måndag 11 februari 2013

785.

Hallå, fan vad jag mår illa idag igen, det är helt sinnesjukt vad jobbigt allting är nuförtiden alltså.  
Det är knappt så att zofran biter på mig längre. Jag vill bara spy spy spy hela tiden. 
Tur att jag har haft nio månader med det här så att det hela inte förstör mitt liv, jag är ju så att säga van att må otroligt illa och spy lite nu och då. Det är såhär jag mår liksom. 

Vinterkräksjukan och magsjuka är något jag aldrig mer kommer att frukta. Herregud, vad är det liksom. Kräkas i några dagar en vecka och sedan så är det bra igen. en bagatell ju om man jämför med mig som började kräkas i vecka 3+nånting. Alltså från allra första början av graviditeten till nu vecka 38 och antagligen i någon vecka till. 
Jag uppskattar numera verkligen min kropp som den är i vanliga fall. Att jag får må så pass bra som jag gör, att jag inte har några allvarliga men eller sjukdomar och att jag slipper konstant värk och illamående. Att bara ha problem med rygg och höft under den fysiska kategorin är något jag längtar tillbaka till om man jämför med nu. 

Till råga på allt så har jag haft osammanhängande sammandragningar och mensvärk hela natten. Blödde lite inatt också, men pratade med barnmorskan som sa att det inte ska var någon fara så länge barnet rör sig och det inte forsar blod.  Vilket det såklart inte gör. Det kunde snarare vara något positivt, att det händer något.


Nu är vi äntligen i vecka 38. Bebis väger nu ca 3200gram och är ca 49cm lång. Nu går jag bara runt och väntar. Väntar på något som verkar vara en evighet bort. Väntar på att något ska hända. Väntar på våran lilla bebis. Väntar på att förhoppningsvis få må bra igen. 

Tänk er, snart är det slut på konstant illamående och värk i rygg och fogar. Snart kanske jag inte längre vaknar mitt i natten i panikillamående, snart kanske jag kan äta som en vanlig människa på morgonen, snart kanske jag törs gå på stan och i affärer utan att ha ena handen i fickan med spypåsen i högsta hugg. Snart kanske jag kan gå ut och gå utan att det känns som att det är någon som försöker slita isär min kropp.  Snart kanske jag får sova, nån gång på dygnet. Snart snart snart.


Nej vet ni vad, jag funderar på om jag ska tordas ge mig ut på en liten promenad helt själv. Tänkte att det kanske lindrar illamåendet litegrann med frisk luft. Ja det får nog bli så.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar