måndag 14 januari 2013

769.

Igår firade jag och min finaste man tre år tillsammans. Det känns dock som om vi varit tillsammans i tio år, på ett positivt sätt då! 

I vanliga fall brukar vi åka till stugan och fira denna helgen. Men eftersom jag mår så illa och inte kan åka bil några längre sträckor utan att ryggen nästan går av så fick vi stanna hemma i år. + att det kanske inte är så kul att vara mitt ute i ingenstans med 17mil till närmsta sjukhus då man har en så kallad riskgraviditet. 

Men vi firade lite här hemma ändå. Med semlor och tomatsoppa framför en film. Det spelar ju egentligen ingen roll vars vi är eller vad vi gör så länge vi är med varandra! 
 
Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam och glad jag är över att jag har fått turen att få vara tillsammans med Per. 
En mer godhjärtad man får man leta länge efter. 
Och vilket underbart stöd han har varit för mig under den här graviditeten alltså. Småsaker som att han har värmt vetekudden och lagt den under täcket varje kväll utan att jag hinner göra det själv. Att han går runt med mig i lägenheten då jag har för ont för att sitta still. Att han alltid behåller lugnet då vi har fått åka in på sjukhuset även fast han egentligen är jätterädd. Att han ställer sig och diskar då han jobbat hela dagen eftersom han vet att jag mår jätteilla av det. Och så mycket mer. 

Det känns verkligen i hela själen och kroppen och knoppen att det är meningen att det ska vara vi. Det känns så himla självklart. Jag längtar verkligen efter vårat framtida liv tillsammans med en liten bebis bakad på den djupaste kärleken. 

Mamma och Lasse kallar oss för pusslet. Eftersom vi passar varandra så bra som ingen annan skulle passa oss. Två unika pusselbitar menade att sitta ihop:) Det tycker jag är lite gulligt!
 

Tänk att få hitta personen man vill leva med för alltid och bara vara 24år. Är inte det tur i kärlek så säg! 

Jag känner mig verkligen lyckligt lottad som har Per i mitt liv, men inte bara han. Med Per medföljer ju också hans familj. En helt underbart fin extrafamilj. Jag känner mig verkligen välkomnad av hans familj och jag känner mig som en del av hans familj. Och det känns så himla bra. 
Tänk om vi inte hade blivit tillsammans, då hade jag gått miste om världens bästa man och den bästa bonusfamiljen en fru kan önska sig. 

Jag råkar veta att han trivs minst lika bra i min familj som jag gör i hans och det får mig att älska honom bara mer!

Grattis igen till de senaste tre åren med mig älskling, älskar dig!
  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar