måndag 28 januari 2013

776.

Hallå. 

I helgen har jag varit inlagd på förlossningen eftersom jag helt enkelt har varit så utmattad. I fredags kunde jag inte sluta gråta. Jag bara grät och grät  utan stopp. När vi kom till barnmorskan så blev hon genast mycket orolig. Hon ringde upp till förlossningen och de bad mig komma upp på en gång.
Väl där fick jag träffa en läkare omgående och blev inskriven med detsamma. 

Där uppe fick jag dropp, en spruta mot illamående och sömntabletter som jag slocknade av på två sekunder. Sen så fick jag sova hela natten och jag kommer inte ihåg när det hände sist. 

Jag var så fruktansvärt trött i fredags. Jag hade ont överallt, jag mådde jätteilla, mer illa än vanligt.  Jag var helt slut på fysiskt men framförallt mentalt och jag kände att nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte vara gravid en sekund till.  Det måste få ett slut nu på en gång.

Jag kommer knappt ihåg att jag for in till barnmorskan eller upp på förlossningen. Allt är som i en dimma. 
När jag vaknade på lördagen så kände jag verkligen att jag var tacksam över att äntligen ha fått sova utan smärta eller oro eller liknande. Bara sova. Men då kände jag också hur trött jag faktiskt är, för nu hade jag ju fått mersmak. 

Jag fick med mig insomningstabletter hem som jag ska använda varannan dag  men efter att ha läst om dem på internet så vill jag inte ta dem något mer. De påverkar nämligen barnet också. Så det är inte bara jag som somnar av tabletterna, utan även bebis. Det känns inte helt okej. Sen att det stod på fass att dessa tabletter liknas vid rohyphnol(?) och detta fick det hela att kännas ännu mindre lockande. 
Tabletterna lämnar inte systemet på över ett dygn heller. 

Då är jag hellre trött och totalt utmattad. Jag vill inte droga mitt barn mer än vad jag redan gjort med zofran. 

Och nu är vi i vecka 36. Det är alltså högst en månad kvar. Fyra helger sen är det över. 
Det är garanterat, muntligt av läkare iaf.  Eftersom jag har haft en sådan komplicerad graviditet och det verkligen har tagit ut mig på alla sätt och vis så kommer jag att bli igångsatt till beräknat datum om det inte startat av sig själv innan. 

Jag hoppas verkligen att dom håller det dom sagt och lovat och att dom inte säger det nu bara för att få mig att bita ihop de sista veckorna. Den som lever får se. 


Sen så var de väldigt noga på att förklara att denna typ av utmattning är ett allvarligt tillstånd och att så fort jag känner att jag är påväg dit igen så ska jag få komma in och bli inlagd. Om inte jag själv märker av det så ska Per ta tag i det. Men förhoppningsvis så kommer jag att stå ut den sista tiden nu. 


Och allt detta medans Per har gått runt med magsjuka. Vilket han fortfarande har. Vi försöker att undvika varandra så gått det går, för jag vill inte bli sjuk. Jag har det tillräckligt jobbigt ändå. Men ändå vi bor ju ihop och äter samma mat m.m. 

Lite lustigt bara att vi båda mår illa och vill spy hela tiden nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar