lördag 15 december 2012

759. I love you to the moon and back.


Jag ligger hemma i vardagsrummet på en madrass som tar mig tillbaka till sensommaren/ hösten som varit och det oavbrutna kräkandet. På den här madrassen låg jag veckor i streck och kräktes upp allt jag åt och drack tills jag var så svag att jag varken kunde gå eller sitta själv. 
Jag kommer inte ihåg så mycket från de här veckorna mer än att jag ville dö för att jag inte orkade mer. Konstant gråtande, hallucinationer av uttorkning, rädsla av monstret i magen som fick mig att må såhär och allmän uppgivenhet. Jag har aldrig förr varit så fysiskt utmattad och med en sådan stark dödslängtan. 

Jag kunde inte förstå hur barnet som jag längtat efter så mycket i flera år kunde få mig att må och känna såhär. Det var ju inte såhär det skulle vara. Jag skulle ju vara lycklig och glänsande.

På den här madrassen spenderade jag hela dagarna oförmögen att lämna den. Mitt eget privata helvete, mitt i vardagsrummet.

Jag kommer ihåg att dagarna flöt ihop och att jag tappade tidsuppfattningen. Jag märkte knappt av när Per var hemma eller borta. Han fick bära mig till toaletten eftersom jag inte kunde gå själv. Han fick hjälpa mig att gå på toaletten, han fick också duscha mig och klä på mig och klä av mig. Mata mig gjorde han också ibland. Jag klarade inte av att göra något själv överhuvudtaget under några veckor där. Jag kräktes oavsett om det fanns något att kräkas upp eller inte.

I mina ögon är Per en riktig hjälte som tog hand om mig så mycket som han faktiskt gjorde under de här veckorna samtidigt som han jobbade heltid. På raster och luncher kom han hem och hjälpte mig för att sedan åka tillbaka till jobbet och ge allt där. På nätterna var han vaken och höll undan mitt hår när jag kräktes som värst. Han ringde sjukhuset när det blev för mycket, han bar ut mig i bilen,  skjutsade mig ut och in till sjukhuset vilken tid det än var på dygnet för att sedan åka och jobba som om ingenting hänt hemma. 

Han fick höra mitt eviga jämmer om att inte orka mer. Jag trodde på riktigt att jag var döende, jag har aldrig förut upplevt något liknande. Vad skulle jag egentligen tro då min kropp stötte bort allt som jag försökte få i mig.  Jag gick ner i vikt, jag mådde oerhört dåligt fysiskt men också psykiskt. Jag ville bara dö.

Mitt i allt det här var Per. Jag kan tänka mig att det för honom var som att stå utanför ett fönster och titta in. Att inte veta vad man ska göra för att hjälpa sin älskade mer än hjälpa till med det man kan. Men att inte kunna lindra smärtan eller ta bort den. Jag kan bara tänka mig om det hade varit Per som hade legat där på madrassen neddränkt i sina egna spyor hysteriskt gråtandes med en dödslängtan av ren utmattning. 

Gud vad jag älskar den här mannen som hjälpt mig att ta mig igenom det här. Mannen som har varit där fullt ut, med på allt och med en sådan kärlek och stark tillit till mig att jag skulle klara mig igenom det här då jag själv inte trodde det. 

Och en annan tanke som slår mig är det faktum att den här mannen måste älska mig mer än vad jag någonsin kan ana då han hjälpt mig och tagit hand om mig på det sättet han har. När jag inte kunde gå själv så bar han mig, när jag inte kunde klä på mig själv så klädde han på mig, när jag kräktes så strök han mig över ryggen och berättade hur vacker jag är och hur stark han tycker att jag är. 
Att aldrig aldrig ha klagat eller sagt att han inte orkar mer. Med kärlek i blicken och mod i rösten har Per varit där för mig till 110% då jag själv har varit mer död än levande.  

Jag vet inte vad jag ville komma fram till med det här mer än att jag är så oerhört tacksam att vi hittade till varandra. Jag älskar dig till månen och tillbaka. Och jag ville bara tacka dig för att du var min styrka under de där veckorna på madrassen  då jag inte hade någon styrka själv.

Jag älskar dig.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar