torsdag 28 februari 2013

796.

Jag kom att tänka på hur lyckligt lottad jag verkligen är idag. 
Något jag märkt av under den här graviditeten då den varit så jobbig är att det finns många fina människor i min närhet som ställt upp för mig och gjort allt det dåliga lite lättare. 

 
Det kan ha varit att få skjuts, eller att få hjälp att handla eftersom jag inte får handla själv, ibland har det varit ett besök på sjukhuset eller ett värmande telefonsamtal eller kanske ett stärkande sms. 
En kram, eller att helt enkelt få mig på andra tankar genom att prata om något helt annat än just hur dåligt jag mår. Ja det kan ha varit vad somhelst, men framför allt ett enormt stöd. 

Jag har ju Per här hemma som har varit min klippa och mitt allt, utan honom hade jag nog varit död nu. Så känns det åtminstone. Sen så har jag ju min älskade lilla kattskatt Safari som är ett helt fantastiskt stöd även om hon bara är en liten katt. 

Men nog om dem, jag har ju redan beskrivit hur mycket de betyder för mig hundratals gånger. 
Idag vill jag ge en liten rad åt alla andra i min närhet som betyder väldigt mycket för mig och som jag känner har hjälpt mig att orka mig igenom den här mardrömsupplevelsen till graviditet. 


Till att börja med så har jag en helt fantastisk mamma som svarar i telefon närsomhelst på dygnet och som alltid försöker att stötta mig på det bästa sättet hon kan när man bor över hundra mil bort. 
Ibland så har hon pratat med mig flera gånger under dagen och hon tröttnar inte på att jag är orolig och ringer, hon tröstar mig istället. Hon har torkat mina tårar genom med sina värmande ord genom telefonen under hela graviditeten. Hon har varit där för mig som bara en mamma kan vara där.

Lasse min bonuspappa är också en person som gett mig så mycket även fast han bor över hundra mil bort. Han brukar ringa och kolla hur läget är lite nu och då. Han kan prata med mig i timmar och han får allt att kännas lite bättre. Han låter mig vara arg och bitter och han lyssnar då jag känner för att klaga utan att döma mig. 

Jag har haft lyckan att få en helt underbar svärmor som har blivit lite som en bonusmamma för mig. Henne vänder jag mig till när jag vill ha stöd, när allting känns orättvist och dödsjobbigt och hon ger mig då kloka råd och raka svar. Hon ringer för att kolla hur jag mår men jag vet att jag lika gärna kan ringa till henne om jag vill prata.

Sen så har vi Anna. Min fina kusin och en av mina allra bästa vänner. Hon är den där personen jag kan höra av mig till vad det än gäller. Jag kan åka hem till henne om det känns tungt att vara ensam och hon både lyssnar och ger mig råd. Men framför allt så får hon mig att tänka på annat. Vill jag inte tänka på hur jobbigt allting är så ringer jag till henne. Jag har alltid roligt när jag är med Anna. Men även om vi kan ha jätteroligt tillsammans och hon får mig att tänka på annat så kan jag lika gärna vända mig till henne ifall jag inte vill tänka på annat. Jag kan också ringa till henne för att det känns jobbigt. 

Emelie är den som alltid lyckas ringa när jag mår skitdåligt och är lite nere. Hon kan sedan dyka upp fem minuter senare och få mig att skratta och ha roligt även om jag egentligen inte orkar. Hon har många gånger hjälpt mig med att handla när Per inte kan. Hon hjälper mig att bära kassar och styra vagnar och orka med vardagsbestyren. 

Sedan så har jag även andra fina vänner och familjemedlemmar som ställt upp för mig under dessa månader. Men jag kände att jag ville att ni här ovan ska få veta vad ni betyder för mig och att ni faktiskt också hjälpt mig att klara av den här graviditeten även om ni kanske inte är medvetna om det. Jag är så tacksam över allt stöd ni skänkt mig. Jag skulle utan att tveka ställa upp på samma sätt för var och en av er. 



795.

Hallå, jag är strax påväg till psykoterapeuten men tänkte först skriva av mig lite.
Inatt har jag haft världens mensvärkar men inte mer än så. Jag är så sjukt frustrerad över att jag ena dagen har förvärkar som gör så ont att jag tror att hon ska ploppa ut där och då för att nästa dag ha mensvärkar bara. Nu får det hända nått på riktigt snart! Jag är dock tacksam över att jag får sådär jätteont lite nu och då, för om man inte får ont så händer det inget. Det är bara så jobbigt när det inte händer något mer.  
Jag lär ju ha världens mest tränade livmoder vid det här laget som har gått runt med dessa kraftiga förvärkar i flera veckor. 

Varje gång sammandragningarna och trycket nedåt börjar göra så där helvetiskt ont och man inte kan sitta eller ligga ner och man inte vet vad man ska göra av sig själv riktigt så blir jag så glad, tills det avtar efter några timmar igen, då sjunker humöret lika snabbt. 


Nu är det bara 3 dagar kvar till beräknat datum, 277 av 280 dagar. Här hemma är allt så klart som det kan bli, det enda som saknas till barnrummet är en sänghimmel och en text till väggen. Annars har vi allt ordnat, vilket vi haft ett rätt så bra tag. Vi går som bara runt här hemma och väntar på att hon ska komma ut till oss så att vi äntligen får träffa henne. Men något vi är säkra på är iallafall att om två veckor så är hon garanterat här. Då har vi henne äntligen i våra armar.

Jag längtar så oerhört mycket tills jag får se henne ligga i famnen på Per. Det är nog det jag ser framemot mest just nu! 


Nej nu måste jag skynda mig om jag ska hinna i tid. Det tar ju en stund att göra saker när man är halvt invalid.  

onsdag 27 februari 2013

794.

Hallå, jag är nyss hemkommen från specmödra och senaste bedömningstiden. 
Idag kunde vi konstatera att sammandragningarna fortfarande kommer med jämna mellanrum fast oregelbundet och att bebis mår prima ballerina där inne i magen.

Dock har inte så mycket mer hänt på öppningsfronten mer än att jag blivit mjukare. Läkaren gjorde en rejäl hinnsvepning idag också. Det gjorde knappt ont denna gången jämfört med förra gången så det tyder ju på något hoppas jag. Hon försökte åtminstone muntra upp mig och säga att det var jättepositivt. Vi fick en ny bedömningstid till början av nästa vecka och jag ville bara lägga mig ner på golvet och dö när jag fick tiden. Två dagar efter beräknat datum.

Det känns ju sådär. Men idag så lovade läkaren mig att jag inte kommer att behöva gå till vecka 42. Det gav hon mig sitt ord på. Hon sa också att nästa vecka eftersom jag kommer att vara i vecka 40+  att det blivit dags att diskutera en riktig igångsättning om inget mer hänt eller om hon et tu tre inte har tittat ut redan.  Läkaren tror att när förlossningen väl sätter igång att den kommer att sätta igång fort och med dunder och brak eftersom jag redan har så mycket förvärkar och att jag redan gjort så pass mycket av öppningsarbetet.


Nog om det här nu. 

Så hur gick natten för mig nu då?
Jo den gick fruktansvärt dåligt. Igårkväll så hade jag förvärkarna från helvetet. Per var säker på att lilltösen var påväg ut men jag förstod att hon inte skulle komma. Hon verkar ju aldrig vilja dyka upp liksom. 

Iallafall så mätte värkarna fem minuter emellan  och varade i ca 60sek till en och en halvminut i ungefär två timmar för att sedan avta någorlunda så att jag fick sova lite under natten. 
Men större delen av kvällen stod jag lutad över en pilatesboll och andades genom smärtan.
En väldigt varm dusch hjälpte också till att ta av udden på smärtan lite. När det gjorde så ont att jag bara ville slå ner någon så stod Per bakom mig och höll upp magen när jag stod över pilatesbollen och det var så skönt. 

Resten av natten hade jag endast ett konstant tryck nedåt som inte blev värre eller så utan stannade på samma nivå och såklart dessa nedrans mensvärkar som jag bara vill kräkas på. Sammandragningar som gör ont har jag ju dygnet runt känns det som numera.   

Nu är jag trött och har ont. Vilket är bra, jag vill ha ont. Jag vill ha den där dödssmärtan alla pratar om. Nu får det vara nog med det här halvdana lidandet. Give me the real deal. 
Hoppas att hinnsvepningen rörde om lite i grytan också. Det var ju som sagt en rätt så rejäl sådan.


Jag hade tagit en promenad om det inte vore för att jag inte kan gå på foten. Jag har fått senadrag i foten som tydligen är pga av att jag är svullen såhär på slutet, vilket resulterar i att jag inte kan gå på den och inte har kunnat gå på den sedan igår förmiddag. Haltar mig vankande framåt med min stora kula och måste se allmänt dum ut. Jag har ju haft problem i händerna de senaste veckorna också. Kan knappt hålla i någonting och så har jag ständig värk i alla fingerleder. Karptunnelsyndrom tror jag visst det kallas. Ännu en sak som försvinner när bebis kommit ut. 

Nej jag får helt enkelt gå och sätta mig på pilatesbollen och vänta på bättre tider.


tisdag 26 februari 2013

793.

Jag kunde visst inte sova. Jag har för ont för att sova, men ändå inte tillräckligt ont för att ringa in till förlossningen. Om det fortsätter såhär under dagen och framåt kvällen så vettetusan om jag inte måste överväga att åka in till fölossningen och få en sovdos ändå. De har ju sagt till mig att jag får komma in och sova där närhelst jag känner att jag behöver det eftersom sömnen är väldigt viktig. 

Men vi får väl se. Tjurig som jag är så går jag runt här hemma i någon slags halvdvala och småsover lite nu och då under dygnet de stunder jag får sova. Och det är en ytlig sömn som jag vaknar upp ur för minsta lilla. Jag tror på riktigt att en människa kan bli galen av sömnbrist. Jag känner mig inte riktigt frisk. Jaja, vi får väl se hur det går under dagen och sen avgöra ifall jag ska åka in eller inte. Men det vore ju sannerligen skönt att få sova en natt. 

Gudars vad skönt det ska bli när lilltösen är ute och allt återgår till det normala. 
Med det normala menar jag att kräkningarna och illamåendet, värken och foglossningarna kommer att försvinna. Att jag kommer att kunna sova igen. Kanske inte hela natten igenom eftersom vi kommer att ha en liten bebis här hemma. Men ändå, jag kommer förhoppningsvis att kunna sova djupt och på riktigt när jag väl sover. Vilken dröm detta låter som, jag hoppas verkligen att detta kommer ske och att det inte kommer att vara såhär för alltid. 
Snart kanske jag får må bra igen och känna mig som att jag faktiskt är frisk och 24år och inte och som om jag vore döende och 85år.


Vet inte om det är för att jag mår så dåligt av olika anledningar eller om det bara är så men jag ser verkligen framemot förlossningen och allt vad det innebär. Det kan ju omöjligt vara värre än vad dessa nio månader har varit. 
Det kommer säkerligen att göra mer ont och det kan ju hända en hel del saker under förlossning, men ändå det varar ju inte i nio månader. Det är högst någon dag av intensiv smärta och sen är det över. 

Jag och Per har taggat upp lite inför förlossningen genom att kolla på finaste en unge i minuten. Herregud vad jag gråter när jag ser det programmet, allt är bara så fint på något sätt.
Tänk att vi snart ska få uppleva detta livets mirakel. Så häftigt att jag ska få uppleva känslan av att föda barn precis som miljarder andra kvinnor har fått göra genom alla tider. 

Nej nu ska jag försöka få något gjort här hemma eftersom jag ändå inte kan sova.





792.

Godmorgon, 

jag har verkligen inte sovit en blund inatt. Jag har haft sådana fruktansvärda förvärkar att jag bara legat och vridit och vänt på mig. Medans Per och Safari har legat och sussat så sött bredvid mig. 
Jag är så galet trött nu att jag funderar på att gå och sova ett tag. Jag kommer aldrig orka med dagen annars tror jag. Varför ska det göra så ont på nätterna? Och varför ska denna latensfas vara så jävla utdragen? Typiskt mig att dra på mig massa jobbiga gravidsaker. 

Well well, imorgonbitti har vi en ny bedömingstid tidigt på morgonen så förhoppningsvis har det hela gått framåt och så kanske läkaren har bättre besked denna gången än förra. Jag vet iallafall att de kommer att kolla ctg, ultraljud och undersöka mig så det blir ju riktigt gjort iallafall. Nej jag måste verkligen sova nu.

Godnatt eller nått..

måndag 25 februari 2013

791.

Hallå, jag har i princip sovit mer eller mindre hela helgen och när jag inte sovit har jag passat på att mysa med min kära make som varit ledig hela två dagar i rad, det ni det hör inte till det normala! Vilken lyx att få ha sin man hemma två dagar i rad liksom:)
Förutom att ligga och kräkas på morgonen så har vi tagit kortare promenader i det våriga vädret och fikat utomhus och bara njutit av solen och varandra. 



Nu är vi i vecka 40. På söndag har vi beräknat datum. Jag har fortfarande sammandragningar och kraftig mensvärk. Eller det har kommit tillbaka kanske jag ska säga eftersom det avtog där en stund. Det där enorma trycket nedåt har dock inte kommit tillbaka. Men men vi har ju en ny bedömsningstid snart igen så då får vi se om det hänt något mer. Vilket jag hoppas på att det har. Känns drygt att ha ont utan belöning.   




Tänkte att jag skulle dela med mig av två bilder på magen. 

På den första bilden var jag i vecka 7. Ingenting syntes än så länge och magen var fortfarande platt. 

På den andra bilden var jag i vecka 39. Magen har verkligen exploderat ut om man jämför med den första bilden. Helt otroligt att kroppen kan förändras på det här sättet. Att det ens är möjligt utan att spricka sönder, det är verkligen helt fascinerande! 

Haha det ser nästan inte ut att vara bilder på samma person. Men det är faktiskt jag på båda bilderna. När jag ser de här bilderna så blir det lite mer förståeligt att jag gått upp 22kilo. Det blir lite lättare att förstå vart kilona tagit vägen. Längtar tills om några månader då jag kan jämföra innan under och efter bilder. Det ska sannerligen bli spännande att se.


Nej nu ska jag försöka gå ut på en liten promenad så att jag kanske får igång den här karusellen nån gång!

fredag 22 februari 2013

790.

Hallå, jag kände att det var på tiden att uppdatera igen då det var några dagar sen jag skrev av mig och det var rätt så mycket som hade hänt sist. 

Just nu har allt stannat av. Jag har fortfarande sammandragningar men inget tryck och inga starka värkar. Natten emot torsdag åkte vi in till förlossningen eftersom bebis inte ville röra sig. Jag hade legat vaken nästan hela natten, först med en väldig massa värk men sedan framemot morgontimmarna så blev allt helt tom. Jag kände ingenting, varken bebis eller tryck eller värkar. I två timmar satt jag vaken och funderade på vad jag skulle göra. 
Klockan 05.30 väckte jag Per och sa att vi nog borde ringa in. Jag hade en fruktansvärt obehaglig känsla i hela kroppen som gav mig kalla kårar till tusen. 

Barnmorskan i telefon förklarade att det kunde vara värkarbetet som stannat av och att många kvinnor finner det väldigt obehagligt. Hon sa att åt oss att komma in på en gång för att kolla så att allt var okej. 

Väl där så såg vi att lilltösen mådde bra om än hon var väldigt låg i jämförelse med vad hon brukar vara. Men det kunde vara medicinerna som gjorde det fick vi förklarat. För när vi legat med ctg ett tag så vaknade hon till liv och blev sitt vanliga exemplariska jag.
Barnmorskan konstaterade också att värkarna avtagit i styrka och förklarade att många kvinnor tycker att det är väldigt obehagligt då det hänt så mycket och man haft så ont och så helt plötsligt bara slutar det. Hon sa att det kan kännas tungt undermedvetet och att man kanske gått runt och förberett sig inför förlossning och att smärtan ska öka och så bara avtar det. Vilket lämnar kroppen i kallar kårar. Något som var vanligare än vad man tror. 

Iallafall så blev jag ju såklart helt förstörd och jätteledsen över att det stannat av. Även om de sagt att det ofta händer. Jag låg mer eller mindre och grät halva dagen. Men som tur var så hade jag tid uppe på psykiatrin igår så efter att ha varit där så grät jag inte längre. Jag var snarare utmattad. Sov hela dagen och gick och la mig och sov hela natten. Ja eller inte sov konstant då. Men sov till och från och det är ju mer än vad jag brukar göra. Så jag tycker att vi räknar det som att sova.

Det känns bara så himla tungt. Jag är så besviken på mig själv. 
Jag hade ju sett framemot att kanske snart få må bra igen. Kanske inte behöva må illa och ligga helt stilla i sängen tills tabletterna har börjat värka. Inte behöva kräkas längre. Inte behöva blöda ur munnen pga. av alla kräkningar. Inte behöva ha konstanta foglossningar och ryggvärk. Kunna sova utan att vakna en gång i kvarten av värk eller illamående. Jag kan inte sova utan att ha sammanlagt nio kuddar exakt rätt utplacerade runt om mig. Och om någon av de kuddarna faller ur sin plats så vaknar jag på en gång om jag inte redan vaknat av något annat. 

Hade jag mått bra och kunnat leva någorlunda bekvämt så hade hon gärna fått ligga i magen i flera veckor till om det är det hon vill. Men av helt själviska själ vill jag att hon ska komma ut. 
Jag vill få tillbaka mitt liv och min kropp. Det är tungt att väga 72kilo när man är van att väga 50kilo. Det är enormt påfrestande att gå runt med ständig värk och ett konstant illamående. Det är nästintill tortyr att inte kunna sova på det. Så ja jag vill ha ut min lilla tjej ur den här kroppen innan den här kroppen lägger ut av. 


Iallafall så var  vi till barnmorskan idag på en extrainsatt tid där vi fick allting förklarat för oss. Wiolet berättade att det här förarbetet är jättebra och att det ofta betyder att förlossningen går lite snabbare och lättare. Hon tror inte heller att jag behöver vänta länge till. Av 25års erfarenhet inom yrket så sa hon att det brukar sätta igång igen inom några dagar till någon vecka och då brukar det gå undan. Hon sa också att hon tror att min kropp inte klarar av allt på en gång eftersom den är så extremt utmattad och söndersliten. Så hon tror att det är kroppen själv som bestämt sig för att vila i några dagar nu för att klara av de riktiga värkarna och förlossningen. 

Jag hoppas verkligen att hon har rätt i det hon säger. För jag orkar inte gå runt såhär längre. Jag vet att jag sagt det sedan vecka 4ungefär och att jag faktiskt klarat av att gå runt så här i nio månader men det är inte roligt och jag vill inte gå runt såhär längre. Jag vill få ett stopp. NU. 




Jag är så himla glad att jag har de här två att dela mina mörkaste stunder på dygnet med. Per är helt enkelt den bästa, ibland behöver han inte ens säga något för att få allt att bli bättre. Hanbehöver bara vara där. Den kärleken och omtanken han visat mig i dessa stunder är så enorm och överväldigande. Helande.  Jag behöver inte säga något mer än så. 
Och Safari sedan, hon är guld värd om dagarna och nätterna när Per är på jobbet eller sover. Hon håller mig sällskap. Lägger tassen emot min kind när jag gråter. Kurrar och kryper upp bredvid mig när jag mår dåligt. Följer efter mig som en svans hela dagarna och håller koll på mig. Hon må vara "bara" en katt men vilken katt hon är sedan. Våran alldeles egna kattskatt!

tisdag 19 februari 2013

789.

Hallå, mycket har hänt sedan sist. Ännu ingen bebis men vi har iallafall kommit en bra bit på vägen. 

Det hela började i söndags. Jag satt och åt frukost och tyckte att det kändes konstigt i kroppen, tänkte inte så mycket mer på det. Vid 10.30 på förmiddagen så börjar det trycka på något enormt neråt. Och sammandragningarna är täta och gör ont. Ryggen värker också + mensvärk såklart. 
Det ger inte med sig utan bli snarare värre, jag står ut hemma tills klockan blir 13.00. Jag står lutad över pilatesbollen som ligger på sängen och gungar fram och tillbaka. Det verkade vara det enda som fungerade. Jag kudne varken sitta eller ligga ner.
Eftersom jag inte ville ringa in till förlossningen utan vänta ut smärtan tills den avtagit så tog Per saken i egna händer och ringde in. De ville att vi skulle komma in på en gång. 
Vid det här laget har jag brustit ut i gråt och kan knappt gå. Jag är oerhört tacksam över att Per ringde in. 

Väl på förlossningen så får vi göra ett ctg som visar att barnet är ett väldigt livligt sådant och att sammandragningarna kommer med jämna mellanrum men varierar i styrka och längd. 
Efter att ha legat med ctg på magen i en halvtimme så tar de äntligen bort det. 

Barnmorskan gör en invärtes undersökning som visar att tappen har kortat sig men att jag fortfarande inte är särskilt öppen, endast ett finger öppen. Men inte konstigt att det gjorde ont då tappen börjat förkortas och livmodermunnen har börjat titta framåt. 
Den här undersökningen gjorde så fruktansvärt ont och hela min kropp skakade av smärta. 

De förklarar att jag kommit in i latensfasen eller öppningskedet som de också kallade det. 
Som förstföderska kan det ta allt från några timmar till flera dagar att öppna upp sig till 4cm som räknas som aktiv förlossning. Har man otur kan det även helt avta.

De skickar hem mig med citadon och säger att om det blir värre så ska vi komma in igen på en gång. Eller om jag känner att jag behöver sova för då kan de erbjuda mig en sovdos med lite starkare smärtstillande. De säger också till oss att vi ska packa klart bbväskan och förbereda allt så att vi är klara för förlossning utifall att.


Vi åker hem igen vid tretiden på eftermiddagen någon gång och jag har nu tagit två citadon. Under kvällen är jag rätt så säker på att slemproppen lossnar men jag får förklarat att det inte behöver vara ett tecken på att något är pågång då det kan vara så mycket som upp till en månad kvar till förlossning efter att den har lossnat. Tacka vare citadontabletterna så blir värkarna och trycket nedåt något mer hanterbart och jag får sova någorlunda bra under natten mot måndag. Framemot morgonen så avtar smärtan nästan helt och jag blir jätteorolig att allt ska ha avtagit helt. 

Men tji fick jag. Igår måndag eftermiddag så började trycket ner mot underlivet och värkarna att dyka upp vid 15.30 och under kvällen och framemot 23.00 blir de jättestarka igen. Jag ringer in till förlossningen och de säger till mig att jag kan få komma in och sova på en sovdos om jag vill men jag vill hellre testa med citadon och försöka uthärda natten hemma. 

Jag tar två citadon vid 23.00 och går och lägger mig med en vetekudde. Vid halvtvå vaknar jag av att jag har så ont så att jag inte kan sova längre. Jag värmer upp vetekudden igen och sätter mig på pilatesbollen. När den inte funkar går jag runt i lägenheten och vankar av och an. Det går en och en halvtimme och sedan klarar jag inte av det mer. Jag startar duschen och hoppar in och sätter mig i varmvattnet. Per vaknar och kommer in till badrummet klockan är nu strax efter 03..00 Per är gullig och hoppar in i duschen och stryker mig över ryggen. Även fast jag säger till honom att sova så att han är pigg. Efter att ha duschat ett bra tag så är jag så trött att jag håller på att somna i duschen. Så vi värmer vetekudden igen och jag försöker att gå och lägga mig igen. 

Vi räknar lite värkar och efter ett tag somnar Per. Jag ligger som i en dvala och somnar men vaknar av smärtan av och till. Klockan är nu strax efter 05.00 och jag somnar tillslut av utmattning om än väldigt oroligt. 

Vid 08.00 vaknar vi upp och börjar göra oss i ordning för läkartiden på specmödra. Vi hade ju en bedömningstid där i morse nämligen.

Jag hoppar in och sätter mig i duschen och väntar på att vi ska åka in. När vi kommer dit så gör läkaren först ett ultraljud för att kolla så att allt ser bra ut. Bebis mår jättebra och allt där inne ser tipptopp ut. 


Hon ska sedan undersöka mig och konstaterar att tappen nu är utplånad och att jag har öppnat mig 2,5cm . Livmodermunnen är nästan helt framåtlutad nu också. Så smärtan har inte varit helt förgäves om än det går väldigt sakta framåt. Hon utför en hinnsvepning och denna gången så gör det knappt ont om man jämför med undersökningen två dagar innan. 

Men även om jag har öppnat mig ännu mer och det gått framåt förklarar hon att jag inte ska ha allt för mycket hopp om att det är på gång än. Det kan fortfarande ta flera dagar eller ännu värre avta helt. Så hon bokade in en ny läkartid om en vecka och då ska vi kolla vad vi kan göra då om det inte hänt något mer tills dess. Men hon sa lite försiktigt att med största sannolikhet så kommer bebis var ute då. Men vi får väl se vad som händer. 

Iallafall så var ju detta en igångsättningstid som vi var in på i morse. Men eftersom jag redan gjort så mycket på egen hand och bara har 1½cm kvar tills det räknas som att man är i aktiv förlossning så ville läkaren avvakta och se om jag kanske får igång det här på egen hand eftersom jag tydligen redan gjort så mycket av jobbet själv. Och det kan jag ju gå med på eftersom det ändå har hänt något utan hjälp av mediciner och annat. 
Läkaren sa ju också att medicinsk igångsättning inte är ultimat och ofta gör väldigt ont och tar lång tid. Det är inte heller det bästa för barnet eller för mig. 
Så nu ger jag mig själv en chans att starta det här på egen hand. Och om det blir helt outhärdligt så skulle jag höra av mig. Så nu går jag runt här hemma och har riktigt jävla ont är dödstrött och livrädd att det ska avta. 

Jag har läst runt på olika forum om kvinnor som har öppnat sig upp till 3cm för att sedan helt stanna av. Jaja vi får väl se vad som händer nu i dagarna. Positivt är ju att jag fortfarande har väldigt ont med sammandragningar om än oregelbundna och mens/ryggvärk med ett ilande tryck nedåt. 

Och av min personliga erfarenhet de senaste dagarna så har det blivit värre om kvällarna och nätterna. Nej nu måste jag gå bort lite av smärtan, jag återkommer när det hänt något mer. Om det nu händer något mer..   
 

lördag 16 februari 2013

788.

Godmorgon, inatt har jag fått sova minsann. Jag bestämde mig efter att ha pratat med barnmorskan att ta en av sömntabletterna eftersom jag är så fruktansvärt trött att jag knappt orkar någonting. Och som människa behöver man sömn för att fungera.

Så vid 21.30 igårkväll tog jag tabletten och sov i ett svep fram till 04.30. Förstår ni hur skönt det var eller?! Att få sova så länge utan att vakna av värk eller illamående eller för att behöva kliva upp och gå på toaletten. Det är ju ett mirakel. Och just nu behöver jag all sömn jag kan få för det verkar som att det kommer att hända grejjer till veckan...

Sen att jag vaknade i morse med ett enormt illamående och luftkräkningar eftersom jag inte hade något att spy det är ju en annan sak som ingen tablett i världen kan hjälpa mig med. Men nu, nu är det inte länge kvar.

På tisdag ska jag som sagt till läkaren på bedömningsmöte så efter det kommer jag uppdatera hur det gått och vad som kommer hända. Bara tre dagar kvar nu. Nu ska jag till att börja med bara bita ihop och ta mig igenom de här dagarna så får vi ta resten sedan. 



torsdag 14 februari 2013

787.

Inatt drömde jag den finaste drömmen, jag var helt säker på att det måste vara på riktigt. 

Jag drömde att hon kom till världen. 
De sa att hon vägde 3115g och var 49cm lång. Hon hade fullt med hår på huvudet och ungefär samma frisyr som Per när han är nyvaken. Och hon var så lik honom.  Vi klädde på henne de gula hängselbyxorna i frotté med beiga prickar och så en beigerandig body under det. Bara en sådan sak. Precis de kläderna har vi hemma. Jag höll i henne och hon var så himla vacker, hon var det mest fulländade jag någonsin vilat mina ögon på. 

Farmor var där också, hon log och sa att hon kunde se att jag verkligen var lycklig nu. Hon var inte orolig längre. Jag var så glad över att hon fick träffa Per och att hon älskade honom precis lika mycket som jag gör.   
Hon höll i våran lilla tjej och sa att allt kommer att gå bra.

Helt plötsligt så ringer väckaren och jag inser sakta att allt bara vara en dröm. Hon är fortfarande kvar i magen och inte i min famn. Farmor var också borta. Men drömmen kändes bara så himla verklig. 

Fast jag vet att den inte kan vara det eftersom farmor är död. 
Drömmen som gjorde mig så lycklig i sömnen känns snarare som en kniv i ryggen i vaket tillstånd. 
Det här fick mig att inse att farmor aldrig kommer att få träffa Per. Hon kommer aldrig få träffa mannen som får mig att vilja vara en bättre människa. Hon hade älskat honom så mycket. 
Det är jag säker på.
Hon kommer inte heller att få träffa bebis. Den första personen jag hade ringt hade varit farmor om hon bara funnits kvar. Farmor var alltid den första som fick veta allt som hände mig. Den enda som fick veta saker många gånger.

Fyra år har gått sedan du försvann, men saknaden gör fortfarande lika ont. Vissa dagar lite mindre, men vissa dagar som just idag så gör det så fruktansvärt ont. Det känns ungefär som att något i mig sprängs och splittrar sönder både hjärtat och själ i en enorm våg av saknad och tomhet.
Jag har ett hål i mitt hjärta som du en gång brukade fylla som nog aldrig kommer läka. Och det behöver det inte heller. För det finns ingen som du.

En sak är jag säker på och det är att du vakar över både mig, Per och våran lilla tös. Vi har en skyddsängel med ett hjärta av guld.  

Och du kommer alltid att finnas med oss. Jag har berättat allt jag kan minnas om dig för Per, så på ett vis är det som att han också känner dig. Och jag kommer att berätta om dig för bebis också. Hon kommer att växa upp med dina kloka råd och hon kommer att veta vem du var. Det ska jag se till. 

tisdag 12 februari 2013

786.

Skjut mig vad trött jag är!!!! 
Jag har varit vaken i princip hela natten i kramp och mensvärk. Har fått värma värmekudden flera gånger och även varit uppe och tagit en och annan promenad i lägenheten. Men självklart så avtog det fram åt morgonen. 
Kom igen nu, keep it up liksom. 
Med min tur så lär jag få gå runt såhär och våndas i några veckor till om nu inte läkare håller det de pratat om.

Iallafall så tog jag ju en promenad igår, jag mådde som sagt jätteilla och den friska luften gjorde susen. Jag gick och gick eller där ljög jag. Jag vankade fram i en rätt så seg fart men jag vankade runt ganska länge. Tills jag insåg, fan vad långt jag har hem. Jag höll på att falla ihop och dö innan jag var hemma. Så några fler monsterpromenader kommer inte komma på fråga. Trodde jag skulle dö av trötthet innan jag tillslut kom hem och föll ihop i soffan. 

En kortare promenad blir det nog idag med dock, det var rätt så skönt med frisk luft. Och dagsljus! Något jag inte får så ofta numera. 


Nej nu ska jag försöka få något gjort här hemma. Typ bädda sängen eller något annat som inte är allt för krävande.



måndag 11 februari 2013

785.

Hallå, fan vad jag mår illa idag igen, det är helt sinnesjukt vad jobbigt allting är nuförtiden alltså.  
Det är knappt så att zofran biter på mig längre. Jag vill bara spy spy spy hela tiden. 
Tur att jag har haft nio månader med det här så att det hela inte förstör mitt liv, jag är ju så att säga van att må otroligt illa och spy lite nu och då. Det är såhär jag mår liksom. 

Vinterkräksjukan och magsjuka är något jag aldrig mer kommer att frukta. Herregud, vad är det liksom. Kräkas i några dagar en vecka och sedan så är det bra igen. en bagatell ju om man jämför med mig som började kräkas i vecka 3+nånting. Alltså från allra första början av graviditeten till nu vecka 38 och antagligen i någon vecka till. 
Jag uppskattar numera verkligen min kropp som den är i vanliga fall. Att jag får må så pass bra som jag gör, att jag inte har några allvarliga men eller sjukdomar och att jag slipper konstant värk och illamående. Att bara ha problem med rygg och höft under den fysiska kategorin är något jag längtar tillbaka till om man jämför med nu. 

Till råga på allt så har jag haft osammanhängande sammandragningar och mensvärk hela natten. Blödde lite inatt också, men pratade med barnmorskan som sa att det inte ska var någon fara så länge barnet rör sig och det inte forsar blod.  Vilket det såklart inte gör. Det kunde snarare vara något positivt, att det händer något.


Nu är vi äntligen i vecka 38. Bebis väger nu ca 3200gram och är ca 49cm lång. Nu går jag bara runt och väntar. Väntar på något som verkar vara en evighet bort. Väntar på att något ska hända. Väntar på våran lilla bebis. Väntar på att förhoppningsvis få må bra igen. 

Tänk er, snart är det slut på konstant illamående och värk i rygg och fogar. Snart kanske jag inte längre vaknar mitt i natten i panikillamående, snart kanske jag kan äta som en vanlig människa på morgonen, snart kanske jag törs gå på stan och i affärer utan att ha ena handen i fickan med spypåsen i högsta hugg. Snart kanske jag kan gå ut och gå utan att det känns som att det är någon som försöker slita isär min kropp.  Snart kanske jag får sova, nån gång på dygnet. Snart snart snart.


Nej vet ni vad, jag funderar på om jag ska tordas ge mig ut på en liten promenad helt själv. Tänkte att det kanske lindrar illamåendet litegrann med frisk luft. Ja det får nog bli så.  

lördag 9 februari 2013

784. Det har alltid varit han.

Jag ligger på sängen och tittar på vårat bröllopsfoto som hänger på väggen. Under bröllopsfotot hänger bilderna från ultraljudet, på vårat barn. 

Det här får mig att tänka tillbaka 15år till första gången jag träffade honom. Det var på sommarlovet mellan trean och fyran, han var bjuden på mitt födelsedagskalas. 
Mamma hade bjudit honom eftersom vi skulle börja i samma klass. 

Jag kommer ihåg så väl när han kom hem till mig samma kväll som kalaset hade varit för att ge mig mitt paket som han hade glömt att ge mig på kalaset. Han gömde sig bakom sina mammas ben och sträckte försiktigt fram paketet. 

I paketet låg det en igelkott som höll i ett hjärta. Jag har fortfarande kvar den igelkotten. 
Den kvällen visste jag att det var något speciellt med den där pojken. Och några veckor senare började vi i samma klass. 

Genom hela mellanstadiet och högstadiet så var han killen som alltid fick mig att skratta och le i skolan även fast jag hade det så jobbigt hemma, fast det visste ju inte han förstås. Det visste ju ingen. 
Han lös upp hela min skoltillvaro med sin humor och sina hamsterkinder som han fick när han log utan att ens veta om det, jag tror inte ens att jag visste det då. 

I skolböckerna skrev jag hans namn innanför rosa hjärtan. 
Och i kedjebreven ni vet de där breven där man skulle skriva i namnet på sin hemliga kärlek för att den inte skulle gå förlorad, i de breven skrev jag hans namn. 

Åren gick och vi slutade högstadiet för att börja på gymnasiet. 
Vi gick skilda vägar. 
Jag kunde se honom i korridorna ibland, vi brukade hälsa på varandra och ibland fråga hur läget var men inget mer än så. Jag blev alldeles varm och fnittrig inombords och även om vi inte var lika bra vänner längre så fick han mig fortfarande att le genom att bara säga hej.

Han hade inte längre hamsterkinder, men han hade fortfarande ett leende som fick mig att dö lite inombords, av pirriga fjärilar i magen.

Vi sågs nästan aldrig längre, träffades på någon fest någon gång eller så men inget mer. Han berättade att han hade skaffat en tjej och jag tänkte inte mer på det. För jag förstod ju inte vad det var jag kände då. 

Vi gick ut gymnasiet och grattade varandra på studentdagen, hans klass tog kort inann min. 

Sen såg jag inte honom på tre år. Jag flyttade till Linköping och utforskade en livslång dröm och han som försvann ur mina tankar. 

Så en kväll på hamnfesten tre år senare träffades vi igen, vi hamnade vid samma bord i öltältet och vi pratade hela kvällen. Det här var precis efter att min farmor dött och för första gången på flera månader så kändes det som att jag kunde le på riktigt för en kväll igen. 

Efter det så var vi i princip oskiljaktiga. 
vi träffades nästan varje dag i ett halvår, ibland flera gånger om dagen. Och vi smsade hela tiden, en dag hade vi skickat över 200sms. 

Han hjälpte mig att hitta tillbaka till livet igen. Han var den absolut närmsta och bästa vän jag någonsin har träffat. Han fick mig att vilja andas igen. Han fick mig att förstå att det var okej att farmor var död, jag skulle överleva det också. 
Han hjälpte mig att vilja andas inteför honom men för min egen skull. 

Och så gick det halvåret och vintern kom, mörkare och längre än någonsin förut. Jag insåg nånstans i det första snöyret att  jag älskade den här killen.  Inte bara som en vän utan på alla sätt man kan älska en människa. 

Jag hade inte förstått det innan men jag förstod det då. Det slog mig så plötsligt att jag knappt hann med själv. Han måste bli min, vi är menade för varandra. Jag bara visste det. 

Från att älska en vän till att älska en annan människa så mycket att jag bara visste att det här är mannen jag vill gifta mig och skaffa barn med. Det här är mannen jag vill dela mitt liv med. 

Ingenting hände och jag tordes inte säga något till honom. Jag var rädd att förstöra våran vänskap som hade växt sig så stark. 

Men så en kväll mellan jul och nyår när vi promenerade påväg hem från en fest tillsammans eftersom vi bodde åt samma håll så kysste han mig, där och då. Mitt natten under dunklet av en gatulampa. 
Jag blev rädd och sprang hela vägen hem. 

Nu visste jag på riktigt att allt jag kände var sant. Och att det fanns en liten chans att han kände samma sak för mig. 

Jag kunde inte sova på flera nätter. Och vi fortsatte att vara med varandra vareviga dag. Men ingen av oss nämnde det som hänt den där natten. 

En kväll satt vi uppe och kollade på Wes Anderson filmer hela natten och när gryningen kom så upptäckte ja att vi höll varandras hand. 
Den morgonen var det som att vi båda tog mod till oss och jag sa att jag vill vara din och bara din och jag vill att du ska vara min.  Han sa att han tyckte om mig jättemycket också men att han inte ville riskera våran starka vänskap. 

Han lämnade mig med det här är en dag att bli kär på av Bo kaspers orkester spelandes i bakgrunden. 
En timme senare kom han tillbaka och sa att det är klart att det ska vara vi, jag är ju kär i dig.

Och här sitter jag nu i vårat hem och tittar på våran bröllopsbild på väggen. Känner sparkarna från vårat barn som kommer att vara här om bara någon vecka och förundras över hur lyckligt lottad jag är att just jag får älskas och får älska den här mannen.

Sen slår det mig att jag har förstått det hela tiden. Det har alltid varit han. 




 

   


783.

God morgon, jag ligger fortfarande i sängen och myser med katten. Har ätit en skål hallon till frukost och funderar nu på om jag törs ställa mig upp och börja dagen eller om jag måste vila lite till så att jag inte kräks. 

Idag är det viktigt att vila upp mig och behålla maten förstår ni! Jag ska nämligen till Emelie ikväll då hon har fyllt år och det här blir kanske sista gången med gänget innan lilla bebben ploppar ut och då vill man ju vara på topp! 


Igår var Peran ledig och vi gjorde ingenting på hela dagen. Vi bara låg på soffan och tittade på Glee. Eller ja vi for på Coop och handlade en snabbis. På Coop höll jag på att spy i butiken så där fick vi skynda oss och när vi kom hem igen så var det till att ligga i soffan med en kräkpåse och ringa upp på specmödra och be om mer Zofran eftersom det tar slut så himla fort när jag mår såhär jätteilla.

Roligt att ringa dit upp när dom säger men hej jennie, hur går det för dig egentligen. Samma sak på förlossningen. Alla verkar veta vem jag är då jag varit där och träffat dem så mycket. Känner mig som världens mest jobbiga och dryga patient som ringer hela tiden och blir inlagd titt som tätt och får komma på besök lite nu och då. 

Me som min psykoteurapet säger, de jobbar faktiskt för att hjälpa patienter och de är ju dom som vill att jag ska komma in så jag ska absolut inte känna mig ivägen. Men det blir ju lite så ändå. 

Jag tänker att de tänker att nu kommer den här dryga tjejen som mår så illa tillbaka igen, herregud kan hon aldrig bara stanna hemma. Jag känner mig alltid så dum och ivägen när jag kommer in. Ber om ursäkt för att jag kommit in igen ett antal gånger och frågar om dom inte har något bättre för sig än att hjälpa mig. Jag får dåligt samvete för att jag är så himla besvärlig. 
Men snart är det slut på detta eviga rännande ut och in på sjukan och allt tjat och gråt om hur jobbigt allt är för snart är hon äntligen ute ur min kropp och då kanske jag får må bra igen. 

Jag har hört att de flesta som mår så här dåligt har mått bra igen inom tre dagar efter förlossning. Jag håller tummarna för att detta även gäller mig. Det kommer nog att krävas en hel del tålamod och psykisk styrka att lära mig att äta och göra allt jag kräkts av igen men tillslut så.

T.ex. potatis, färs, qourn, tacos, att borsta tänderna, tomater, gurka, tunnbröd, nypon soppa, blåbärssoppa, saftsoppa, saft, piggelin, youghurt, kräm, makaroner,  morötter, mjölk, creme fraiche, äppeljuice, vissa typer av vanilj, parfym, hårspray(Pers), Per och katten. Ja jag mår illa när Per eller katten ligger för nära mig och det har hänt att jag kräks för att de är för nära. Tur att jag har en vilja av stål och den bästa hjälpen en tös kan ha uppe på psykiatrin för det här kan bli tufft.  



fredag 8 februari 2013

782.

Hello, jag började dagen med att kräkas precis som jag gjort de senaste dagarna. Vad är det som händer? Jag trodde att allt hade blivit lite bättre. Men nu kräks jag varje dag igen. 
Är så oerhört less på allt. Ge mig ett slut på detta eviga lidande nu...

Igårkväll var vi in på förlossningen och gjorde ett ctg då lillbebben har varit så lugn i magen. Hennes hjärtslag slog så fint så fint, men hon rör sig knappt längre. Även fast hon varit som ett vilddjur fram tills nu. 
Barnmorskan sa att det är helt naturligt så här i slutet. 

På ctg kunde man även se att jag har en hel del sammandragningar. Vilket barnmorskan påpekade är en väldigt bra sak för det betyder att livmodern tränar upp sig inför den kommande förlossningen. Om dessa sammandragningar bara kunde bli lite starkare och sätta igång mig nån gång så skulle allt snart vara över! Det var bara positivt att jag känner dem så väl och att jag har mensvärk för det betyder att det händer nått! Skönt att något går framåt iallafall.

Jag har även fått en tid hos läkare i vecka 38 då jag ska få komma upp på specmödra och prata om graviditeten och och om den kommande förlossningen och hur jag tycker att allt känns. Hur allt det här har påverkat mig och så vidare.  Barnmorskan sa att det är något man brukar göra för kvinnor som har haft det väldigt jobbigt. 
Det känns faktiskt jätteskönt att få gå och prata med någon även om min personliga uppfattning av alla sjukhusbesök under den här graviditeten har varit att läkare inte ser patienten och oftast försöker lösa problemen med mediciner då barnmorskor och sköterskor ser problemet och patienten. 
Men men det är ju ändå skönt att få prata med någon och den här gången är det ju ett inbokat möte för att diskutera hur allt känns och hur det har gått för mig. Så då kanske läkaren är inställd på att prata från första början:)

torsdag 7 februari 2013

781.

Hello fellas, igårkväll hade jag fruktansvärd mensvärk plus att det ilade så mycket att jag inte ens kunde sitta ner. Det tryckte och brände och värkte och jag kom fram till att det är dags att packa klart bbväskan snart. I en och en halvtimme så hade jag sammandragningar och mensvärk och det där fruktansvärda ilandet i bäckenet. Men sedan dog det av och resten av natten och under morgonen har jag bara haft lite mensvärk. 

Jag har som tänkt att det kommer var lugnt fram tills förlossningen sätter igång, men uppenbarligen så kan det göra ont ett bra tag innan. I perioder bara förvisso men ändå. 

Det gjorde så ont och ilade så mycket igår att jag inte kunde låta bli att skratta till då Per ryckte till och stirrade på mig varje gång jag tog en djup suck eller bet ihop av ilningarna. 
Haha de här sista veckorna kommer sannerligen att göra mig ont och Per nervös om det kommer att fortsätta såhär:) 


Jag förstår inte heller varför illamåendet har blivit som det var förut igen. De senaste fem sex veckorna, har jag mått illa och ätit tabletter men ändå kunnat leva någorlunda okej. Spytt nån gång i veckan bara och haft det någorlunda okej. Men nu har det blivit precis som förut igen. Jag mår fruktansvärt illa hela tiden. Vaknar på nätterna av att jag vill spy, ligger på mornarna och törs inte röra mig för att jag tror att jag ska spy, äter jätteförsiktigt fram till middagstid för att det känns som att jag ska spy. Sen det där illamåendet som jag iof inte blivit av med överhuvudtaget under graviditeten men ändå den har blivit så ihållande och kraftig hela tiden igen. 

Det är ju bara tur att jag mått såhär så länge så att jag har lärt mig att anpassa mig till att må illa. Det är det häftigaste med hjärnan, den ställer om och ställer in. Vi människor är så anpassningsbara. Skulle Per t.ex. må som jag mår en vanlig "bra" dag nu så skulle nog han inte ens kunna stå på benen. Men jag har anpassat mig för det är såhär det är nu. Det är ju såklart fortfarande jättejobbigt och helt fruktansvärt många dagar, men jag överlever ju ändå och kan tom göra saker vissa dagar. 

 
 --
Här kommer ett litet peppinlägg jämför med alla dystra inlägg jag alltid delar med mig av. 

Jag har tagit upp min gamla garderob i ett försök att peppa mig själv på att allt snart är över. Och som jag saknat den sen! 
Nu har jag lagt upp alla skinnbyxor, alla jeans, alla högklackade skor, paljettopparna, alla smycken, alla snygga skjortor och blusar, alla hattar, alla jackor och kavajer, alla snygga tröjor och kjolar och klänningar, ja AALLLT!!! Och vad jag längtar efter alla mina kläder. Det kommer att bli ett kärt återseende! Om jag nu kommer komma i något igen? Vi får hoppas på det bästa. 

Mina gener är ju på min sida då mamma gick ner allt fort som tusan och jag alltid har kunnat äta vad jag vill utan att gå upp ett kilo, sen så är det inte en kvinna i min släkt på varken mamma eller pappas sida som någonsin varit stor eller tjock. 
De här kilona kommer nog att rinna av mig på nolltid. 

Jag väger nu 72kilo och innan jag blev gravid vägde jag nätta 51kilo. Jag är dock nöjd om jag går ner till 55kilo. Jag har insett att 50kilo var i det minsta laget. Jag hoppas på att tappa dessa kilon inom ett halvår iallafall, undra om det är ett orealistiskt mål? Sen att få tillbaka figuren det är en annan femma. Jag får nog ställa in mig på en ny figur! Hur som helst så kommer jag antagligen inte att väga 72kilo länge till och det är något jag längtar till!

onsdag 6 februari 2013

780.

God morgon, idag tog jag en zofran det första jag gjorde när jag slog upp mina ögon. På så sätt slipper jag kräkas och ha mig. Jag har till och med fått i mig en hel tallrik havrefras och klockan är inte ens tio, det är stort!

25dagar kvar till beräknat datum idag. Förhoppningsvis mindre.

På tal om något annat så har jag haft  jätteont i mina fingrar och fötter de senaste dagarna. Det är verkligen en jättekonstig känsla. Jag kan knappt böja fingrarna och har ingen aning om vad det kan bero på överhuvudtaget. Jag vet att jag svällt lite grann på händer och fötter eftersom jag inte kan ha några ringar längre, och vissa skor är helt omöjliga att ta på sig men det känns som att det inte borde vara någon anledning till att ha ont?
 Well well, den som lever får se.  




tisdag 5 februari 2013

779.

Fy fan vad de senaste dagarna har varit sega och jobbiga. 
Igår var jag så trött att jag inte orkade göra någonting. Dels mådde jag så fruktansvärt illa att det kändes som att jag skulle spy bara jag rörde mig och dels så kändes det som att jag inte sovit på 200år + mensvärk och sammandragningar på det. 
Jag låg på soffan hela dagen helt orkeslös. Den enda gången jag rörde på mig var när jag hämtade Peran från jobbet. 

Idag är det ännu värre. Jag vaknade av en spyattack imorse. Jag kaskadkräktes som på den gamla goda tiden. Sådär mycket att man inte hinner hämta andan eller någonting. Det bara fortsätter tills du kräks luft. Detta resulterade i magkramp och sammandragningar. Så nu ligger jag i soffan helt sönderkräkt livrädd över att äta och med världens magvärk. 

Snälla rara fina söta lilla bebis våran, du får gärna komma ut nu! Vi längtar efter dig och vill träffa dig:) 


Ialla fall så är vi numera i vecka 37. 
Bebis betraktas äntligen som fullgången, vilket innebär att hon är färdig att födas mellan vecka 37 och 42. Hon väger nu ca 3kilo och är ca 48cm lång. Hon har fixerat sig och ligger så långt ner hon kan komma utan att komma ut. 
Nu är det bara att vänta..



lördag 2 februari 2013

778.

Hej, idag började morgonen så lugnt och fint. Per hade skivat en massa ananas till mig som är min senaste craving, mums! Jag låg i sängen och väntade på att Per skulle göra klart sin frukost så att vi kunde kolla på Chuck och äta ihop. Helt plötsligt känner jag hur det rinner ur munnen på mig. 

Det tar mig ungefär två sekunder innan jag inser att det är blod som forsar.
Det öser blod ur munnen på mig och jag hatar, avskyr, äcklas något groteskt av blodsmak i munnen så jag börjar givetvis spy en massa. Springer upp ur sängen och in på toan. Spyr i och spottar i en påse för att sedan luta mig över toaletten så fort jag kommer in dit. Per försöker fråga vart blodet kommer ifrån men jag bara spyr och spyr. Det blir alldeles rött i toaletten. 

Tillslut slutar det nästan att blöda och jag börjar skratta och säger att det kommer från munnen och inte från magen. Vilken start på dagen alltså. Hela situationen var så äcklig och knäpp att jag inte kunde låta bli att skratta åt det hela. 
Efter att ha sköljt munnen med isvatten lugnar blödningen ner sig och vi kan gå och äta frukost.  




Annars då. Två kvällar i rad har jag haft enorma sammandragningar samt grotesk mensvärk. 
Om det fortsätter såhär så kanske det drar igång snart! Vi får hoppas på det iaf, drygt att gå runt med detta.  
Jag skulle t.ex. på östra(och köpa ananas) igårkväll och fick stanna med jämna mellanrum och greppa tag i magen för att kunna ta smärtan och andas några djupa andetag innan jag kunde gå vidare. Fick mig en och en annan blick där inne, men vad ska man egentligen göra när allt man har på hjärnan är ananas.

Ja just jag var ju hos barnmorskan igår också som tycker att min mage är helt galet stor och rund. Hon förstår inte heller vart dessa 20kilon kan ha gömt sig. Hon var tvungen att rakt kolla så att vågen stämmer. Vilket den såklart gjorde. 
Förra veckan mätte min mage 33cm och en vecka senare mäter den 36cm. Galet vad det ökar nu såhär på slutet. Bebis har också fixerat huvudet och ligger numera så långt ner man kan komma utan att titta ut! Skönt att veta att det är klart:)

Bjuder på en gammal bild av mig från i somras. Jag och Per hade nyss fått reda på att vi var gravida här. Förväntansfull och så himla fylld av lycka och kärlek. Det blev inte den överdrivet bästa sommaren eftersom jag mådde så groteskt illa men det tar vi igen till sommaren! Då har vi dessutom en bebis så det kan ju inte bli bättre:)