torsdag 31 januari 2013

777.

God morgon på er, idag är en hyffsat bra dag om man ska försöka vara lite positiv.
Dock är jag väldigt väldigt trött. Inatt har jag haft mensvärk och sammandragningar till och från och när väl det gick över så plogade de vägen utanför. Men bebis har hållit mig sällskap med sparkar och puffar och hicka. Man får väl passa på att mysa av det nu, för snart är det ju över!
Iallafall har jag varit vaken mer än vad jag sovit. Men vem behöver sova egentligen? Just nu har jag proppat i mig två alvedon och en zofran och ska strax ge mig ut på stan med Birdie och leta efter en liten present till Anna och Johannes nya lilla guldklimp!

Bilden är förvörigt dagsfärsk på mig och lilla kulan. Jag har brusat ner den lite så att man inte ska se hur tjock jag blivit. Jag har ju trots allt gått upp 21kilo, vilket syns rätt så väl på de där stadiga låren som numera tydligen är mina. Ibland när jag kollar mig själv i spegeln kan jag inte förstå att det faktiskt är jag som står där. Jag är så långt ifrån min gamla kropp  att jag ofta faller i chock och bara står och kollar på mig själv och förundras över hur det kan vara möjligt. Som tur är har alla kilon lagt sig lite snyggt över hela kroppen så det ser ju fortfarande någorlunda häsosamt ut! Och har jag tur så kommer jag att gå ner det mesta av dem när bebis kommit ut:)

Nej, nu ska jag klä på mig och kanske till och med sminka mig lite för en gång skull.

måndag 28 januari 2013

776.

Hallå. 

I helgen har jag varit inlagd på förlossningen eftersom jag helt enkelt har varit så utmattad. I fredags kunde jag inte sluta gråta. Jag bara grät och grät  utan stopp. När vi kom till barnmorskan så blev hon genast mycket orolig. Hon ringde upp till förlossningen och de bad mig komma upp på en gång.
Väl där fick jag träffa en läkare omgående och blev inskriven med detsamma. 

Där uppe fick jag dropp, en spruta mot illamående och sömntabletter som jag slocknade av på två sekunder. Sen så fick jag sova hela natten och jag kommer inte ihåg när det hände sist. 

Jag var så fruktansvärt trött i fredags. Jag hade ont överallt, jag mådde jätteilla, mer illa än vanligt.  Jag var helt slut på fysiskt men framförallt mentalt och jag kände att nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte vara gravid en sekund till.  Det måste få ett slut nu på en gång.

Jag kommer knappt ihåg att jag for in till barnmorskan eller upp på förlossningen. Allt är som i en dimma. 
När jag vaknade på lördagen så kände jag verkligen att jag var tacksam över att äntligen ha fått sova utan smärta eller oro eller liknande. Bara sova. Men då kände jag också hur trött jag faktiskt är, för nu hade jag ju fått mersmak. 

Jag fick med mig insomningstabletter hem som jag ska använda varannan dag  men efter att ha läst om dem på internet så vill jag inte ta dem något mer. De påverkar nämligen barnet också. Så det är inte bara jag som somnar av tabletterna, utan även bebis. Det känns inte helt okej. Sen att det stod på fass att dessa tabletter liknas vid rohyphnol(?) och detta fick det hela att kännas ännu mindre lockande. 
Tabletterna lämnar inte systemet på över ett dygn heller. 

Då är jag hellre trött och totalt utmattad. Jag vill inte droga mitt barn mer än vad jag redan gjort med zofran. 

Och nu är vi i vecka 36. Det är alltså högst en månad kvar. Fyra helger sen är det över. 
Det är garanterat, muntligt av läkare iaf.  Eftersom jag har haft en sådan komplicerad graviditet och det verkligen har tagit ut mig på alla sätt och vis så kommer jag att bli igångsatt till beräknat datum om det inte startat av sig själv innan. 

Jag hoppas verkligen att dom håller det dom sagt och lovat och att dom inte säger det nu bara för att få mig att bita ihop de sista veckorna. Den som lever får se. 


Sen så var de väldigt noga på att förklara att denna typ av utmattning är ett allvarligt tillstånd och att så fort jag känner att jag är påväg dit igen så ska jag få komma in och bli inlagd. Om inte jag själv märker av det så ska Per ta tag i det. Men förhoppningsvis så kommer jag att stå ut den sista tiden nu. 


Och allt detta medans Per har gått runt med magsjuka. Vilket han fortfarande har. Vi försöker att undvika varandra så gått det går, för jag vill inte bli sjuk. Jag har det tillräckligt jobbigt ändå. Men ändå vi bor ju ihop och äter samma mat m.m. 

Lite lustigt bara att vi båda mår illa och vill spy hela tiden nu.

torsdag 24 januari 2013

775.

Jag tänkte bara slänga in ett snabbt hej innan jag ska till dietisten och psykoterapeuten. 

Jag sitter och försöker kämpa i mig frukost bestående av en knäckemacka och lite te. Går sådär. 
Bara 38dagar kvar. Bara 38dagar kvar. Bara 38dagar kvar. 
Bara 38dagar kvar till beräknat datum bara 38dagar kvar i misären. Om 40dagar kanske jag mår bra igen. Om 40 dagar kanske jag kan äta vad jag vill när jag vill igen. 


Igår på föräldragruppen så pratade barnmorskan om den första tiden efteråt med en liten bebis hemma och hur jobbigt det kan vara. 
Jag tänker mig att det inte kan finnas något i den här världen som är så jobbigt som det är att vara gravid. Helt omöjligt. 
Det blir säkert inte lätt att ställa om från att vara två till tre men det kan inte vara värre än vad det är att vara gravid. Jag längtar tills jag får andas ut när bebis har kommit. 
Spelar ingen roll vad andra säger. Jag behöver tänka att jag kommer att få vila och slappna av efter nio månaders fysisk och psykisk utmattning. Säg inget annat till mig för jag vill inte höra på det.


Nej nu är jag sen dags att kila. 

tisdag 22 januari 2013

774.

Hey, nu var det några dagar sedan sist igen. Jag har hunnit med att vara på akuten och vara hemma och vila upp mig. Jag har nog aldrig tagit så många blodprover som jag gjort den här senaste veckan. Stick på stick på stick och en massa rör. 
Och i vanlig ordning inte någon direkt hjälp för att få må bättre. 

Blää på det. 

Jag börjar bli så oerhört trött, jag är tung och har svårt att andas, jag mår så fruktansvärt illa och ryggen har börjat göra mer ont för var dag. Kan ju kanske ha något att göra med att jag väger rätt så mycket nu. Stackars lilla rygg och mina arma små knän sedan.

Jag orkar inte mer, är den vanligaste tanken i mitt huvud just nu. Hur ska jag klara av 5 veckor till när det bara blir värre och värre för varje dag.  Kommer det att fortsätta såhär eller kommer det att avta? Kommer jag att ork att klara av en förlossning? Tusen små orosmoln som surrar runt i mina tankar och tar upp all min tid numera.

Jag har också börjat känna en stark oro inför att träffa min lilla bebis. 
Det tynger mig något enormt att jag ätit zofran och andra mediciner under hela graviditeten. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det har gett henne några men. Sen att jag har gråtit i alla fall en gång om dagen av ren utmattning och bett om att det ska vara över snart gör inte det hela bättre. Tänk om hon tror att det är henne jag inte orkat med. Tänk om hon kommer ut och hatar mig. 

Det är ju absolut inte henne jag inte orkar med. Det är ju det här ständiga illamåendet, värken från alla möjliga håll och kanter och den totala utmattningen jag inte står ut med. Absolut inte henne. Och när jag tänker såhär menar jag inte att jag ångrar mig för jag hade gjort det igen för att få denna lilla bebis. Men ändå, det är ju inte direkt de mest positiva känslorna och tankarna som surrar runt inne i mig och hon bor ju trots allt där inne mitt i mitt inre oväder.

Nu är det iallafall bara 5 veckor kvar som sagt. Vilket innebär att jag alltså är i vecka 35. Om två veckor räknas bebisen som fullgången och får gärna komma ut för min del.
Bebis är nu ca 47cm lång och väger cirka 2,6kg. Hon ökar i vikt med ca 30gram om dagen och organen är nu inne på slutspurten av utvecklingen. 


Nej nu måste jag klä på mig för snart är det dags att hämta hem gubben för lunch. För min del blir det dock ingen lunch tog nära på tre timmar att få i mig lite blåbär, hallon och en knäckemacka idag. Alltså ingen bra matdag. 

lördag 19 januari 2013

773.

Hallå ifrån en totalt hopplös Jennie. 

Dagen började med att jag kräktes i två omgångar. Per strök mig över ryggen samtidigt som jag försökte få ur mig orden gå till jobbet du är sen mellan kräkningarna men jag tvivlar på att han hörde vad jag sa då jag inte fick någon chans att vila emellan kräkningarna. Tillslut gick han iallafall iväg och lämnade mig med min spypåse. 
Du och jag spypåsen, du och jag. 

Efter att ha legat ner i en timme och väntat på att tabletten ska värka så kunde jag tillslut ge mig upp på benen och äta lite frukt till frukost. 
Efter hulkningarna och allt springande denna vecka gör min rygg mer ont än vad den gjort på länge. Mina foglossningar känns som att dom håller på att slita sönder höften och pullan på mig och det ilar enda in i benmärgen. Jag har domningskänslor i både ben och armar + att jag är yr och helt sinnesjukt trött. 

Jag har fått lite hjälp av pappa med ett par hyllor under förmiddagen och nu tänker jag sova tills Per slutar jobbet och det är dags  att hämta honom. Vi måste också in på H&M lite snabbt och byta en mössa till bebis. Sen ska jag hem och sakta dö i sängen. Eller så känns det idag iallafall. Det känns som att jag ska dö. Det känns som om min kropp håller på att fysiskt brytas ner och dö..  


fredag 18 januari 2013

772.

Hallå, nu är jag precis hemkommen från sjukhuset. Jag skulle få två dropp i olika omgångar till att börja med men fick ta båda i ett så att säga. 
Skönt för mig som tycker att det är så obehagligt. Nästa vecka ska jag in och ta lite prover och ser de bra ut så behöver jag inte ta något mer dropp!

Höll dock på att få en smärre chock när jag var på apoteket och skulle betala medicinerna. 
Det blir 4700kr säger apotektanten. 
Jag tappar hakan och ska precis fråga hur det kan kosta så mycket då hon skrattar till och säger oj, nu blev det tokigt här, du har ju högkostnadskort så du behöver bara betala 2200kr. Det var inte en dålig rabatt säger hon och ler. 

Jag blir lättad över att "bara" behöva betala 2200kr för medicinerna men ändå. Herregud vilken summa. Tänk om jag inte hade haft högkostnadsskydd, då hade jag fått betala en månadshyra på en engångsmedicin. Tacka gudarna för att det bara blev runt 2000kr. 

Nu får vi verkligen hoppas att detta hjälper! När jag låg på britsen och tittade på droppet så kunde jag inte låta bli att tänka på att det faktiskt var 4700kr som sakta droppade in i armen på mig.  

Nej nu måste jag vila, blev helt yr och vimmelkantig av det där droppet.

771.

God morgon, mycket har hänt sedan sist. 
Jag var ju som sagt in till barnmorskan som jag skrev tidigare. Hon i sin tur skickade mig vidare till läkaren som tog en massa prover och konstaterade att jag hade 100 i järnvärde och var nere i botten med järnreserverna. 
Jag hade inte heller något b12kvar i kroppen så det är ju inte så konstigt att jag mått som jag mått. 
Läkaren  ordinerade järninfusioner och b12sprutor. Järndroppet gick jag med på men sen så fick jag igenom att äta b12tabletter i stället för sprutor. Jag är helt livrädd för sprutor, fyy vale alltså.  Då försöker jag hellre svälja tabletter även fast jag har jättesvårt för det. 
Dropp känns inte lika skrämmande eftersom jag tagit så många dropp i sommar och höst. 

Idag klockan 13.45 är det dags för första droppet, och läkaren intygade att man ofta känner resultat redan efter en kur så jag hoppas hoppas hoppas på att jag blir lite piggare redan i helgen!


Jag läste förövrigt på internet att det är många som mått väldigt dåligt och ätit ondantestron regelbundet som fått de här bristerna och behövt ta infusioner. Så det behöver inte vara för att jag är vegetarian som läkaren misstänkte. 

Jag missar dock tiden till barnmorskan idag eftersom att det var den enda tiden dom hade för droppet. Vi skulle kolla om lilltösen vänt på sig men jag antar att vi får ta det om två veckor när jag ska dit igen. Känns som att droppet är lite viktigare just nu. 

Nej nu måste jag ner på apoteket och hämta ut mediciner. Och så ska jag komma ihåg att andas och inte skrämma upp mig själv. Dropp är inget farligt, jag har gjort det här många gånger och överlevt varenda gång.

måndag 14 januari 2013

770.

Hej igen, som jag misstänkte så behövde jag åka till mvc. Det var bara att lägga på luren och åka in på en gång. Tur att Per bokade en tid till mig då jag uppenbarligen är en dam i nöd.

Senaste tiden har jag haft huvudvärk, hjärtklappning, andnöd, yrsel och svimanfall, att det svartnar för ögonen och så har jag blivit andfådd av att bara resa mig upp. Men jag ville inte boka någon tid då jag vetat om att jag har haft järnbrist och tänkte att jag kan stå ut tills på fredag då vi ska till Wiolet. 
Tänkte att vi kunde kolla varför jag är så dålig då. Men som sagt Per bokade en tid och när de hörde mina symptom fik jag komma in på en gång. 

Det blev några prover och ett rätt så snabbt konstaterande av Wiolet. Jag har superlågt järnvärde och inga reserver. Så imorgonbitti ska jag in till akutläkaren och så ska vi gå vidare med hur vi ska lösa detta. Wiolet sa att det lutar åt att jag får dropp med järn i. Något man tydligen får var tredje dag i jag vet inte hur länge. Förhoppningsvis inte allt för många gånger..

Så förutom illamåendet och foglossningar, ryggvärk och kräkningar, har jag nu grov järnbrist som ger mig yrsel och att det svartnar för ögonen titt som tätt. Jag har hjärtklappningar och blir andfådd för ingenting och med en enorm huvudvärk. Tur att de iallafall kan göra något åt järnbristen förhoppningsvis!


Ja just ja! Jag fick också svar på varför jag har så ont i nedre ryggen och varför jag haft sådana mensvärkar senaste tiden. Det är tydligen förvärkar, något som är väldigt vanligt att man får den här tiden i graviditeten och då ofta på kvällen och natten. Inget att oroa sig för alltså, det var ju skönt iallafall!

Jag uppdaterar mer imorgon när jag träffat läkaren och vet mer. 


Nu ska jag försöka äta något innan det är dags att åka och fira Anna på hennes födelsedag:)

769.

Igår firade jag och min finaste man tre år tillsammans. Det känns dock som om vi varit tillsammans i tio år, på ett positivt sätt då! 

I vanliga fall brukar vi åka till stugan och fira denna helgen. Men eftersom jag mår så illa och inte kan åka bil några längre sträckor utan att ryggen nästan går av så fick vi stanna hemma i år. + att det kanske inte är så kul att vara mitt ute i ingenstans med 17mil till närmsta sjukhus då man har en så kallad riskgraviditet. 

Men vi firade lite här hemma ändå. Med semlor och tomatsoppa framför en film. Det spelar ju egentligen ingen roll vars vi är eller vad vi gör så länge vi är med varandra! 
 
Jag kan inte med ord beskriva hur tacksam och glad jag är över att jag har fått turen att få vara tillsammans med Per. 
En mer godhjärtad man får man leta länge efter. 
Och vilket underbart stöd han har varit för mig under den här graviditeten alltså. Småsaker som att han har värmt vetekudden och lagt den under täcket varje kväll utan att jag hinner göra det själv. Att han går runt med mig i lägenheten då jag har för ont för att sitta still. Att han alltid behåller lugnet då vi har fått åka in på sjukhuset även fast han egentligen är jätterädd. Att han ställer sig och diskar då han jobbat hela dagen eftersom han vet att jag mår jätteilla av det. Och så mycket mer. 

Det känns verkligen i hela själen och kroppen och knoppen att det är meningen att det ska vara vi. Det känns så himla självklart. Jag längtar verkligen efter vårat framtida liv tillsammans med en liten bebis bakad på den djupaste kärleken. 

Mamma och Lasse kallar oss för pusslet. Eftersom vi passar varandra så bra som ingen annan skulle passa oss. Två unika pusselbitar menade att sitta ihop:) Det tycker jag är lite gulligt!
 

Tänk att få hitta personen man vill leva med för alltid och bara vara 24år. Är inte det tur i kärlek så säg! 

Jag känner mig verkligen lyckligt lottad som har Per i mitt liv, men inte bara han. Med Per medföljer ju också hans familj. En helt underbart fin extrafamilj. Jag känner mig verkligen välkomnad av hans familj och jag känner mig som en del av hans familj. Och det känns så himla bra. 
Tänk om vi inte hade blivit tillsammans, då hade jag gått miste om världens bästa man och den bästa bonusfamiljen en fru kan önska sig. 

Jag råkar veta att han trivs minst lika bra i min familj som jag gör i hans och det får mig att älska honom bara mer!

Grattis igen till de senaste tre åren med mig älskling, älskar dig!
  

768.


Hallå, Vi är nu i vecka 34 med bara 6veckor kvar till beräknat datum. Sakta men säkert så räknar vi ner dagarna tills bebis är här och allt detta äntligen är över! 
Nu kan jag nästan se ett slut, 48dagar kvar bara. Om vi har riktigt med tur kanske lite mindre.

Bebisen är nu ca 45cm lång och väger ca 2400g. Om jag skulle få värkar nu så skulle de inte göra något för att stoppa det. 99% av alla barn som föds nu överlever och de allra flesta utan några större men. 



Det mesta är iallafall klart här hemma. Babyskyddet sitter där det ska. Spjälsängen är bäddad. Kläderna är tvättade och upphängda i garderoben. Skötbädden är på plats i badrummet. 

Nu måste vi bara köpa en åkpåse, nappflaskor, några kompletterande plagg till bebis, blöjor och lite andra småsaker sedan har vi allt. 
Som vi längtar efter dig nu bebis. Du får gärna komma snart så att vi får träffa dig och så att jag får börja må bra igen! 

Jag tänker på i sommar. Då kommer jag förhoppningsvis må bra och inte kräkas längre. Vi kommer ha en liten bebis och allting kommer att vara så mycket bättre än förra sommaren, det är jag helt säker på! Fast jag får inte glömma att den 4e augusti då vi gifte oss var den bästa dagen i hela mitt liv! Också den enda dagen jag inte kräktes en enda gång på hela sommaren.

I somras kräktes jag varje dag, var in och ut på sjukhuset med jämna mellanrum. Mådde så illa att jag vissa dagar inte kunde ställa mig upp utan att kräkas och var allmänt slutkörd. 
Jag kommer ihåg när vi körde ner till mamma i Båstad och jag låg i baksätet hela bilresan ner och kräktes i en hink vi hade ställt på golvet. Väl nere hos mamma kräktes jag och låg på soffan större delen av semestern för att sedan åka hem och kräkas lika mycket då. Fyy, det var verkligen hemskt. 
Men i sommar då vi kommer ner då ska jag njuta av ljuva Skåne med min nya lilla familj!  

Nej nu måste jag försöka klä på mig innan mvc ringer, man vet ju aldrig om man behöver komma in eller inte.

tisdag 8 januari 2013

767.

Godmorgon, Jag sitter i soffan och mår illa har ont i magen och kollar på på spåret. Har fått i mig en kiwi och en rostad macka hittills idag..

Vi är ju i vecka 33 nu och bebisen har sannerligen blivit stor!
Hon är hela 45cm lång och väger ca 2,2kilo. Nästan alla organ är färdigutvecklade. Hjärna och lungor behöver dock ha lite mer tid på sig.  Men om en sisådär 4-5veckor får hon gärna titta ut för min del:) 

Tänk att det är så nära nu tills jag inte behöver må illa konstant längre, tills jag inte behöver kräkas och känna mig döende dygnet runt. Fast i bakhuvudet så snurrar det runt mörka tankar. Tänk om jag kommer att må dåligt för alltid. Tänk om jag kommer att spy resten av livet?  
Barnmorskan säger att det inte kan bli så, men jag törs inte hoppas på något innan jag ser hur det går. Jag är så glad att jag har världens bästa kontakt uppe på psykiatrin, för hon har verkligen varit ett enormt stöd under den här graviditeten. Har ju gått till henne innan graviditeten också men just igenom det här så hade jag inte kunnat tänka mig någon bättre kontakt!

Jag är sannerligen riktigt utmattad nu. Både fysiskt och psykiskt. Det har jag ju varit väldigt länge men ändå. Rent fysiskt känner jag mig som om jag vore 85år och döende och rent psykiskt så känner jag mig mörbultad och halvt hjärndöd.

Jag är jätteillamående, kräksjuk, supertrött, tung ohh så tung med en ryggvärk så att jag bryter ihop, och sist men inte minst mitt senaste symptom magkramp typ. Hela magen spänner sig och gör ont. Speciellt på nätterna. Bläää. Det kan ju inte vara sammandragningar heller för de gör ju inte ont såhär dags säger barnmorskan.

Jag trodde aldrig att det skulle vara såhär. Jag tänker på det hela tiden. Att man kunde må illa förstod jag ju, det är det många som gör. Men att jag skulle må såhär illa och under alla dessa veckor. Och att jag skulle behöva vara sjukskriven hela graviditeten, det trodde jag aldrig heller. Några veckor på sin höjd kanske. 
Jag faller i chock varenda gång jag tänker på hur jag har det och hur jag trodde att det skulle vara. Om folk frågar mig hur det var för mig så kommer jag vara ärlig och säga att det varit det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Att jag aldrig förr mått så illa eller gråtit så mycket. Att det har varit sjukhusbesök på sjukhusbesök. Problem efter problem. 
Men jag skulle aldrig heller välja bort det. Jag skulle gå igenom det tusen gånger för våran lilla bebis som snart tack och lov är här!



Två halvnakna tjockisbilder på bilder på min vecka 33mage! 



Nu ska jag ta mig i kragen och åka och hämta ut ett paket på posten jag fått av pälskling, spännande!


måndag 7 januari 2013

766.

Hallå, idag har jag haft besök av Eva, Pers mormor. Det var lika mysigt som vanligt när hon tittat förbi! Och så kom hon med de finaste presenterna till bebis också. Koftor och små mössor hon hade stickat helt själv! Titta så fina:)


lördag 5 januari 2013

765.

Hittade en liten lista som har florerat runt på internet och tänkte att jag själv skulle svara på den, så här kommer det:)


Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? Jag har gjort jättemycket år 2012 som jag aldrig gjort förut. Men det största jag gjort var väl att jag gifte mig! Jag har lärt mig att klara av att göra saker själv, så som att gå på stan en snabb sväng eller att åka och handla själv utan att få panikångest. Jag har haft en tro på mig själv jag aldrig har haft förut.  
Hur har ditt 2012 varit? Det har varit omtumlande, fyllt av olika känslor och humör. Genombrott och bakfall. Jag har aldrig mått så bra och känt mig så självständig som jag gjort under 2012, men heller aldrig heller mått så dåligt både fysiskt och psykiskt och varit så beroende av andra som under 2012.  
Tror du att år 2013 kommer blir bättre? Ja det tvivlar jag inte på! Jag är gift med Per och vi ska få äntligen få en liten bebis som vi har väntat på och längtat efter i tre år<3 
Jag ska fortsätta att jobba med mina fobier och utvecklas ännu mer än vad jag gjorde under 2012! 
Blev du kär i år? Jag blir kär på nytt varje gång jag ser Per. Han är verkligen det bästa i mitt liv! 

Vilket datum från 2012 kommer du aldrig glömma?
Den 21juni då jag förstod att jag var med barn och såklart den 4augusti då jag äntligen fick gifta mig med den alla bästa. 
Vad är din största framgång 2012?
Min personliga utveckling, att jag blivit mer självständig, mindre rädd och lugnare.

Bästa köpet?
Våran kamera och brudklänningen som jag fick designa helt själv!  
Vad spenderade du mest pengar på?
Bröllopet och mediciner.  
Gjorde någonting dig riktigt glad? Alla fina vänner jag är så lyckligt lottad att få ha i min närhet! När graviditetstickan visade plus och självklart Per. Det finns ingen som kan få mig att le när jag är i en svacka förutom Per. Han kan få mig och le som ingen annan.  
Vilka sånger kommer påminna dig om 2012? Baby let me follow you down  med Bob Dylan eftersom vi spelade den när jag gick emot Per under vigseln. Jag får fortfarande rysningar av kärlek när jag hör den låten.  
Vem har du umgåtts med mest?Det måste nog vara Safari, min fina kattskatt. 

Bästa minnet från 2012? När vi fick se bebis på det första riktiga ultraljudet. Både jag och Per grät. De sa att hon såg frisk ut och det var en sådan lättnad. Vi har väntat så länge på henne, det har varit några tunga barnlösa år och helt plötsligt fick vi se henne. Det blev helt överväldigande. Och när Per sa ja under vigseln och gjorde mig till den lyckligaste i världen. 



 Hur många kysste du? En person men tusentals gånger!
  Är det något du saknar år 2012 och vill ha 2013? Aptit och välmående, samt en kropp som inte värker hela tiden. Alla mina kläder och skor som bara ligger och väntar på mig!
Vad önskar du att du gjort mer?
Mått bra och kunnat njuta av graviditeten så som jag egentligen velat.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Kräkts och mått illa, spenderat alldeles för många timmar på sjukhus.
Favoritprogram på tv?
The walking dead, New girl och Historieätarna.
Största musikaliska upptäckten?
Jag har gjort så många upptäckter att jag omöjligt kan skriva ner alla här. Men 2012 har varit en bra musikår!
Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
Pioner, vilket jag fick av Per. 

Vad gjorde du på din födelsedag?
Jag hade picknick i parken med Per, Fred och Maria. Efter det gick vi ut på äventyr i naturreservatet och sist men inte minst så lagade vi middag ett helt gäng hemma hos oss och hade det trevligt och njöt av god mat och tårta. 


Finns det något som skulle gjort ditt år bättre?
Självklart hade mitt år blivit bättre ifall jag hade fått må bra och inte behövt kräkas och åka in och ut på sjukhuset hela tiden. Sen så hade det varit ultimat om vi inte hade behövt avliva våran sjuka katt Alaska, saknar henne så. 


Vad fick dig att må bra?

Per, Safari, fina vänner och familj och mina medciner. 
Vem saknade du?
Farmor, jag kommer nog aldrig sluta sakna henne. Tänker på henne varje dag.
De bästa nya människorna du träffade?
Jag har inte träffat några nya människor förutom sjukhuspersonal. Men alla de har varit jätteduktiga och hjälpt mig att bota min sjuhusskräck lite.
Det bästa du har åstadkommit i år?
Personlig framgång inom psykiatrin och en bebis såklart!
Vad vill du säga till dig själv inför 2013:

Njut av att äntligen få må bra igen och av att ha din egna lilla familj med Per. Ta vara på alla små stunder i livet och fortsätt att kämpa med dina problem, du kan allt du vill bara du tillåter dig själv att inte vara rädd!

764.

Hallå, jag har precis försökt att få i mig lite frukost, men det gick sådär. Just nu ligger jag i soffan och mår pissilla. Går runt och kväljs och "småspyr". Känns som att jag ska spy av att bara andas. Tack gode gud för zofran, hur hade jag egentligen mått utan dessa taletter? Vill inte ens tänka på det. 

Det känns som att jag mår så fruktansvärt illa hela tiden numera. Jag vill bara spy hela hela tiden. Så har jag ju känt under hela graviditeten mer eller mindre. 
Det är tur att jag är så van med det här tillståndet vid det här laget att jag kan göra saker någorlunda ändå. Men det är sannerligen påfrestande, det känns ju som sagt som att spyan ligger i halsen på mig. 
Och illamåendet har tagit sig till en helt ny nivå, igen. 
Men imorgon är det bara sju veckor kvar, sju veckor låter inte så farligt.
Nästan så att jag vill testa att vara utan tabletterna för att kolla om det här jobbiga trycket försvinner av att få spy. Men läkaren har ju sagt att det bara blir värre av att avstå, så jag antar att jag får lita på det.


Igår fick jag förresten ett samtal av min barnmorska, Wiolet. 
Jag har lågt blodvärde och inga järnreserver(?) i mitt blod. Jag måste försöka äta järntabletterna även fast jag kväljs och kräks för annars måste jag ta nån spruta eller dropp med järn eftersom jag i princip är järnlös. 
Inte så konstigt med tanke på att jag kväljs och spyr när jag försöker ta järntabletterna och är vegetarian som mår allmänt illa och inte äter särskilt varierad kost numera. 
I vanliga fall har jag aldrig haft järnbrist och alltid varit jättenoga med min mat och allt, men det är svårt när man mår så illa. 

Ucsh och fy för idag alltså, mår verkligen jätteilla..
Såhär såg jag förresten ut på julafton. Första gången på flera månader jag "klädde" upp mig.

onsdag 2 januari 2013

763.

Herr och fru Lindsaga. Han är bra fin min man!


762.

Gott nytt år! Då var det officiellt 2013. Det känns så himla skönt att 2012 äntligen är över! Även om det här året har varit det bästa året hittills på många sätt och vis så har det varit det absolut jobbigaste mest påfrestande året jag någonsin varit med om både fysiskt och psykiskt. 


Men för ta en återblick på de positiva stunderna så har jag gift mig med min kalasfina man! Även om jag mådde illa och var trött så var det den absolut bästa dagen i mitt liv! 
Vi blev äntligen gravida och väntar nu med spänning de sista veckorna på att få träffa våran efterlängtade lilla tös<3 
Vi har bytt efternamn från Åberg och Lindström till det gemensamma Lindsaga. 
Jag har hunnit plugga upp fyra betyg och fick högsta betyg i alla ämnen, det är så stort för mig så ni anar inte. 

Det är saker som dessa jag ska försöka att komma ihåg när jag tänker på 2012 och inte alla sjukhusbesök och kräkningar, det ständiga illamåendet och all värk.

Ialla fall så började vi det nya året med trevligt sällskap och en väldig massa god mat. Hela kvällen gick rätt så bra förutom att jag mitt i middagen började kräkas och fick gå och vila ett tag. Och så direkt efter tolvslaget blev det direkt i säng. 

Nu är det åtta veckor kvar tills bebis är beräknad och jag väntar med spänning på vad 2013 kommer att ge oss! 13 är ju min tursiffra så detta måste ju bara bli ett bra år:)




Såhär såg jag ut på nyårsafton, inget speciellt alls, men några drag med mascaran och lite lockar bjöd jag iallafall på:)