tisdag 19 februari 2013

789.

Hallå, mycket har hänt sedan sist. Ännu ingen bebis men vi har iallafall kommit en bra bit på vägen. 

Det hela började i söndags. Jag satt och åt frukost och tyckte att det kändes konstigt i kroppen, tänkte inte så mycket mer på det. Vid 10.30 på förmiddagen så börjar det trycka på något enormt neråt. Och sammandragningarna är täta och gör ont. Ryggen värker också + mensvärk såklart. 
Det ger inte med sig utan bli snarare värre, jag står ut hemma tills klockan blir 13.00. Jag står lutad över pilatesbollen som ligger på sängen och gungar fram och tillbaka. Det verkade vara det enda som fungerade. Jag kudne varken sitta eller ligga ner.
Eftersom jag inte ville ringa in till förlossningen utan vänta ut smärtan tills den avtagit så tog Per saken i egna händer och ringde in. De ville att vi skulle komma in på en gång. 
Vid det här laget har jag brustit ut i gråt och kan knappt gå. Jag är oerhört tacksam över att Per ringde in. 

Väl på förlossningen så får vi göra ett ctg som visar att barnet är ett väldigt livligt sådant och att sammandragningarna kommer med jämna mellanrum men varierar i styrka och längd. 
Efter att ha legat med ctg på magen i en halvtimme så tar de äntligen bort det. 

Barnmorskan gör en invärtes undersökning som visar att tappen har kortat sig men att jag fortfarande inte är särskilt öppen, endast ett finger öppen. Men inte konstigt att det gjorde ont då tappen börjat förkortas och livmodermunnen har börjat titta framåt. 
Den här undersökningen gjorde så fruktansvärt ont och hela min kropp skakade av smärta. 

De förklarar att jag kommit in i latensfasen eller öppningskedet som de också kallade det. 
Som förstföderska kan det ta allt från några timmar till flera dagar att öppna upp sig till 4cm som räknas som aktiv förlossning. Har man otur kan det även helt avta.

De skickar hem mig med citadon och säger att om det blir värre så ska vi komma in igen på en gång. Eller om jag känner att jag behöver sova för då kan de erbjuda mig en sovdos med lite starkare smärtstillande. De säger också till oss att vi ska packa klart bbväskan och förbereda allt så att vi är klara för förlossning utifall att.


Vi åker hem igen vid tretiden på eftermiddagen någon gång och jag har nu tagit två citadon. Under kvällen är jag rätt så säker på att slemproppen lossnar men jag får förklarat att det inte behöver vara ett tecken på att något är pågång då det kan vara så mycket som upp till en månad kvar till förlossning efter att den har lossnat. Tacka vare citadontabletterna så blir värkarna och trycket nedåt något mer hanterbart och jag får sova någorlunda bra under natten mot måndag. Framemot morgonen så avtar smärtan nästan helt och jag blir jätteorolig att allt ska ha avtagit helt. 

Men tji fick jag. Igår måndag eftermiddag så började trycket ner mot underlivet och värkarna att dyka upp vid 15.30 och under kvällen och framemot 23.00 blir de jättestarka igen. Jag ringer in till förlossningen och de säger till mig att jag kan få komma in och sova på en sovdos om jag vill men jag vill hellre testa med citadon och försöka uthärda natten hemma. 

Jag tar två citadon vid 23.00 och går och lägger mig med en vetekudde. Vid halvtvå vaknar jag av att jag har så ont så att jag inte kan sova längre. Jag värmer upp vetekudden igen och sätter mig på pilatesbollen. När den inte funkar går jag runt i lägenheten och vankar av och an. Det går en och en halvtimme och sedan klarar jag inte av det mer. Jag startar duschen och hoppar in och sätter mig i varmvattnet. Per vaknar och kommer in till badrummet klockan är nu strax efter 03..00 Per är gullig och hoppar in i duschen och stryker mig över ryggen. Även fast jag säger till honom att sova så att han är pigg. Efter att ha duschat ett bra tag så är jag så trött att jag håller på att somna i duschen. Så vi värmer vetekudden igen och jag försöker att gå och lägga mig igen. 

Vi räknar lite värkar och efter ett tag somnar Per. Jag ligger som i en dvala och somnar men vaknar av smärtan av och till. Klockan är nu strax efter 05.00 och jag somnar tillslut av utmattning om än väldigt oroligt. 

Vid 08.00 vaknar vi upp och börjar göra oss i ordning för läkartiden på specmödra. Vi hade ju en bedömningstid där i morse nämligen.

Jag hoppar in och sätter mig i duschen och väntar på att vi ska åka in. När vi kommer dit så gör läkaren först ett ultraljud för att kolla så att allt ser bra ut. Bebis mår jättebra och allt där inne ser tipptopp ut. 


Hon ska sedan undersöka mig och konstaterar att tappen nu är utplånad och att jag har öppnat mig 2,5cm . Livmodermunnen är nästan helt framåtlutad nu också. Så smärtan har inte varit helt förgäves om än det går väldigt sakta framåt. Hon utför en hinnsvepning och denna gången så gör det knappt ont om man jämför med undersökningen två dagar innan. 

Men även om jag har öppnat mig ännu mer och det gått framåt förklarar hon att jag inte ska ha allt för mycket hopp om att det är på gång än. Det kan fortfarande ta flera dagar eller ännu värre avta helt. Så hon bokade in en ny läkartid om en vecka och då ska vi kolla vad vi kan göra då om det inte hänt något mer tills dess. Men hon sa lite försiktigt att med största sannolikhet så kommer bebis var ute då. Men vi får väl se vad som händer. 

Iallafall så var ju detta en igångsättningstid som vi var in på i morse. Men eftersom jag redan gjort så mycket på egen hand och bara har 1½cm kvar tills det räknas som att man är i aktiv förlossning så ville läkaren avvakta och se om jag kanske får igång det här på egen hand eftersom jag tydligen redan gjort så mycket av jobbet själv. Och det kan jag ju gå med på eftersom det ändå har hänt något utan hjälp av mediciner och annat. 
Läkaren sa ju också att medicinsk igångsättning inte är ultimat och ofta gör väldigt ont och tar lång tid. Det är inte heller det bästa för barnet eller för mig. 
Så nu ger jag mig själv en chans att starta det här på egen hand. Och om det blir helt outhärdligt så skulle jag höra av mig. Så nu går jag runt här hemma och har riktigt jävla ont är dödstrött och livrädd att det ska avta. 

Jag har läst runt på olika forum om kvinnor som har öppnat sig upp till 3cm för att sedan helt stanna av. Jaja vi får väl se vad som händer nu i dagarna. Positivt är ju att jag fortfarande har väldigt ont med sammandragningar om än oregelbundna och mens/ryggvärk med ett ilande tryck nedåt. 

Och av min personliga erfarenhet de senaste dagarna så har det blivit värre om kvällarna och nätterna. Nej nu måste jag gå bort lite av smärtan, jag återkommer när det hänt något mer. Om det nu händer något mer..   
 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar