torsdag 7 februari 2013

781.

Hello fellas, igårkväll hade jag fruktansvärd mensvärk plus att det ilade så mycket att jag inte ens kunde sitta ner. Det tryckte och brände och värkte och jag kom fram till att det är dags att packa klart bbväskan snart. I en och en halvtimme så hade jag sammandragningar och mensvärk och det där fruktansvärda ilandet i bäckenet. Men sedan dog det av och resten av natten och under morgonen har jag bara haft lite mensvärk. 

Jag har som tänkt att det kommer var lugnt fram tills förlossningen sätter igång, men uppenbarligen så kan det göra ont ett bra tag innan. I perioder bara förvisso men ändå. 

Det gjorde så ont och ilade så mycket igår att jag inte kunde låta bli att skratta till då Per ryckte till och stirrade på mig varje gång jag tog en djup suck eller bet ihop av ilningarna. 
Haha de här sista veckorna kommer sannerligen att göra mig ont och Per nervös om det kommer att fortsätta såhär:) 


Jag förstår inte heller varför illamåendet har blivit som det var förut igen. De senaste fem sex veckorna, har jag mått illa och ätit tabletter men ändå kunnat leva någorlunda okej. Spytt nån gång i veckan bara och haft det någorlunda okej. Men nu har det blivit precis som förut igen. Jag mår fruktansvärt illa hela tiden. Vaknar på nätterna av att jag vill spy, ligger på mornarna och törs inte röra mig för att jag tror att jag ska spy, äter jätteförsiktigt fram till middagstid för att det känns som att jag ska spy. Sen det där illamåendet som jag iof inte blivit av med överhuvudtaget under graviditeten men ändå den har blivit så ihållande och kraftig hela tiden igen. 

Det är ju bara tur att jag mått såhär så länge så att jag har lärt mig att anpassa mig till att må illa. Det är det häftigaste med hjärnan, den ställer om och ställer in. Vi människor är så anpassningsbara. Skulle Per t.ex. må som jag mår en vanlig "bra" dag nu så skulle nog han inte ens kunna stå på benen. Men jag har anpassat mig för det är såhär det är nu. Det är ju såklart fortfarande jättejobbigt och helt fruktansvärt många dagar, men jag överlever ju ändå och kan tom göra saker vissa dagar. 

 
 --
Här kommer ett litet peppinlägg jämför med alla dystra inlägg jag alltid delar med mig av. 

Jag har tagit upp min gamla garderob i ett försök att peppa mig själv på att allt snart är över. Och som jag saknat den sen! 
Nu har jag lagt upp alla skinnbyxor, alla jeans, alla högklackade skor, paljettopparna, alla smycken, alla snygga skjortor och blusar, alla hattar, alla jackor och kavajer, alla snygga tröjor och kjolar och klänningar, ja AALLLT!!! Och vad jag längtar efter alla mina kläder. Det kommer att bli ett kärt återseende! Om jag nu kommer komma i något igen? Vi får hoppas på det bästa. 

Mina gener är ju på min sida då mamma gick ner allt fort som tusan och jag alltid har kunnat äta vad jag vill utan att gå upp ett kilo, sen så är det inte en kvinna i min släkt på varken mamma eller pappas sida som någonsin varit stor eller tjock. 
De här kilona kommer nog att rinna av mig på nolltid. 

Jag väger nu 72kilo och innan jag blev gravid vägde jag nätta 51kilo. Jag är dock nöjd om jag går ner till 55kilo. Jag har insett att 50kilo var i det minsta laget. Jag hoppas på att tappa dessa kilon inom ett halvår iallafall, undra om det är ett orealistiskt mål? Sen att få tillbaka figuren det är en annan femma. Jag får nog ställa in mig på en ny figur! Hur som helst så kommer jag antagligen inte att väga 72kilo länge till och det är något jag längtar till!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar