tisdag 8 januari 2013

767.

Godmorgon, Jag sitter i soffan och mår illa har ont i magen och kollar på på spåret. Har fått i mig en kiwi och en rostad macka hittills idag..

Vi är ju i vecka 33 nu och bebisen har sannerligen blivit stor!
Hon är hela 45cm lång och väger ca 2,2kilo. Nästan alla organ är färdigutvecklade. Hjärna och lungor behöver dock ha lite mer tid på sig.  Men om en sisådär 4-5veckor får hon gärna titta ut för min del:) 

Tänk att det är så nära nu tills jag inte behöver må illa konstant längre, tills jag inte behöver kräkas och känna mig döende dygnet runt. Fast i bakhuvudet så snurrar det runt mörka tankar. Tänk om jag kommer att må dåligt för alltid. Tänk om jag kommer att spy resten av livet?  
Barnmorskan säger att det inte kan bli så, men jag törs inte hoppas på något innan jag ser hur det går. Jag är så glad att jag har världens bästa kontakt uppe på psykiatrin, för hon har verkligen varit ett enormt stöd under den här graviditeten. Har ju gått till henne innan graviditeten också men just igenom det här så hade jag inte kunnat tänka mig någon bättre kontakt!

Jag är sannerligen riktigt utmattad nu. Både fysiskt och psykiskt. Det har jag ju varit väldigt länge men ändå. Rent fysiskt känner jag mig som om jag vore 85år och döende och rent psykiskt så känner jag mig mörbultad och halvt hjärndöd.

Jag är jätteillamående, kräksjuk, supertrött, tung ohh så tung med en ryggvärk så att jag bryter ihop, och sist men inte minst mitt senaste symptom magkramp typ. Hela magen spänner sig och gör ont. Speciellt på nätterna. Bläää. Det kan ju inte vara sammandragningar heller för de gör ju inte ont såhär dags säger barnmorskan.

Jag trodde aldrig att det skulle vara såhär. Jag tänker på det hela tiden. Att man kunde må illa förstod jag ju, det är det många som gör. Men att jag skulle må såhär illa och under alla dessa veckor. Och att jag skulle behöva vara sjukskriven hela graviditeten, det trodde jag aldrig heller. Några veckor på sin höjd kanske. 
Jag faller i chock varenda gång jag tänker på hur jag har det och hur jag trodde att det skulle vara. Om folk frågar mig hur det var för mig så kommer jag vara ärlig och säga att det varit det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Att jag aldrig förr mått så illa eller gråtit så mycket. Att det har varit sjukhusbesök på sjukhusbesök. Problem efter problem. 
Men jag skulle aldrig heller välja bort det. Jag skulle gå igenom det tusen gånger för våran lilla bebis som snart tack och lov är här!



Två halvnakna tjockisbilder på bilder på min vecka 33mage! 



Nu ska jag ta mig i kragen och åka och hämta ut ett paket på posten jag fått av pälskling, spännande!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar