lördag 9 februari 2013

784. Det har alltid varit han.

Jag ligger på sängen och tittar på vårat bröllopsfoto som hänger på väggen. Under bröllopsfotot hänger bilderna från ultraljudet, på vårat barn. 

Det här får mig att tänka tillbaka 15år till första gången jag träffade honom. Det var på sommarlovet mellan trean och fyran, han var bjuden på mitt födelsedagskalas. 
Mamma hade bjudit honom eftersom vi skulle börja i samma klass. 

Jag kommer ihåg så väl när han kom hem till mig samma kväll som kalaset hade varit för att ge mig mitt paket som han hade glömt att ge mig på kalaset. Han gömde sig bakom sina mammas ben och sträckte försiktigt fram paketet. 

I paketet låg det en igelkott som höll i ett hjärta. Jag har fortfarande kvar den igelkotten. 
Den kvällen visste jag att det var något speciellt med den där pojken. Och några veckor senare började vi i samma klass. 

Genom hela mellanstadiet och högstadiet så var han killen som alltid fick mig att skratta och le i skolan även fast jag hade det så jobbigt hemma, fast det visste ju inte han förstås. Det visste ju ingen. 
Han lös upp hela min skoltillvaro med sin humor och sina hamsterkinder som han fick när han log utan att ens veta om det, jag tror inte ens att jag visste det då. 

I skolböckerna skrev jag hans namn innanför rosa hjärtan. 
Och i kedjebreven ni vet de där breven där man skulle skriva i namnet på sin hemliga kärlek för att den inte skulle gå förlorad, i de breven skrev jag hans namn. 

Åren gick och vi slutade högstadiet för att börja på gymnasiet. 
Vi gick skilda vägar. 
Jag kunde se honom i korridorna ibland, vi brukade hälsa på varandra och ibland fråga hur läget var men inget mer än så. Jag blev alldeles varm och fnittrig inombords och även om vi inte var lika bra vänner längre så fick han mig fortfarande att le genom att bara säga hej.

Han hade inte längre hamsterkinder, men han hade fortfarande ett leende som fick mig att dö lite inombords, av pirriga fjärilar i magen.

Vi sågs nästan aldrig längre, träffades på någon fest någon gång eller så men inget mer. Han berättade att han hade skaffat en tjej och jag tänkte inte mer på det. För jag förstod ju inte vad det var jag kände då. 

Vi gick ut gymnasiet och grattade varandra på studentdagen, hans klass tog kort inann min. 

Sen såg jag inte honom på tre år. Jag flyttade till Linköping och utforskade en livslång dröm och han som försvann ur mina tankar. 

Så en kväll på hamnfesten tre år senare träffades vi igen, vi hamnade vid samma bord i öltältet och vi pratade hela kvällen. Det här var precis efter att min farmor dött och för första gången på flera månader så kändes det som att jag kunde le på riktigt för en kväll igen. 

Efter det så var vi i princip oskiljaktiga. 
vi träffades nästan varje dag i ett halvår, ibland flera gånger om dagen. Och vi smsade hela tiden, en dag hade vi skickat över 200sms. 

Han hjälpte mig att hitta tillbaka till livet igen. Han var den absolut närmsta och bästa vän jag någonsin har träffat. Han fick mig att vilja andas igen. Han fick mig att förstå att det var okej att farmor var död, jag skulle överleva det också. 
Han hjälpte mig att vilja andas inteför honom men för min egen skull. 

Och så gick det halvåret och vintern kom, mörkare och längre än någonsin förut. Jag insåg nånstans i det första snöyret att  jag älskade den här killen.  Inte bara som en vän utan på alla sätt man kan älska en människa. 

Jag hade inte förstått det innan men jag förstod det då. Det slog mig så plötsligt att jag knappt hann med själv. Han måste bli min, vi är menade för varandra. Jag bara visste det. 

Från att älska en vän till att älska en annan människa så mycket att jag bara visste att det här är mannen jag vill gifta mig och skaffa barn med. Det här är mannen jag vill dela mitt liv med. 

Ingenting hände och jag tordes inte säga något till honom. Jag var rädd att förstöra våran vänskap som hade växt sig så stark. 

Men så en kväll mellan jul och nyår när vi promenerade påväg hem från en fest tillsammans eftersom vi bodde åt samma håll så kysste han mig, där och då. Mitt natten under dunklet av en gatulampa. 
Jag blev rädd och sprang hela vägen hem. 

Nu visste jag på riktigt att allt jag kände var sant. Och att det fanns en liten chans att han kände samma sak för mig. 

Jag kunde inte sova på flera nätter. Och vi fortsatte att vara med varandra vareviga dag. Men ingen av oss nämnde det som hänt den där natten. 

En kväll satt vi uppe och kollade på Wes Anderson filmer hela natten och när gryningen kom så upptäckte ja att vi höll varandras hand. 
Den morgonen var det som att vi båda tog mod till oss och jag sa att jag vill vara din och bara din och jag vill att du ska vara min.  Han sa att han tyckte om mig jättemycket också men att han inte ville riskera våran starka vänskap. 

Han lämnade mig med det här är en dag att bli kär på av Bo kaspers orkester spelandes i bakgrunden. 
En timme senare kom han tillbaka och sa att det är klart att det ska vara vi, jag är ju kär i dig.

Och här sitter jag nu i vårat hem och tittar på våran bröllopsbild på väggen. Känner sparkarna från vårat barn som kommer att vara här om bara någon vecka och förundras över hur lyckligt lottad jag är att just jag får älskas och får älska den här mannen.

Sen slår det mig att jag har förstått det hela tiden. Det har alltid varit han. 




 

   


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar