgas men jag sa att jag ville avvakta tills senare under förloppet eftersom det antagligen skulle bli värre. De kollade hur mycket jag hade öppnat mig och de konstaterade att trots regelbundna onda värkar så hade ingenting hänt. De kopplade då in ett värkstimulerande dropp. 

Nu började det göra riktigt ont. Sådär ont att man inte vet vad man ska göra av sig själv. Man vill bara försvinna. Under en timme låg jag och vred och vände på mig i sängen och försökte att koncentrera mig på att andas. Emellanåt så skrek jag rätt ut av smärta. 

18.25 började jag med lustgas. Jag hade nu starka täta värkar och jag grät och skrek och  åmade mig av smärta. 

Vid 19.00 börjar jag få panik av att smärtan är så intensiv och för att lustgasen inte hjälper. 
Per och barnmorskan försöker att lugna ner mig och hjälpa mig igenom värkarna. Men jag har tappat det. Smärtan är så oerhört stark att jag inte kan koncentrera mig på något annat än att skrika rakt ut. 

Per försöker få mig att andas och emellan värkarna så försöker jag att slappna av och andas. Men var och varannan minut kommer värkarna tillbaka och det känns som att jag ska slitas sönder innifrån av smärta. Jag kommer ihåg att jag kollade på en fläck i taket och skrek så högt jag bara kunde. 

Vid 20.00 så har läkaren bestämt att det är dags att stänga av det värkstimulerande droppet eftersom att värkarna är så starka men att det fortfarande inte hänt något med livmodertappen. Jag är fortfarande bara öppen 3cm. Jag är vid det här laget panikslagen och och utmattad. Somnar till emellan värkarna och skriker  och vrider mig i smärta under värkarna. 

Lustgasen har suttit klistrad emot mitt ansikte sedan 18.25. Barnmorskan säger att lustgasen ska hjälpa men jag känner ingen somhelst effekt av det alls. Jag skriker i masken och gråter hysteriskt. Ber barnmorskan att göra slut på mitt lidande.Skriker till Per att jag kommer att dö om det inte slutar snart.

Barnmorskan förklarar att eftersom de stängt av det värkstimulerande droppet så kommer värkarna snart att bli mindre smärtsamma. Jag hörde ingenting av det här, men Per har berättat detta i efterhand. Jag kommer knappt ihåg någonting som någon sagt till mig under de senaste 3timmarna. Allt jag kommer ihåg är hur ont jag hade och den där fläcken i taket. 


Nästan en timme har passerat och värkarna har fortfarande inte gett med sig. Jag skriker och bönar och ber dem att få ett slut på lidandet. Jag ber dem att skära upp mig och ta ut henne eller döda mig. För jag orkar inte mer. Jag gråter och är helt säker på att det är såhär det känns att dö. Jag och bebis kommer att dö och Per kommer att vara ensam kvar. 

Barnet börjar nu bli riktigt stressat och jag är bortom denna värld. Jag kommer ihåg att Per stod lutad över mig och försökte få mig att andas. Jag bara skrek och stirrade på fläcken i taket eftersom jag inte ville kolla Per i ögonen. Jag tyckte så synd om honom att han skulle behöva se mig såhär. Jag försökte att undvika ögonkontakt för jag ville inte att han skulle se min smärta och panik. 

Barnmorskan försöker att  hålla fast mig i sängen under värkarna och trycker mig neråt emot madrassen eftersom jag inte kunde ligga still. Jag skriker i lustgasmasken hela tiden och ber dem att få ett slut på allt. Barnmorskan ringer nu in läkaren som gör en undersökning strax innan 21.00 och konstaterar att jag har kraftiga värkar men att barnet trycker ner mot fel ställe. Det är därför det gör så ont. Bebis trycker inte mot öppningen utan på sidan om. Detta förklarar den fruktansvärda smärtan jag känner. 

Vid 21.00 är undersökningen klar och läkaren berättar för Per att de kommer att göra ett akut kejsarsnitt. Emellan värkarna så berättar läkaren detta för mig och frågar om jag vill sövas ner eller vara vaken. Jag vill vara vaken. jag skriker att de måste ta ut henne innan jag dör av smärta. När läkaren är klar med att förklara vad som gäller för mig och Per så går han iväg och förbereder inför operationen. 

Barnmorskan gör mig redo för operation och sätter in en kateter och fler droppkanyler. Sedan tar de på mig operationskläder och lyfter över mig i en annan säng. Allt detta medans jag skriker allt vad jag kan. Hela jag skakar nu av smärta.

De rullar nu iväg mig ur rummet och ut i korridoren. Per går bredvid mig och jag skriker mig hela vägen genom korridoren på förlossningen. De få minuterna det tog att ta sig från våning 4 till våning 3 och operationsrummet kändes som en evighet. 

När vi kommer ner dit så är Per borta och jag ligger i ett rum fyllt av läkare och sköterskor och barnmorskor. Jag kan inte se Per någonstans och skriker efter honom. De förklarar att han har gått iväg för att byta om. 

De lyfter över mig på operationsbordet och sätter mig upp. De ska nu lägga in ryggbedövningen.
Jag andas in lustgas och skriker åt dem att jag dör samtidigt som två sköterskor håller upp mig och ber mig att rygga bakåt så att läkaren kan sätta bedövningen. Lättare sagt än gjort då man har intensiva täta värkar som förgör dig inifrån och ut. Plus att jag skakade så mycket att hela min kropp fladdrade. Efter några värkar lyckas de dock hålla fast mig och sätta bedövningen. 

Inom vad som känns som bara några sekunder så är all smärta borta och jag känner nu vad trött jag är. Jag skakar fortfarande lika mycket och jag börjar känna mig illamående. Jag slutar med lustgasen och får istället syrgas. Jag gråter och frågar vart Per är. Det visar sig att han är alldeles bredvid mig nu. Jag såg honom bara inte eftersom han hade samma gröna kläder som alla andra. 

De lägger mig ner på operationsbordet och lägger mina armar rätt ut på vardera sida. De kopplar in tre dropp och fäller upp ett skynke nedanför mina bröst så att vi inte ska se något. De vinklar sedan min kropp så att båren lutar neråt åt vänster. De testar om jag har någon känsel kvar och frågar om jag känner något när de stryker över magen. Jag svarar att jag vet inte.  Jag stirrar rätt upp i lamporna och försöker att slappna av men jag bara skakar. De lägger på mig någon slags värmefilt.

För en sekund blir jag lite rädd att jag ska känna när de skär upp mig men läkaren försäkrar mig om att jag inte kommer känna någonting eftersom de redan har skurit upp mig. Han säger också att om ungefär tio sekunder så kommer ni att få träffa erat barn. Han hinner knappt avsluta meningen innan vi hör barnskrik och de lyfter upp henne emot lamporna. 

Klockan är nu exakt 21.59 och läkaren säger grattis ni har fått en dotter. Jag fattar ingenting och frågar läkaren om det där verkligen är mitt barn. Han skrattar och säger att det är mitt barn. Min dotter. Jag hinner inte se henne mer än en sekund innan barnläkarna och Per försvinner med henne. 

Jag ligger nu ensam kvar i operationsrummet igen. Jag kan höra avlägsna barnskrik men jag vet ingenting om hur hon mår eller hur det går. Läkaren tar ut moderkakan och börjar sy ihop mig. Jag ligger förvirrad och omtöcknad på båren och kollar mig omkring, pratar i gåtor och är allmänt inne i dimman. 

Per kommer in rummet och i sin famn har en en stor grön kokong. Det är min dotter inlindad i en operationsfilt. Jag frågar honom om det ser ut som en Edith och han säger ja, det är en Edith. 
Jag gråter av lycka men kommer snabbt på andra tankar.
Är hon frisk eller är hon sjuk? Mår hon bra? Allt såg bra ut och hon var en stor välmående tös på 4185g och 53cm lång. 

Inte förens nu märker jag att jag inte har någon känsel i mina ben eller tår. När operationen är klar och jag är ihopsydd kopplar de ur de olika droppen och ger mig morfin emot smärtan. 

Barnmorskorna för över mig till en annan säng och så lägger de henne på mitt bröst. Min alldeles egna dotter. Efter några långa utdragna och fruktansvärt smärtsamma timmar är allt äntligen över. Äntligen är hon här och äntligen är graviditeten över. 









lördag 2 mars 2013

798.

Hallå, 

igår hade vi det sista besöket hos barnmorskan. Det kändes så himla sorgligt för Wiolet har verkligen varit guld värd under den här graviditeten. Hon har hjälpt mig så otroligt mycket. Ringt runt och ordnat med läkarhjälp och inläggningar. Överhuvudtaget bara ringt mig lite nu och då för att kolla hur jag mår och hur det går. Hon har jobbat över en fredagkväll för att hjälpa mig, hon har avbokat andra möten när jag kräktes som värst i höstas och låtit mig sova på hennes rum. Ja hon har helt enkelt varit den bästa barnmorskan man kan ha turen att få! Vi har alltid haft minst en timme på oss att sitta och prata med henne och hon har träffat oss regelbundet från första början eftersom jag haft det så jobbigt. Och hon förstår verkligen hur jobbigt jag har det med den här graviditeten. 
Hon har varit ett enormt stöd inom sjukvården och hon har fått mig att lita lite mer på sjukshuspersonal. 

Sedan är hon sådär härligt virrig precis som jag själv är. Det spelar ingen roll om hon glömmer ett rör och måste springa iväg när jag har blodprovet i armen eller att hon ger mig samma lappar tio gånger eller glömmer att ge mig lapparna helt och hållet. För även om hon är en virrpanna så är hon enormt duktig på sitt jobb och varken jag eller Per hade kunnat vara mer nöjda:)

Det känns verkligen tomt att inte få gå dit något mer.

-


Igår var Per förövrigt ledig och han kom med den briljanta idén att inget blir bättre av att ligga hemma i sängen och må dåligt och ha ont som jag gör alla andra dagar. 
Så vi for på en liten loppisrunda igår under dagen.  Det brukar i vanliga fall vara något som vi älskar att göra på hans lediga dagar så varför inte tänkte jag. Inte så att jag har något att förlora på att försöka göra något en dag, jag kan ju omöjligt ha mer ont.
Iallafall så hittade vi lite barnkläder och så hittade jag en klänning och en tröja tills i sommar. 

Efter detta var jag väldigt trött så vi for hem så att jag fick sova lite för att sedan få vakna till hemlagad middag i form av sötpotatis och halloumi. Och så avslutade vi kvällen hos Birger och Inger för lite kvällsfika och prat framför deras brasa. 

När jag vaknade så hade jag ont i magen och ryggen och höften och ja överallt där jag har ont varje dag. Mensvärkarna har varit olidliga i flera dagar. De är så där riktigt fruktansvärt plågsamma som bara mensvärkar kan vara. Och höften sedan, jag har ju haft foglossning i den och ryggen sedan vecka 14 men jag har ju också ett medfött fel i höften sedan jag var liten som har börjat spöka med mig nu igen och gör sådär ont som det brukar göra annars också som topping på foglossningen, vilket gör mig väldigt stel och som man inte kan göra något åt. 

Iallafall det jag vill komma fram till var att jag vaknade upp med lika lite hopp om en bra dag som vanligt. Jag hade ont och var dödsless. Men Per fick mig helt på andra tankar för en dag och även om värken och illamåendet inte försvann så tänkte jag inte på det konstant. Och det var precis den medicinen jag behövde! Tusen gånger bättre än Ondantestron, citadon och flunitrazepam. 
Så tack älskling för att du fick min dag att bli lite mer levande. 

Blivande babydaddy provkör vagnen:)