tisdag 6 november 2012

747.

Hallå.
 Jag ligger i soffan med en spypåse och en massa kuddar och bara vilar. Jag mår så fruktansvärt illa att jag knappt kan resa mig upp utan att få kväljningar och för att inte tala om värken jag har i rygg och höft. Det känns som att min kropp håller på att brytas ner och gå sönder från alla håll och kanter. Jag känner bara att jag inte orkar mer snart. 

Vad jag än gör, hur jag än sitter, eller står eller ligger så gör hela kroppen ont och illamåendet är alltid där, inte ens tabletterna dämpar det helt längre. Jag är så fruktansvärt utmattad att jag inte vet vad jag ska göra snart. Jag har mer eller mindre börjat utveckla någon slags panik i min egen kropp och det finns inget som någon läkare, sjukgymnast eller barnmorska kan göra mer för mig. 

Bristen på sömn gör ju inte det hela bättre heller. Jag vaknar på nätterna av värk och illamående. Jag är vaken mer än vad jag sover om nätterrna nu för tiden. Mitt psyke behöver vila. Jag behöver få sova ut, NU!!!

 Jag är i vecka 24 nu, vilket innebär att jag har 16veckor kvar i det här gråa sorlet av konstant illamående, trötthet och värk i kroppen. Sexton veckor kvar tills bebis är här. Min läkare sa till mig  att eftersom jag mår så fruktansvärt illa fortfarande så är risken stor att jag kommer till att må illa hela vägen i mål. Men som hon sa det är mindre än halva tiden kvar så jag ska försöka att hålla modet uppe och ta mig igenom det hela. För att sedan säga att eftersom sömnen avtar mer och mer för varje vecka och ryggen och höften får det tyngre för varje vecka så är sannolikheten stor att även det kommer att bli mycket värre innan den här resan är över. Men jag kan vara lugn för jag är inte ensam, det finns en liten del kvinnor varje år som lider av extrema besvär vid graviditet och även om det inte är en sjukdom så kan det kännas så och läkaren förstod det. Åhh tack nu känns det mycket bättre, nu när jag vet att det är fler där ute som lider lika mycket som jag av att vara gravid och mer!  NOT.. Jag vill inte att någon ska behöva uppleva det här. Att vara gravid är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. 

Jag har längtat efter den här tiden så länge och jag har inte njutit någonting av den nu när den väl är här. Jag uppskattar att jag får vara gravid och när lilltösen sparkar runt där inne så blir jag alldeles rörd men det väger som inte upp tillräckligt mycket för att jag ska njuta av det här. 

Jag försöker att inte visa hur jag mår och hur ont jag verkligen har för vänner och familj. Jag ler och säger att det är sådär eller ja jag mår illa och det gör ont men inte mer.  Jag vill inte klaga och berätta hur det verkligen är. Det känns som att det ändå inte finns någon som skulle förstå hur illa det faktiskt är. Och jag vill inte verka otacksam över det här, sen så vill jag inte bedröva och oroa familjen och vänner med sanningen. Jag har alltid varit väldigt duktig på att få saker och ting att verka bättre än vad de är. Det är lite utav min försvarsmekanism.  
Jag är jätteglad över vårat lilla mirakel men jag har aldrig tidigare gått igenom en sådan intensiv och utdragen  psykisk och fysisk påfrestning tidigare. Det är konstant hela tiden. Och när jag säger att det är bättre nu då betyder det att jag inte kräkts något idag men att jag fortfarande mår illa som om jag varit på festival i fem dagar.  Hemma i lägenheten när det är bara jag och Per i ensamheten så lever vi i lite utav ett personligt helvete.

Hela våran vardag och alla våra rutiner har sopats under mattan av det här. Det tär inte bara på mig förstår ni. Per påverkas också väldigt starkt av allt detta och han är ju mitt i kaoset med mig. Det kan inte vara kul att se sin fru i ett så dåligt stadie och inte kunna göra någonting för att göra det bättre.  Vi båda längtar något enormt tills detta är över så att vi kanske äntligen kan få tillbaka krafterna som vi tappat för länge sen.


Men nu har jag blivit sjukskriven de resterande 16veckorna fram tills bebis kommer. Det var något som jag själv inte ville men då både psykiatri och sjukvård menar på att det är det absolut bästa för mig och framförallt BARNET så var det bara att accepetera. Jag har försökt och det går helt enkelt inte.

Nej nu har jag skrivit ett alldeles för långt inlägg här igen och det är dags att lägga undan datorn innan detta inlägg blir till  en hel bok. 

Vi hörs snart igen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar