torsdag 15 november 2012

750. Worst day of my life.

Hallå från en trött och utmattad Jennie. 

I tisdags trodde jag att jag skulle dö och ännu värre att barnet skulle dö. 
Jag hade haft ont i bebismagen under dagen och framåt eftermiddagen började det bli värre. Helt plötsligt hugger det till och trycker på neråt så att jag tappar känseln i benen och skriker rakt ut. 
Gråtandes och skrikandes om vartannat så ringer jag till 112 som i sin tur skickar ut en ambulans som måste ha varit här på tre minuter. Kvinnan i telefonen hjälper mig att andas och försöker lugna ner mig så gott det gick.

Ambulanspersonalen kommer in i lägenheten och lyfter upp mig på båren och så bar det av mot akuten. I ambulanensen så var allt jag kunde tänka på att jag och bebis skulle dö och att Per skulle bli ensam. Jag har aldrig tidigare upplevt en liknande smärta, jag trodde inte att något kunde göra så ont. Jag var helt livrädd och tankarna snurrade runt i huvudet. Jag grät av smärta men också av skräck. 
Blåljusen blinkade i ambulansen och sirenerna tjöt. 

Jag tänkte, 
jag kommer dö, de har aldrig sirener och blåljus på om man är okej. Sirener och blåljus är för dem som ska dö. (Vet inte varför jag tänkte så) Jag kommer dö och jag kommer aldrig att få träffa Per igen.  

Framme på akuten så blir jag instyrd i ett akutrum och det rusar in läkare och sköterskor, barnmorska och gynekolog. En sköterska kommer fram till mig lutar sig över mig och håller fast mitt ansikte, förklarar att allt kommer att gå väldigt fort nu men bry dig inte om dom andra. Titta på mig hela tiden kolla mig i ögonen och andas med mig. De tar massa prover och kollar barnet, sätter i dropp och ordnar med allt möjligt. 

Jag gråter och krampar av smärta och skriker efter Per som kommer inrusandes efter bara några minuter. 

Sakta börjar den värsta värken gå över och magen är inte längre lika hård, den börjar mjukna upp någon gång mellan akuten och flytten upp på förlossningen. Men det är ingen som förklarar något för mig eller Per. De säger bara att proverna inte visar på något men att  de ska förflytta mig till förlossningen. Tankarna går automatiskt över till den mörka sidan.
Åhh herregud hon är död, vad har jag gjort. 

Jag ligger jag på båren och är mer vettskrämd än någonsin förut, men säger om och om igen 
det gör inte lika ont längre det är nog bra nu, det är ingen fara eller hur. Jag kan röra benen igen. Det är ingen fara. Hon mår bra nu. Vi mår bra nu.
Ingen läkare svarar.

Jag tittar på Per som är alldeles tårögd och tänker att såhär har jag aldrig sett honom förut, han ser helt livrädd ut. 

Varför tar ni mig till förlossningen? Förra gången jag var in fick jag sova på bb, förlossningsidan är ju bara för de som ska föda, jag ska ju inte föda. De förklarar att det ska göra lite prover och kolla bebisen och att det görs på förlossningen eftersom att det är dom som har behörighet när något sånt här händer.


Uppe på förlossningen rullar dom in mig i en sal och tar av mig kläderna. De kontrollerar magen och klämmer och trycker och när de kommer längst ner i magen skriker jag till igen för att det gör så ont då de trycker där. De kollar bebisen med ultraljud både invändigt och på magen. De konstaterar att bebisen mår bra. Hjärtat slår 148slag i minuten och hjärnan och hjärtat ser bra ut. 

Äntligen kan jag slappna av, bebis mår bra och det är allt som är viktigt. Hur jag mår spelar ingen roll så länge hon lever.

Jag får sedan förklarat att jag har fått en ond sammandragning grundad på stress och att det trycker på symfysen där jag har onda foglossningar. Då den värsta smärtan avtagit och magen mjuknat igen så är det inte någon fara längre. Men de vill behålla mig för observation över natten. Tydligen så har jag foglossning i bäcken, höft, svanskota och rygg vilket kan göra väldigt väldigt ont + att jag är lite uttorkad. 

Rädslan hade nu lagt sig och jag var inte längre så rädd. De ger mig och Per ett rum på förlossningen där vi båda sover över, jag får fortsätta med dropp över natten och de ger mig tabletter mot smärtan.

Jag sov inte så mycket den natten. Dels för att jag var så skärrad och rädd och dels för att det gjorde så fruktansvärt jävla ont. Som tur var inte lika ont som det gjorde när jag ringde in men fortfarande en otrevlig skarp smärta i mage och rygg.  För att inte tala om berg och dalbanan mitt psyke fått uppleva.
Morgonen där på är smärtan inte lika ond längre och magen känns mer som ett stort blåmärke en som en tickande bomb. Så de skrev ut mig under dagen.

Igår fick jag alltså åka hem och blir det såhär igen så ska jag ringa in på en gång.

Nu gäller vila vila vila och att utesluta all stress i mitt liv. Varje dag som barnet är kvar i magen kan vara livsavgörande och varje vecka utvecklas bebis med stormsteg så se nu till att stanna kvar där inne till tredje mars! 

Hela den här upplevelsen har varit helt fruktansvärd. Det mest traumatiska jag någonsin upplevt. Och alla tankar som hann tänkas innan vi fick veta att allt skulle ordna sig. Att jag skulle dö, att bebis skulle dö, att Per skulle bli ensam. Att jag var säker på att jag var förlamad eftersom jag inte kunde röra benen. Att bebis skulle vara död. Fyy detta vill jag aldrig mer gå igenom. 
Att se Per så rädd. Hans blick var det sorgligaste jag någonsin skådat. Han visste ju inte heller något och han utstrålade verkligen skräck och oro. Låt oss hoppas att vi aldrig mer ska  behöva utbyta  dessa skräckslagna sorgsna blickar. 

Det här är en upplevelse jag aldrig glömmer. Den här incidenten får mig att uppskatta livet, barnet i magen och min och Pers kärlek till varandra så mycket mer än jag trodde var möjligt. 


Jag är så glad att allt slutade bra denna gången och håller tummarna för att det inte händer igen. Ryggsmärtorna och illamåendet må vara helt jävla olidligt de flesta timmarna på dygnet men vi lever iallafall. Och vi har varandra!


1 kommentar:

  1. Usch va hemskt att läsa :( Hoppas du mår bättre nu!

    SvaraRadera