lördag 22 september 2012

739.


Hallå, jag tänkte dela med mig bröllopsbilderna och börjar med att visa upp fyra närbilder.  Har ju självklart tusen bilder till att visa, men jag börjar såhär. Jag blir så glad och kär när jag tittar tillbaka på den absolut lyckligaste och roligaste dagen i mitt liv! Jag vandrade som på moln hela dagen. Allting var så magiskt och jag blir så himla kär i Per så fort jag kollar på bilderna:)

738. The times they are a changin´

Hej igen, 

det var ett tag sedan sist nu, ett bra tag. Närmare bestämt nästan fyra månader. Mycket har hänt sedan sist. Jag har gått och gift mig med mannen i mitt liv. Äntligen är han min, bara min pälskling! Våran bröllopsdag var en av de mest magiska upplevelserna i mitt liv. En helt överväldigande dag fylld av så mycket kärlek att jag gråter av lycka bara jag tänker tillbaka. Men mer om bröllopet nån annan dag. 

Jag har också en annan nyhet att dela med mig av. En annan av de mest fantastiska upplevelserna i mitt liv, nämligen att jag och Per väntar barn. Vi väntar vårat alldeles egna barn. Som ligger där inne och sparkas och växer för glatta livet. 

Det här är något som gör mig helt berörd och som ligger mig så oerhört starkt om hjärtat. I snart tre år har jag och Per av privata skäl saknat och sörjt ett barn. Vi har levt med känslan av att det är något som saknas, att det måste ska vara mer än såhär. Innan allt det här sköljde över oss hade jag aldrig haft några tankar på barn, jag hade aldrig ens haft några tankar på kärleken. Och sen kom Per. Jag mådde väldigt dåligt under vintern 2009/2010 och var inne i den mörkaste mest destruktiva perioden i mitt liv. Jag var inte redo för ett barn då, jag orkade inte ta hand om mig själv. Jag brydde mig inte om ifall jag själv överlevde dagen. Jag var inte redo, Per var inte redo. Men den här vintern förändrade allt. För första gången i livet ville jag ha barn. Efter ett förödande beslut blev allt svart..

Saknaden i min kropp var enorm. Det var någonting som saknades, en fysisk saknad som skapade ett hål i mitt hjärta. Men jag kunde inte prata med någon om det, jag hade ju gjort det jag fick höra var det bästa att göra i min situation och med mitt mående. Så jag antog att det var nu jag fick ta konsekvenserna av mitt beslut. Jag vet inte hur många nätter jag gråtit mig till sömns under de här två och ett halvt åren som har gått. Gråtit av saknad, gråtit av ånger, gråtit över att det gjort så förbannat ont i hela min kropp. 
Sorgen har varit helt oumbärlig och ångern jag har levt med har gjort sig ständigt påmind. Jag lovade mig själv att kämpa för att må bättre och kämpa för att orka ta hand om mig själv så att jag skulle orka ta hand om någon annan. För jag visste nu att jag ville ha barn. Jag som aldrig hade tänkt på barn förut förstod att det var det här jag hade saknat hela tiden. Så i två och ett halvt år har jag jobbat med mig själv, gått i kognitiv beteendeterapi och jobbat för en framtid, en framtid som välmående. 

Och så kom äntligen dagen då vi kände att nu är vi redo. Jag hade jobbat med mig själv, jag jobbar fortfarande med mig själv varje vecka. Vi hade diskuterat barn och vad det innebär i två och ett halvt år, nu var vi redo. Någon månad senare var spiralen ute och vi fick ett plustecken på stickan. 

Ett plustecken laddat av så många olika känslor att benen vek sig, jag kunde inte tro att det var sant. Det var ju det här jag hade väntat på. Det var det här som vi hade väntat på så länge nu. Tio test och ett läkarbesök senare så vågade jag tro och hoppas. Om allting går som det ska så ska vi äntligen bli föräldrar. 

Hålet i hjärtat har sakta börjat att läka allt eftersom veckorna går. Och när jag kände den första sparken så visste jag med klarhet att det jag kämpat för så länge nu, det kommer att bli något väldigt bra. Det kommer att bli min vändning. Inte på grund av barnet i sig, utan på grund av min egen viljestyrka att vilja det bästa för det här barnet. Och det bästa för barnet är en stark, stabil och kärleksfull mamma.

Sakta men säkert så vågar jag tro på en framtid, jag vill bli bättre, jag vill ha det bättre för mig själv. En ny tid i livet har börjat nu, en ny era med en man som jag älskar över allt annat och med ett barn som jag är säker på att vi kommer älska mer än livet självt. Äntligen känns det som att jag andas igen.