torsdag 13 december 2012

757.

Hallå, det var ett tag sedan sist.  

Menså kan det gå när det är tuffa tider. Dels har jag mått helt otroligt dåligt den senaste veckan och dels så har jag varit i skåne över helgen och hälsat på mamma. 

Det kändes så skönt att få träffa henne en sista gång innan allting förändras, innan jag blir mamma. 
Resan tog dock väldigt mycket på mina krafter. Att flyga i mitt tillstånd är inget jag direkt skulle rekommendera men jag var medveten om hur tungt det skulle bli när jag beslutade mig för att åka. Och personalen på sas har varit oerhört hjälpsamma, så en ros till dem!

Nu såhär i efterhand lider jag dock extremt mycket av resan. Jag är helt slut på. Jag har inte sovit på flera nätter. (Fast det gör jag ju iof aldrig.)Jag har ont i ryggen och ont i magen. Och jag mår så fruktansvärt illa. Det känns som att jag har vinterkräksjukan deluxe, fast så är ju självklart inte fallet. Jag är ju bara gravid. 
Tydligen så kan man må så dåligt att hela ens liv stannar av i nio månader och du bara kräks och kräks det kan också kännas som att kroppen ska gå sönder i tusen bitar när man är gravid iallafall nån gång om dagen, jag fick bara inte veta det innan jag blev gravid. Det var det ingen som sa nämligen..

Vecka 29 nu och jag har hunnit med två besök på specmödra denna vecka. Jag ser ut som en knarkare i armvecken då det blir så jävla mycket blodprov hela tiden. 

I tisdags så fick jag komma in för att kolla varför jag har så ont i magen då barnmorskan sa att det kan vara symptom på havandeskapsförgiftning. Det blev blodtryck, blodprover och urinprov. Jag hade lite äggvita i urinen och stället som värker i magen tyder på havandeskapsförgiftning men då blodtrycket var lågt och jag inte var märkvärt svullen så blev det THANK GOD uteslutet.

Får jag det också då är botten nådd..


Igår var det ultraljud och urinprov igen för att kolla moderkakan. Den har växt till sig så för den sakens skull så behöver det inte bli något kejsarsnitt.

För att vara lite positiv för en gång skull så kan jag tala om att det var helt otroligt att se ett ultraljud i denna vecka. Vi fick titta väldigt noga på hela bebis och fick allting förklarat. Vi fick se ansiktet på våran lilla bebis också. Hon gapade och tryckte in handen i munnen och hade sig. Man kunde se ögon och näsa och mun jättetydligt. Ett ansikte liksom. Våran lilla bebis, vilken otrolig upplevelse. 
När jag låg där och tittade på den där vackra lilla nunan så kände jag att jag skulle kunna gå igenom detta helvete tusen gånger till bara för att få henne.  Det ser fortfarande ut som en tjej fick vi veta också:)

Även om det här är det absolut värsta jag någonsin varit med om i hela mitt liv så är jag helt säker på att allt kommer att kännas så uppenbart och självklart första gången vi får se henne och hålla henne. 

Nej nu måste jag försöka bita ihop och ta mig ut i civilisationen då jag har möte med min psykläkare om en timme. Det värsta när jag mår såhär dåligt är rädslan över att spy bland folk, även fast jag har gjort det fler gånger än jag kan räkna på fingrarna de senaste månaderna och alltid ALLTID har en spypåse med mig i fickan så är det lika jobbigt varje gång det händer eller känns som att det ska hända. Hur kul är det att sitta och spy bland folk liksom. 

Nej det är bara att bita ihop och be till gudarna att det går bra idag, efter mötet så ska jag bara hem till min hink och krypa ner under täcket. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar