lördag 29 december 2012

761.

Hallå, hoppet har totalt runnit av mig igen. Igår började jag kräkas. Igen. Jag trodde att det hade gett med sig äntligen. Jag kan inte med ord förklara hur jobbigt det är att vara gravid. Jag är så besviken på mig själv som känner så men jag trodde verkligen inte att det skulle vara såhär. Jag hade väl romantiserat drömmen om att vara gravid, vilket jag tror att många gör. En rund liten kula och glänsande hy med tindrande ögon fulla av förväntan. 

Det är inte så jävla lätt att glänsa och vara vacker när man mår skit och kräks och spyr och mår illa av att överhuvudtaget bara vara vaken. För att inte tala om ryggvärken och fogvärken som känns ungefär som att någon försöker slita isär mig i två delar.

Jag sa till Per innan jag blev gravid att när vi blir gravida ska jag klä mig lika snyggt som vanlig, sminka mig och må bra även fast jag är gravid, jag ska glänsa och inte förfalla. Jag förstod inte varför kvinnor lät sig förfalla bara för att de var gravida. Hallå hur jobbigt är det att ta på sig lite mascara liksom? 
Jo det är jävligt jobbigt när man mår skit. Jag gråter ju ändå bara bort sminket jag kletar på mig när jag spyr eller gråter av ren utmattning som jag gör minst en gång om dagen. So whats the point?

Här sitter jag alltså nu i fördärvet, i ett par sletna gamla mammajeans helt likblek i ansiktet och helt utan ork.
Jag orkar inte bry mig om nånting annat än att fokusera på att det snart faktiskt är över. Jag bryr mig inte om ifall jag ser ut som en glänsande ubersnygg mom to be, för jag mår faktiskt skit. 

Jag har alltid menat på att det tar lika lång tid att ta på sig något snyggt som något fult och aldrig förstått mig på folk som inte verkar bry sig om vad de har på sig. Och här sitter jag nu, lika grå som alla andra. 

Stor som ett hus med en sisådär arton kilos övervikt och vill bara slå sönder varenda jävla spegel i lägenheten. Men för att orka slå sönder en spegel behöver man ha ork och energi och det har ju inte jag. 

Nånting annat som gör mig upprörd är när människor skämtar och säger att de hoppas att jag går över tiden. Hur kan man hoppas att en människa som mår så dåligt, har så ont och kräks så mycket ska gå över tiden. Det är ju rent ut sagt jätte elakt. 
Vill ni att jag ska må dåligt och lida ännu längre? Har jag inte mått tillräckligt dåligt under de här månaderna tycker ni? 
Nämen visst jag hoppas också på det, så att jag får spy och må skit i några veckor till. Snarare får man väl hoppas att det går fort för mig så att jag kan få börja må bra igen. Nej nu måste jag gå och lägga mig ner innan jag spyr..  

söndag 23 december 2012

760.

Hallå! 

Den senaste veckan har jag haft det oväntat bra jämfört med tidigare. Jag har inte kräkts nånting, kväljt upp maten ja, men kräkts NEJ.  Kan vara för att jag ställer väckaren för att ta mina tabletter i tid. Jag inbillar mig att det kan vara det, så det tänker jag fortsätta med nu! Jag mår ju fortfarande så illa att jag blir yr och inte kan blunda ungefär som när man är sådär jättefull och försöker sova fast jag är nykter och det är mitt på dagen. Ryggen gör ju också väldigt väldigt ont. Ungefär som att det är någon som försöker slita isär mig eller knäcka mig som en gren. Men ändå det är dom små framstegen som räknas när man har det såhär jävla illa.


Idag har vi gått in i vecka 31 av graviditeten vilket innebär att bebis är 75%  färdigbakad. 
Hon väger nu ca 1,8kilo och är ungefär 44cm lång. Det är helt galet vad stor hon börjar bli nu.
 
Nu är det inte länge kvar att stå ut med värk och illamående. 9 veckor, kanske mindre! (Hoppas på mindre.) Det är ju som att ha maginfluensan  om man jämför med de 31veckorna jag redan mått illa och kräkts. Hehe försöker peppa mig själv lite nu med att intala mig själv att 9veckor går fort.  Sen så kommer ju tiden gå lite fortare nu då det är barnmorskebesök varannan vecka + att det är föräldra gruppen varje onsdag i januari.


Jag skulle gladeligen ploppa ut lill tjejen nu med en gång. Allt är ju bara så jobbigt, och jag längtar så mycket att jag blir galen snart. Jag är säker på att det kommer bli betydligt mycket roligare och mer uppskattat och bättre när bebis är ute ur magen! 

Nej nu ska jag försöka äta något. Dagens jobbigaste uppgift, att äta frukost.  

lördag 15 december 2012

759. I love you to the moon and back.


Jag ligger hemma i vardagsrummet på en madrass som tar mig tillbaka till sensommaren/ hösten som varit och det oavbrutna kräkandet. På den här madrassen låg jag veckor i streck och kräktes upp allt jag åt och drack tills jag var så svag att jag varken kunde gå eller sitta själv. 
Jag kommer inte ihåg så mycket från de här veckorna mer än att jag ville dö för att jag inte orkade mer. Konstant gråtande, hallucinationer av uttorkning, rädsla av monstret i magen som fick mig att må såhär och allmän uppgivenhet. Jag har aldrig förr varit så fysiskt utmattad och med en sådan stark dödslängtan. 

Jag kunde inte förstå hur barnet som jag längtat efter så mycket i flera år kunde få mig att må och känna såhär. Det var ju inte såhär det skulle vara. Jag skulle ju vara lycklig och glänsande.

På den här madrassen spenderade jag hela dagarna oförmögen att lämna den. Mitt eget privata helvete, mitt i vardagsrummet.

Jag kommer ihåg att dagarna flöt ihop och att jag tappade tidsuppfattningen. Jag märkte knappt av när Per var hemma eller borta. Han fick bära mig till toaletten eftersom jag inte kunde gå själv. Han fick hjälpa mig att gå på toaletten, han fick också duscha mig och klä på mig och klä av mig. Mata mig gjorde han också ibland. Jag klarade inte av att göra något själv överhuvudtaget under några veckor där. Jag kräktes oavsett om det fanns något att kräkas upp eller inte.

I mina ögon är Per en riktig hjälte som tog hand om mig så mycket som han faktiskt gjorde under de här veckorna samtidigt som han jobbade heltid. På raster och luncher kom han hem och hjälpte mig för att sedan åka tillbaka till jobbet och ge allt där. På nätterna var han vaken och höll undan mitt hår när jag kräktes som värst. Han ringde sjukhuset när det blev för mycket, han bar ut mig i bilen,  skjutsade mig ut och in till sjukhuset vilken tid det än var på dygnet för att sedan åka och jobba som om ingenting hänt hemma. 

Han fick höra mitt eviga jämmer om att inte orka mer. Jag trodde på riktigt att jag var döende, jag har aldrig förut upplevt något liknande. Vad skulle jag egentligen tro då min kropp stötte bort allt som jag försökte få i mig.  Jag gick ner i vikt, jag mådde oerhört dåligt fysiskt men också psykiskt. Jag ville bara dö.

Mitt i allt det här var Per. Jag kan tänka mig att det för honom var som att stå utanför ett fönster och titta in. Att inte veta vad man ska göra för att hjälpa sin älskade mer än hjälpa till med det man kan. Men att inte kunna lindra smärtan eller ta bort den. Jag kan bara tänka mig om det hade varit Per som hade legat där på madrassen neddränkt i sina egna spyor hysteriskt gråtandes med en dödslängtan av ren utmattning. 

Gud vad jag älskar den här mannen som hjälpt mig att ta mig igenom det här. Mannen som har varit där fullt ut, med på allt och med en sådan kärlek och stark tillit till mig att jag skulle klara mig igenom det här då jag själv inte trodde det. 

Och en annan tanke som slår mig är det faktum att den här mannen måste älska mig mer än vad jag någonsin kan ana då han hjälpt mig och tagit hand om mig på det sättet han har. När jag inte kunde gå själv så bar han mig, när jag inte kunde klä på mig själv så klädde han på mig, när jag kräktes så strök han mig över ryggen och berättade hur vacker jag är och hur stark han tycker att jag är. 
Att aldrig aldrig ha klagat eller sagt att han inte orkar mer. Med kärlek i blicken och mod i rösten har Per varit där för mig till 110% då jag själv har varit mer död än levande.  

Jag vet inte vad jag ville komma fram till med det här mer än att jag är så oerhört tacksam att vi hittade till varandra. Jag älskar dig till månen och tillbaka. Och jag ville bara tacka dig för att du var min styrka under de där veckorna på madrassen  då jag inte hade någon styrka själv.

Jag älskar dig.


torsdag 13 december 2012

757.

Hallå, det var ett tag sedan sist.  

Menså kan det gå när det är tuffa tider. Dels har jag mått helt otroligt dåligt den senaste veckan och dels så har jag varit i skåne över helgen och hälsat på mamma. 

Det kändes så skönt att få träffa henne en sista gång innan allting förändras, innan jag blir mamma. 
Resan tog dock väldigt mycket på mina krafter. Att flyga i mitt tillstånd är inget jag direkt skulle rekommendera men jag var medveten om hur tungt det skulle bli när jag beslutade mig för att åka. Och personalen på sas har varit oerhört hjälpsamma, så en ros till dem!

Nu såhär i efterhand lider jag dock extremt mycket av resan. Jag är helt slut på. Jag har inte sovit på flera nätter. (Fast det gör jag ju iof aldrig.)Jag har ont i ryggen och ont i magen. Och jag mår så fruktansvärt illa. Det känns som att jag har vinterkräksjukan deluxe, fast så är ju självklart inte fallet. Jag är ju bara gravid. 
Tydligen så kan man må så dåligt att hela ens liv stannar av i nio månader och du bara kräks och kräks det kan också kännas som att kroppen ska gå sönder i tusen bitar när man är gravid iallafall nån gång om dagen, jag fick bara inte veta det innan jag blev gravid. Det var det ingen som sa nämligen..

Vecka 29 nu och jag har hunnit med två besök på specmödra denna vecka. Jag ser ut som en knarkare i armvecken då det blir så jävla mycket blodprov hela tiden. 

I tisdags så fick jag komma in för att kolla varför jag har så ont i magen då barnmorskan sa att det kan vara symptom på havandeskapsförgiftning. Det blev blodtryck, blodprover och urinprov. Jag hade lite äggvita i urinen och stället som värker i magen tyder på havandeskapsförgiftning men då blodtrycket var lågt och jag inte var märkvärt svullen så blev det THANK GOD uteslutet.

Får jag det också då är botten nådd..


Igår var det ultraljud och urinprov igen för att kolla moderkakan. Den har växt till sig så för den sakens skull så behöver det inte bli något kejsarsnitt.

För att vara lite positiv för en gång skull så kan jag tala om att det var helt otroligt att se ett ultraljud i denna vecka. Vi fick titta väldigt noga på hela bebis och fick allting förklarat. Vi fick se ansiktet på våran lilla bebis också. Hon gapade och tryckte in handen i munnen och hade sig. Man kunde se ögon och näsa och mun jättetydligt. Ett ansikte liksom. Våran lilla bebis, vilken otrolig upplevelse. 
När jag låg där och tittade på den där vackra lilla nunan så kände jag att jag skulle kunna gå igenom detta helvete tusen gånger till bara för att få henne.  Det ser fortfarande ut som en tjej fick vi veta också:)

Även om det här är det absolut värsta jag någonsin varit med om i hela mitt liv så är jag helt säker på att allt kommer att kännas så uppenbart och självklart första gången vi får se henne och hålla henne. 

Nej nu måste jag försöka bita ihop och ta mig ut i civilisationen då jag har möte med min psykläkare om en timme. Det värsta när jag mår såhär dåligt är rädslan över att spy bland folk, även fast jag har gjort det fler gånger än jag kan räkna på fingrarna de senaste månaderna och alltid ALLTID har en spypåse med mig i fickan så är det lika jobbigt varje gång det händer eller känns som att det ska hända. Hur kul är det att sitta och spy bland folk liksom. 

Nej det är bara att bita ihop och be till gudarna att det går bra idag, efter mötet så ska jag bara hem till min hink och krypa ner under täcket. 


tisdag 4 december 2012

756.

Hallå, jag är nyss hemkommen från specmödra där de har tagit en massa blodprover, pratat zofran och kollat bebis. 

Bebis mår jättebra, ser helt normal ut och växer precis som hon ska. Det känns så oerhört skönt när de säger så eftersom jag är så orolig över henne hela tiden med tanke på hur jag mår liksom. Men hon frodas och växer och sparkar runt där inne. Det är alltid lika häftigt när vi får se henne på ultraljudet, idag var sjunde gången vi har fått äran att titta in i hennes värld. Synd bara att det alltid ska vara av dåliga anledningar man behöver titta in. Men men. 
Eva som jobbar på specmödra är förövrigt så himla söt och go och trevlig, hon gjorde verkligen blodproven lite mindre läskiga. Jag har pratat med henne minst två gånger i månaden i snart sju månader så det var kul att äntligen få ett ansikte bakom rösten som alltid svarar i telefon där uppe. 


Och idag sa läkaren
-  Nu är det faktiskt inte så länge kvar jennie. Nu  behöver du inte stå ut länge till. 
Då kände jag en sån enorm lättnad. För annars har läkarna alltid sagt åt mig att det är så länge kvar eller att jag  får bita ihop ett tag till. Men att hon sa så fick mig att känna lite hopp. Om läkaren inte tycker att det är så länge kvar så börjar det verkligen närma sig ju! 
Och med jul och nyår så händer det ju en hel del så tiden kanske går fortare än vad den gjort hittills. Och efter nyår är det bara slutspurten kvar.

Nu ska jag bara ta mig igenom den här sista trimestern sen är det faktiskt över!!! 


Nu ska jag försöka äta något och vila lite. Har nämligen spytt hela morgonen och bara fått i mig en liten tallrik yoghurt allt som allt. Mår nog lite bättre om jag äntligen får behålla lite mat. Sen så tänkte jag vila ryggen innan jag måste ner på stan och hämta ut medicin och ett paket.