fredag 22 februari 2013

790.

Hallå, jag kände att det var på tiden att uppdatera igen då det var några dagar sen jag skrev av mig och det var rätt så mycket som hade hänt sist. 

Just nu har allt stannat av. Jag har fortfarande sammandragningar men inget tryck och inga starka värkar. Natten emot torsdag åkte vi in till förlossningen eftersom bebis inte ville röra sig. Jag hade legat vaken nästan hela natten, först med en väldig massa värk men sedan framemot morgontimmarna så blev allt helt tom. Jag kände ingenting, varken bebis eller tryck eller värkar. I två timmar satt jag vaken och funderade på vad jag skulle göra. 
Klockan 05.30 väckte jag Per och sa att vi nog borde ringa in. Jag hade en fruktansvärt obehaglig känsla i hela kroppen som gav mig kalla kårar till tusen. 

Barnmorskan i telefon förklarade att det kunde vara värkarbetet som stannat av och att många kvinnor finner det väldigt obehagligt. Hon sa att åt oss att komma in på en gång för att kolla så att allt var okej. 

Väl där så såg vi att lilltösen mådde bra om än hon var väldigt låg i jämförelse med vad hon brukar vara. Men det kunde vara medicinerna som gjorde det fick vi förklarat. För när vi legat med ctg ett tag så vaknade hon till liv och blev sitt vanliga exemplariska jag.
Barnmorskan konstaterade också att värkarna avtagit i styrka och förklarade att många kvinnor tycker att det är väldigt obehagligt då det hänt så mycket och man haft så ont och så helt plötsligt bara slutar det. Hon sa att det kan kännas tungt undermedvetet och att man kanske gått runt och förberett sig inför förlossning och att smärtan ska öka och så bara avtar det. Vilket lämnar kroppen i kallar kårar. Något som var vanligare än vad man tror. 

Iallafall så blev jag ju såklart helt förstörd och jätteledsen över att det stannat av. Även om de sagt att det ofta händer. Jag låg mer eller mindre och grät halva dagen. Men som tur var så hade jag tid uppe på psykiatrin igår så efter att ha varit där så grät jag inte längre. Jag var snarare utmattad. Sov hela dagen och gick och la mig och sov hela natten. Ja eller inte sov konstant då. Men sov till och från och det är ju mer än vad jag brukar göra. Så jag tycker att vi räknar det som att sova.

Det känns bara så himla tungt. Jag är så besviken på mig själv. 
Jag hade ju sett framemot att kanske snart få må bra igen. Kanske inte behöva må illa och ligga helt stilla i sängen tills tabletterna har börjat värka. Inte behöva kräkas längre. Inte behöva blöda ur munnen pga. av alla kräkningar. Inte behöva ha konstanta foglossningar och ryggvärk. Kunna sova utan att vakna en gång i kvarten av värk eller illamående. Jag kan inte sova utan att ha sammanlagt nio kuddar exakt rätt utplacerade runt om mig. Och om någon av de kuddarna faller ur sin plats så vaknar jag på en gång om jag inte redan vaknat av något annat. 

Hade jag mått bra och kunnat leva någorlunda bekvämt så hade hon gärna fått ligga i magen i flera veckor till om det är det hon vill. Men av helt själviska själ vill jag att hon ska komma ut. 
Jag vill få tillbaka mitt liv och min kropp. Det är tungt att väga 72kilo när man är van att väga 50kilo. Det är enormt påfrestande att gå runt med ständig värk och ett konstant illamående. Det är nästintill tortyr att inte kunna sova på det. Så ja jag vill ha ut min lilla tjej ur den här kroppen innan den här kroppen lägger ut av. 


Iallafall så var  vi till barnmorskan idag på en extrainsatt tid där vi fick allting förklarat för oss. Wiolet berättade att det här förarbetet är jättebra och att det ofta betyder att förlossningen går lite snabbare och lättare. Hon tror inte heller att jag behöver vänta länge till. Av 25års erfarenhet inom yrket så sa hon att det brukar sätta igång igen inom några dagar till någon vecka och då brukar det gå undan. Hon sa också att hon tror att min kropp inte klarar av allt på en gång eftersom den är så extremt utmattad och söndersliten. Så hon tror att det är kroppen själv som bestämt sig för att vila i några dagar nu för att klara av de riktiga värkarna och förlossningen. 

Jag hoppas verkligen att hon har rätt i det hon säger. För jag orkar inte gå runt såhär längre. Jag vet att jag sagt det sedan vecka 4ungefär och att jag faktiskt klarat av att gå runt så här i nio månader men det är inte roligt och jag vill inte gå runt såhär längre. Jag vill få ett stopp. NU. 




Jag är så himla glad att jag har de här två att dela mina mörkaste stunder på dygnet med. Per är helt enkelt den bästa, ibland behöver han inte ens säga något för att få allt att bli bättre. Hanbehöver bara vara där. Den kärleken och omtanken han visat mig i dessa stunder är så enorm och överväldigande. Helande.  Jag behöver inte säga något mer än så. 
Och Safari sedan, hon är guld värd om dagarna och nätterna när Per är på jobbet eller sover. Hon håller mig sällskap. Lägger tassen emot min kind när jag gråter. Kurrar och kryper upp bredvid mig när jag mår dåligt. Följer efter mig som en svans hela dagarna och håller koll på mig. Hon må vara "bara" en katt men vilken katt hon är sedan. Våran alldeles egna kattskatt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar