lördag 29 december 2012

761.

Hallå, hoppet har totalt runnit av mig igen. Igår började jag kräkas. Igen. Jag trodde att det hade gett med sig äntligen. Jag kan inte med ord förklara hur jobbigt det är att vara gravid. Jag är så besviken på mig själv som känner så men jag trodde verkligen inte att det skulle vara såhär. Jag hade väl romantiserat drömmen om att vara gravid, vilket jag tror att många gör. En rund liten kula och glänsande hy med tindrande ögon fulla av förväntan. 

Det är inte så jävla lätt att glänsa och vara vacker när man mår skit och kräks och spyr och mår illa av att överhuvudtaget bara vara vaken. För att inte tala om ryggvärken och fogvärken som känns ungefär som att någon försöker slita isär mig i två delar.

Jag sa till Per innan jag blev gravid att när vi blir gravida ska jag klä mig lika snyggt som vanlig, sminka mig och må bra även fast jag är gravid, jag ska glänsa och inte förfalla. Jag förstod inte varför kvinnor lät sig förfalla bara för att de var gravida. Hallå hur jobbigt är det att ta på sig lite mascara liksom? 
Jo det är jävligt jobbigt när man mår skit. Jag gråter ju ändå bara bort sminket jag kletar på mig när jag spyr eller gråter av ren utmattning som jag gör minst en gång om dagen. So whats the point?

Här sitter jag alltså nu i fördärvet, i ett par sletna gamla mammajeans helt likblek i ansiktet och helt utan ork.
Jag orkar inte bry mig om nånting annat än att fokusera på att det snart faktiskt är över. Jag bryr mig inte om ifall jag ser ut som en glänsande ubersnygg mom to be, för jag mår faktiskt skit. 

Jag har alltid menat på att det tar lika lång tid att ta på sig något snyggt som något fult och aldrig förstått mig på folk som inte verkar bry sig om vad de har på sig. Och här sitter jag nu, lika grå som alla andra. 

Stor som ett hus med en sisådär arton kilos övervikt och vill bara slå sönder varenda jävla spegel i lägenheten. Men för att orka slå sönder en spegel behöver man ha ork och energi och det har ju inte jag. 

Nånting annat som gör mig upprörd är när människor skämtar och säger att de hoppas att jag går över tiden. Hur kan man hoppas att en människa som mår så dåligt, har så ont och kräks så mycket ska gå över tiden. Det är ju rent ut sagt jätte elakt. 
Vill ni att jag ska må dåligt och lida ännu längre? Har jag inte mått tillräckligt dåligt under de här månaderna tycker ni? 
Nämen visst jag hoppas också på det, så att jag får spy och må skit i några veckor till. Snarare får man väl hoppas att det går fort för mig så att jag kan få börja må bra igen. Nej nu måste jag gå och lägga mig ner innan jag spyr..  

söndag 23 december 2012

760.

Hallå! 

Den senaste veckan har jag haft det oväntat bra jämfört med tidigare. Jag har inte kräkts nånting, kväljt upp maten ja, men kräkts NEJ.  Kan vara för att jag ställer väckaren för att ta mina tabletter i tid. Jag inbillar mig att det kan vara det, så det tänker jag fortsätta med nu! Jag mår ju fortfarande så illa att jag blir yr och inte kan blunda ungefär som när man är sådär jättefull och försöker sova fast jag är nykter och det är mitt på dagen. Ryggen gör ju också väldigt väldigt ont. Ungefär som att det är någon som försöker slita isär mig eller knäcka mig som en gren. Men ändå det är dom små framstegen som räknas när man har det såhär jävla illa.


Idag har vi gått in i vecka 31 av graviditeten vilket innebär att bebis är 75%  färdigbakad. 
Hon väger nu ca 1,8kilo och är ungefär 44cm lång. Det är helt galet vad stor hon börjar bli nu.
 
Nu är det inte länge kvar att stå ut med värk och illamående. 9 veckor, kanske mindre! (Hoppas på mindre.) Det är ju som att ha maginfluensan  om man jämför med de 31veckorna jag redan mått illa och kräkts. Hehe försöker peppa mig själv lite nu med att intala mig själv att 9veckor går fort.  Sen så kommer ju tiden gå lite fortare nu då det är barnmorskebesök varannan vecka + att det är föräldra gruppen varje onsdag i januari.


Jag skulle gladeligen ploppa ut lill tjejen nu med en gång. Allt är ju bara så jobbigt, och jag längtar så mycket att jag blir galen snart. Jag är säker på att det kommer bli betydligt mycket roligare och mer uppskattat och bättre när bebis är ute ur magen! 

Nej nu ska jag försöka äta något. Dagens jobbigaste uppgift, att äta frukost.  

lördag 15 december 2012

759. I love you to the moon and back.


Jag ligger hemma i vardagsrummet på en madrass som tar mig tillbaka till sensommaren/ hösten som varit och det oavbrutna kräkandet. På den här madrassen låg jag veckor i streck och kräktes upp allt jag åt och drack tills jag var så svag att jag varken kunde gå eller sitta själv. 
Jag kommer inte ihåg så mycket från de här veckorna mer än att jag ville dö för att jag inte orkade mer. Konstant gråtande, hallucinationer av uttorkning, rädsla av monstret i magen som fick mig att må såhär och allmän uppgivenhet. Jag har aldrig förr varit så fysiskt utmattad och med en sådan stark dödslängtan. 

Jag kunde inte förstå hur barnet som jag längtat efter så mycket i flera år kunde få mig att må och känna såhär. Det var ju inte såhär det skulle vara. Jag skulle ju vara lycklig och glänsande.

På den här madrassen spenderade jag hela dagarna oförmögen att lämna den. Mitt eget privata helvete, mitt i vardagsrummet.

Jag kommer ihåg att dagarna flöt ihop och att jag tappade tidsuppfattningen. Jag märkte knappt av när Per var hemma eller borta. Han fick bära mig till toaletten eftersom jag inte kunde gå själv. Han fick hjälpa mig att gå på toaletten, han fick också duscha mig och klä på mig och klä av mig. Mata mig gjorde han också ibland. Jag klarade inte av att göra något själv överhuvudtaget under några veckor där. Jag kräktes oavsett om det fanns något att kräkas upp eller inte.

I mina ögon är Per en riktig hjälte som tog hand om mig så mycket som han faktiskt gjorde under de här veckorna samtidigt som han jobbade heltid. På raster och luncher kom han hem och hjälpte mig för att sedan åka tillbaka till jobbet och ge allt där. På nätterna var han vaken och höll undan mitt hår när jag kräktes som värst. Han ringde sjukhuset när det blev för mycket, han bar ut mig i bilen,  skjutsade mig ut och in till sjukhuset vilken tid det än var på dygnet för att sedan åka och jobba som om ingenting hänt hemma. 

Han fick höra mitt eviga jämmer om att inte orka mer. Jag trodde på riktigt att jag var döende, jag har aldrig förut upplevt något liknande. Vad skulle jag egentligen tro då min kropp stötte bort allt som jag försökte få i mig.  Jag gick ner i vikt, jag mådde oerhört dåligt fysiskt men också psykiskt. Jag ville bara dö.

Mitt i allt det här var Per. Jag kan tänka mig att det för honom var som att stå utanför ett fönster och titta in. Att inte veta vad man ska göra för att hjälpa sin älskade mer än hjälpa till med det man kan. Men att inte kunna lindra smärtan eller ta bort den. Jag kan bara tänka mig om det hade varit Per som hade legat där på madrassen neddränkt i sina egna spyor hysteriskt gråtandes med en dödslängtan av ren utmattning. 

Gud vad jag älskar den här mannen som hjälpt mig att ta mig igenom det här. Mannen som har varit där fullt ut, med på allt och med en sådan kärlek och stark tillit till mig att jag skulle klara mig igenom det här då jag själv inte trodde det. 

Och en annan tanke som slår mig är det faktum att den här mannen måste älska mig mer än vad jag någonsin kan ana då han hjälpt mig och tagit hand om mig på det sättet han har. När jag inte kunde gå själv så bar han mig, när jag inte kunde klä på mig själv så klädde han på mig, när jag kräktes så strök han mig över ryggen och berättade hur vacker jag är och hur stark han tycker att jag är. 
Att aldrig aldrig ha klagat eller sagt att han inte orkar mer. Med kärlek i blicken och mod i rösten har Per varit där för mig till 110% då jag själv har varit mer död än levande.  

Jag vet inte vad jag ville komma fram till med det här mer än att jag är så oerhört tacksam att vi hittade till varandra. Jag älskar dig till månen och tillbaka. Och jag ville bara tacka dig för att du var min styrka under de där veckorna på madrassen  då jag inte hade någon styrka själv.

Jag älskar dig.


torsdag 13 december 2012

757.

Hallå, det var ett tag sedan sist.  

Menså kan det gå när det är tuffa tider. Dels har jag mått helt otroligt dåligt den senaste veckan och dels så har jag varit i skåne över helgen och hälsat på mamma. 

Det kändes så skönt att få träffa henne en sista gång innan allting förändras, innan jag blir mamma. 
Resan tog dock väldigt mycket på mina krafter. Att flyga i mitt tillstånd är inget jag direkt skulle rekommendera men jag var medveten om hur tungt det skulle bli när jag beslutade mig för att åka. Och personalen på sas har varit oerhört hjälpsamma, så en ros till dem!

Nu såhär i efterhand lider jag dock extremt mycket av resan. Jag är helt slut på. Jag har inte sovit på flera nätter. (Fast det gör jag ju iof aldrig.)Jag har ont i ryggen och ont i magen. Och jag mår så fruktansvärt illa. Det känns som att jag har vinterkräksjukan deluxe, fast så är ju självklart inte fallet. Jag är ju bara gravid. 
Tydligen så kan man må så dåligt att hela ens liv stannar av i nio månader och du bara kräks och kräks det kan också kännas som att kroppen ska gå sönder i tusen bitar när man är gravid iallafall nån gång om dagen, jag fick bara inte veta det innan jag blev gravid. Det var det ingen som sa nämligen..

Vecka 29 nu och jag har hunnit med två besök på specmödra denna vecka. Jag ser ut som en knarkare i armvecken då det blir så jävla mycket blodprov hela tiden. 

I tisdags så fick jag komma in för att kolla varför jag har så ont i magen då barnmorskan sa att det kan vara symptom på havandeskapsförgiftning. Det blev blodtryck, blodprover och urinprov. Jag hade lite äggvita i urinen och stället som värker i magen tyder på havandeskapsförgiftning men då blodtrycket var lågt och jag inte var märkvärt svullen så blev det THANK GOD uteslutet.

Får jag det också då är botten nådd..


Igår var det ultraljud och urinprov igen för att kolla moderkakan. Den har växt till sig så för den sakens skull så behöver det inte bli något kejsarsnitt.

För att vara lite positiv för en gång skull så kan jag tala om att det var helt otroligt att se ett ultraljud i denna vecka. Vi fick titta väldigt noga på hela bebis och fick allting förklarat. Vi fick se ansiktet på våran lilla bebis också. Hon gapade och tryckte in handen i munnen och hade sig. Man kunde se ögon och näsa och mun jättetydligt. Ett ansikte liksom. Våran lilla bebis, vilken otrolig upplevelse. 
När jag låg där och tittade på den där vackra lilla nunan så kände jag att jag skulle kunna gå igenom detta helvete tusen gånger till bara för att få henne.  Det ser fortfarande ut som en tjej fick vi veta också:)

Även om det här är det absolut värsta jag någonsin varit med om i hela mitt liv så är jag helt säker på att allt kommer att kännas så uppenbart och självklart första gången vi får se henne och hålla henne. 

Nej nu måste jag försöka bita ihop och ta mig ut i civilisationen då jag har möte med min psykläkare om en timme. Det värsta när jag mår såhär dåligt är rädslan över att spy bland folk, även fast jag har gjort det fler gånger än jag kan räkna på fingrarna de senaste månaderna och alltid ALLTID har en spypåse med mig i fickan så är det lika jobbigt varje gång det händer eller känns som att det ska hända. Hur kul är det att sitta och spy bland folk liksom. 

Nej det är bara att bita ihop och be till gudarna att det går bra idag, efter mötet så ska jag bara hem till min hink och krypa ner under täcket. 


tisdag 4 december 2012

756.

Hallå, jag är nyss hemkommen från specmödra där de har tagit en massa blodprover, pratat zofran och kollat bebis. 

Bebis mår jättebra, ser helt normal ut och växer precis som hon ska. Det känns så oerhört skönt när de säger så eftersom jag är så orolig över henne hela tiden med tanke på hur jag mår liksom. Men hon frodas och växer och sparkar runt där inne. Det är alltid lika häftigt när vi får se henne på ultraljudet, idag var sjunde gången vi har fått äran att titta in i hennes värld. Synd bara att det alltid ska vara av dåliga anledningar man behöver titta in. Men men. 
Eva som jobbar på specmödra är förövrigt så himla söt och go och trevlig, hon gjorde verkligen blodproven lite mindre läskiga. Jag har pratat med henne minst två gånger i månaden i snart sju månader så det var kul att äntligen få ett ansikte bakom rösten som alltid svarar i telefon där uppe. 


Och idag sa läkaren
-  Nu är det faktiskt inte så länge kvar jennie. Nu  behöver du inte stå ut länge till. 
Då kände jag en sån enorm lättnad. För annars har läkarna alltid sagt åt mig att det är så länge kvar eller att jag  får bita ihop ett tag till. Men att hon sa så fick mig att känna lite hopp. Om läkaren inte tycker att det är så länge kvar så börjar det verkligen närma sig ju! 
Och med jul och nyår så händer det ju en hel del så tiden kanske går fortare än vad den gjort hittills. Och efter nyår är det bara slutspurten kvar.

Nu ska jag bara ta mig igenom den här sista trimestern sen är det faktiskt över!!! 


Nu ska jag försöka äta något och vila lite. Har nämligen spytt hela morgonen och bara fått i mig en liten tallrik yoghurt allt som allt. Mår nog lite bättre om jag äntligen får behålla lite mat. Sen så tänkte jag vila ryggen innan jag måste ner på stan och hämta ut medicin och ett paket.

måndag 26 november 2012

755.

Hallå alla fina!

I fredags fick jag ju hämta ut en tensapparat som faktiskt hjälper lite grann. Den tar ju inte bort all smärta och jag har väldigt hög styrka på den men ändå, den tar bort det värsta. 

Ikea gick rätt så bra med tens på ryggen. Sen så satt jag ner med jämna mellanrum och vilade också. Det tog låg tid men vi tog oss igenom det. Så fort jag stängde av tensen så kom värken ikapp mig och som vanligt så blev jag helt tårögd av värk men då var det bara att starta tensen igen och öka styrkan snabbt som tusan så blev det lite bättre ganska fort. 
Och vi fick med oss allt vi behövde hem, nu har vi ett komplett barnrum. Nu är det bara bebis som saknas:) 

Sjukgymnasten sa att jag skulle ha den på mig en halvtimme åt gången ungefär fyra gånger om dagen. Jag har den på mer eller mindre hela dagen. Men det är ju så skönt med lite avlastning. Och tensen i kombination med alvedon och värmekuddar gör så att jag nästan glömmer bort ryggvärken och värken i svanskotan för korta stunder. 


Däremot foglossningarna i bäckenet hjälpte den ej emot då man inte ska koppla ström så nära bebisen då det kan framkalla värkar. Men då ryggvärken lindras så blir det ju mycket lättare att hantera värken i bäckenet. Bättre med en stark ihållande värk än tre. Det är bara synd att så fort man stänger av apparaten så är värken tillbaka på två minuter. Men hey nu ska vi inte klaga, det är ju bättre än inget! 


Jag gick på bio i lördags också med älsklingen och såg den sista twillight filmen, det var en mycket värre upplevelse än ikea även fast jag hade med mig tensapparaten. Att sitta still i samma position så länge var nästan ogenomlidligt och mot slutet av filmen grät jag av smärta även fast jag hade tensen på den högsta nivån. Då kan ni tänka er min ryggvärk eftersom tensapparaten används för att lindra ryggvärk under förlossningar. 


Annars så har jag börjat kräkas mer igen. Tre mornar i rad har jag kräkts tills jag nästan svimmar för att jag knappt hinner få någon luft. Varför har det blivit så mycket värre igen? 
Det är så frukatansvärt utmattande att sitta och hulka även fast det inte kommer något längre, paniken man känner när man inser att man inte hinner ta några andetag eftersom man kräks hela tiden fast det inte kommer något. 
När man försöker svälja vatten samtidigt som man kräks luft så att man ska ha något att kräkas upp. 
Värken i ryggen av hulkningarna, fy vale vad jag börjar bli trött på detta nu.
Jag kommer nog aldrig få sluta med de här tabletterna.. 

onsdag 21 november 2012

754.


Jaaaa! Fick ett samtal från sjukgymnasten nyss. Min tensapparat har kommit nu. Jag får hämta den på fredag innan vi åker till Ikea. Hoppas hoppas hoppas att den här apparaten hjälper något sånär nu då:) 
Av vad jag läst på internet så hjälper den rätt så bra, men vi får väl se när jag prövat den. 

En gammal bild från arkivet i brist på nya bilder. 

753. Love.





Några bilder på mig och älsklingen genom åren, älskade älskade Per!

752. Hyperemesis gravidarum.

God morgon, eller god och god. Jag har legat och kaskadspytt såhär under morgonkvisten. Nu är jag helt tom på både föda och energi, så det blir till att ligga i sängen ett tag till och hoppas på att tabletten inte kommer upp så att jag kan få i mig någon mat idag.

Jag tänkte att jag ska berätta lite mer om mitt illamående som ni vid det här laget kanske förstått är rätt så illa. 
Redan i vecka 4 började jag kräkas och har gjort det regelbundet sedan dess. I vecka fem började jag ju med tabletter men fortsatte att kräkas extremt mycket. Så efter att ha prövat på både lergian comp och primperan utan effekt så fick jag tillslut det jag äter nu. Ondantestron teva eller zofran som det också heter. Men det fick jag inte förens jag varit inlagd några gånger eftersom det är den absolut sista medicinen man vill ge till gravida. I alla fall så är jag tacksam över dessa tabletter då de hjälper mig att klara av att vara hemma och att få behålla mat. Utan tabletterna hade jag varit inlagd betydligt mer än vad jag varit. Jag är glad att de hjälpt mig, och jag är oerhört tacksam över att jag bara varit inlagd fyra gånger. Sen har jag ju varit in och fått dropp över dagen men då har man ju iallafall turen at å åka hem igen samma dag. Det finns kvinnor som mer eller mindre bor på sjukhuset under graviditeten. 

Iallafall så har jag googlat fram lite fakta om mitt tillstånd och tänkte att jag kopierar det rakt av för att klargöra lite bättre vad mitt illamående egentligen är ur ett mer faktamässigt och medicinskt perspektiv.

Vad är hyperemesis gravidarum?

Hyperemesis gravidarum betyder "extrema kräkningar under graviditeten". Hyperemesis börjar tidigt, vanligtvis innan femte graviditetsveckan. Det kan börja klinga av kring vecka 16 och upphör oftast kring vecka 20. Ibland fortsätter det till vecka 22 och kan ibland vara hela graviditeten. Tursamt nog är detta ovanligt, särskilt om man söker hjälp i ett tidigt skede.

Hyperemesis är inte sällsynt. Det uppstår i ungefär 0,5 till 2% av alla graviditeter och är den vanligaste orsaken att kvinnor behöver vårdas på sjukhus i graviditetens början, vanligtvis på grund av vätskebrist och uttorkning.

Är detta graviditetsillamående eller hyperemesis?

Hyperemesis är det troligaste om du kräks flera gånger om dagen, inte kan äta eller dricka utan att kräkas och du går ner i vikt. De vanliga åtgärderna har inte hjälpt och du har svårt att orka med ditt vanliga liv.

Det finns dock inga enkla medicinska definitioner av hyperemesis. En del läkare ställer bara denna diagnos om man går förlorar minst 3kg eller 5-10% av den kroppsvikt man hade innan graviditeten och ibland väntar de tills kvinnan får vätskebrist.

Även om du inte går ner i vikt och din barnmorska eller läkare inte tycker att ditt tillstånd är oroande, kan du eventuellt få hjälp mot graviditetsillamående. Behandling som sätts in tidigt kan förebygga hyperemesis, men ibland kan det vara svårt att få hjälp .

Om besvären börjar efter nionde graviditetsveckan eller om du har feber eller ont, kan det finnas andra orsaker, som matsmältningsbesvär, magsjuka, magsår, urinvägsinfektion, sköldkörtelsjukdom eller diabetes.

Effekterna av hyperemesis

Hyperemesis tar över ditt liv, gör dig utmattad, deprimerad och gör det svårt eller omöjligt att njuta av graviditeten. Relationer kan bli lidande, man kan känna dig isolerad och dra sig undan, vilket i sin tur kan leda till att partnern känner sig undanstött .

Det kan vara svårt att ta hand om sig själv eller sin familj i veckor eller månader – enkla saker som att ta en dusch, köra bil eller handla mat kan vara omöjligt tidvis.

Effekterna av hyperemesis kan vara långvariga. Det kan göra att man inte ens kan tänka sig att skaffa ett barn till under en lång tid.

Vad orsakar det och vilken risk löper jag att få det?

Hyperemesis har funnits länge, men man vet ännu inte säkert vad som orsakar det. Precis som med graviditetsillamående handlar det förmodligen om flera faktorer, inklusive hormonförändringar. Men i motsats till graviditetsillamående – som är oförutsägbart – vet vi att vissa kvinnor oftare får hyperemesis.

Du löper större risk att drabbas av hyperemesis om du:

• Väntar tvillingar eller fler barn

• Om din egen mamma eller syster drabbats av detta

• Hade hyperemesis i en tidigare graviditet

• Har haft åksjuka eller migrän

• Har leversjukdom

• Har sköldkörtelproblem

Finns det några självhjälpsåtgärder?

• Sök professionell hjälp i ett tidigt skede och förklara hur dåligt du mår och att du vill ha hjälp.

• Be din partner, familj och vänner om hjälp och stöd – med matlagning, inköp, barnomsorg och hushållsarbete.

• Lyssna på vad din kropp säger, om du känner att det är något du särskilt vill eller inte vill äta. Undvik lukter och smaker som förvärrar illamåendet.

• Drick – vad du kan, när du kan. Pröva att suga på iskuber.

• Ät vad du orkar och kan – du kan komma ifatt med "bra" mat senare och ditt barn kommer att få den näring det behöver från din kropps depåer.

• Pröva självhjälpsåtgärder som B6-vitamin, ingefära och akupressur ("åksjukeband") i kombination med den behandling du bli rekommenderad av din läkare eller barnmorska.

• Vila så mycket du kan och känn dig inte skyldig – du är sjuk!

När bör jag söka hjälp från min barnmorska eller läkare?

Sök hjälp så tidigt du kan om du känner att det börjar påverka din tillvaro eller om du är orolig för din eller ditt barns hälsa.

Blod- och urinprov kan visa andra möjliga orsaker till ditt illamående och kan visa tecken på uttorkning och undernäring, som ketoner i urinen . Eventuellt föreslår man en ultraljudsundersökning för att kontrollera t ex om det finns möjlighet att det är en tvillinggraviditet.

Om du inte får behålla vätska är det viktigt att vara uppmärksam på tecken på vätskebrist, som mycket liten mängd urin eller mycket mörkt gul urin. Om du nyper tag i huden på handryggen och den inte snabbt återgår när du släpper bör du söka läkarhjälp .
Andra tecken som inte ska ignoreras inkluderar buksmärtor och blödningar, synstörningar, huvudvärk, yrsel, förvirring, och blod eller galla i kräkningarna.

Även om din läkare inte genast erbjuder behandling, så bör du hållas under uppsikt för tecken på uttorkning och svält och för ovanliga komplikationer av graviditetsillamående som Wernickes encefalopati. Denna ovanliga störning av hjärnan – orsakad av undernäring – går att förebygga och behandla med vitamin B1 (tiamin).

Hur behandlar man hyperemesis?

Man kan medicinera mot långvarigt eller allvarligt illamående, även om många läkare undviker det. Det finns säkra och effektiva mediciner mot illamående, men eventuellt erbjuds du dem inte förrän du vårdats på sjukhus.

Om du varken får behålla mat eller vätska, är det förmodligen också svårt att svälja och behålla tabletter. Vissa mediciner mot illamående kan ges som suppositorier i ändtarmen, eller i en form som kan lösas upp mellan tandköttet och läpparna, eller som kan injiceras.

Det kan bli nödvändigt att pröva sig fram till en form av medicinering som hjälper dig. Antihistaminer ges vanligtvis först, eftersom de har bäst dokumentation för säkerhet under graviditeten. Om dessa inte hjälper, finns det andra preparat. Även kortikosteroider ges ibland mot hyperemesis.

Om du inte kan äta eller dricka och fortsätter gå ner i vikt kan du läggas in på sjukhus för uppvätskning med intravenöst dropp eller sondmatning. Men sjukhusvård för hyperemesis är inte oundvikligt.

Vad händer på sjukhuset?

Om medicinering inte hjälper och du blir uttorkad och undernärd, kan du läggas in på sjukhus för vård..

På sjukhuset kan man ge dropp för att ersätta vätskeförlusten, vitaminer och mineraler. Man kan också tillsätta medicin mot illamåendet i droppet.

En mycket sällsynt åtgärd är att ge artificiell näringstillförsel genom tub i hals eller bröst..

En del kvinnor måste ligga på sjukhus flera gånger under graviditeten, men tidig behandling och övervakning kan minska behovet av detta.

Kommer illamåendet eller behandlingen att skada mitt barn?

Kräkningarna skadar inte ditt barn – faktum är att du löper mindre risk att få missfall om du har graviditetsillamående. Ditt barn föds kanske ed lite lägre födelsevikt, men kommer snabbt ikapp.

Alla mediciner bör användas med största försiktighet under graviditeten, men mediciner som ges mot illamående har bra säkerhetsdokumentation och det är mycket osannolikt att de skulle skada ditt barn.

Var kan jag få hjälp och stöd?

Kvinnor som lider av hyperemesis har ofta svårt att bli tagna på allvar. Många möter fortfarande den gammalmodiga attityden att det är en fråga om inställning till graviditeten. De som lider av det säger ofta att den bästa behandling de möter är att bli trodda.

Om du haft hyperemesis tidigare, så finns det saker du kan göra för att vara bättre förberedd nästa gång.

Detta beskriver precis vad det är jag lider av. Och vad läkare såklart berättat för mig att jag lider av. Jag är glad att jag har haft sjukvård som trott på mitt illamående och gett mig det stöd och den behandling jag behöver. 
Även om vägen till rätt behandling varit lång och jobbig. På många forum där ute verkar det som om gravida med det här illamåendet har svårt att bli trodda. Jag har känt att jag har varit förstådd mer eller mindre från första början, och tycker att läkare och barnmorskor är duktiga på att följa upp hur det går för mig nu. 
Det är fruktansvärt jobbigt att må så här illa och i perioder har jag varit mer död än levande. 

En period under graviditeten, jag tror det var runt vecka 12-16 så kunde jag i princip inte göra något själv. Jag var för svag och för uttorkad för att orka resa mig upp. 
Sen så kräktes jag ju dygnet runt och kunde inte röra mig utan att spy. Per fick bära mig till toaletten, han fick duscha mig, mata mig, tömma spyhinken flera gånger om dagen, handla, laga all mat, sköta hushållet och ta hand om katten + att han jobbade heltid på det. 
Jag låg mest bara på en madrass i vardagsrummet och yrade och kräktes och grät om vartannat. Bortsett från när jag var inlagd eller in för dropp då. Värsta veckorna i mitt liv, helt klart.

Men tack gode gud så har jag haft Per som tagit mig igenom allt det här, utan honom vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Jag hade nog dött på mina lilla madrass. Jag älskar dig så mycket!

Om man jämför med den perioden så har jag det betydligt mycket lindrigare nu. Jag kräks fortfarande flera gånger i veckan trots tabletten. Men tack vare tabletten så kan jag äta, jag kan duscha, jag kan gå själv, jag kan tom åka på affären själv. Har jag en bra dag kan jag vara ute en liten längre stund. 
De dåliga dagarna är nu begränsade och inte konstant hela tiden. Och med dåliga dagar menar jag då jag kräks hela tiden och inte kan stå på mina egna ben. 

En vanlig dag för mig nu innebär att jag kräks, att jag mår illa dygnet runt och att jag har konstant värk i rygg och fogar. Det är oerhört påfrestande och jag gråter och klagar över hur jobbigt allting är varje dag, men på något sätt större delen av dagen så har jag accpeterat att det är såhär det är nu. 

Jag kommer inte ihåg när jag mådde bra sist eller när jag åt något och inte mådde illa. När jag inte mådde illa överhuvudtaget. Jag kommer inte ihåg hur det är att inte kräkas. Illamående kräkningar och värk är något jag lever med varje dag just nu och det är något som jag tar för givet. 
Vissa dagar är jag rädd att det aldrig ska försvinna, att jag ska må såhär för alltid och andra dagar så förstår jag att när bebis är ute så kommer allt att bli bra igen, jag kommer att kunna äta och röra på mig, leva igen. 

Nu är det bara 14veckor kvar. 14veckor kvar i denna misär sen så kommer förhoppningsvis alla de här problemen att försvinna. 
Och har jag klarat 26veckor hittills så är ju faktiskt 14veckor inget problem. Jobbigt och fruktansvärt ja, dödligt nej. 


Oj vilket monsterinlägg detta blev, men det känns skönt att skriva av sig. Lite som terapi för själen. 

Nu ska jag försöka att äta något igen.

tisdag 20 november 2012

751.

Hejsan! Tänkte bara tala om att jag lever och att allt är mycket bättre nu än vad det var förra veckan. Jag har bara vilat och laddat batterierna i en vecka nu. Blev rätt så skrämd av hela akutincidenten och har nu tagit på största allvar att jag ska vila och stressa ner. Det är bara synd att det krävdes en sådan allvarlig situation för mig att inse att jag inte kan fortsätta som jag gjort. Men nu har jag lärt mig min lilla läxa och har verkligen taggat ner. Mitt liv kan numera jämföras med spänningen av en 85årings liv. Det mest ansträngande jag gör om dagarna är att hämta pälsklingen på jobbet. Annars är det bara vila vila vila. 

Här hemma försöker vi nu att göra det bästa av situationen och har börjat med att inreda barnrummet på riktigt. Det känns så kul att göra något roligt och positivt av graviditeten och fokusera på det bra och inte bara tänka på hur dåligt jag mår fysiskt. Inte för att jag orkar göra så mycket men det är kul att se på när Per förverkligar rummet till ett litet barnparadis, med mina inredningsinstruktioner såklart;) 


På fredag är det förresten tänkt att vi ska åka ner till Ikea i Sundsvall och inhandla de sista sakerna till bebis eftersom att vi inte har tid närmare jul och känner att det blir för stressigt och plågsamt för mig  efter jul eftersom det börjar närma sig då:) 
Jag hoppas att jag klarar av en dag på Ikea + fyra timmar bil men vi ska ha med oss värktabletter, värmekuddar och förhoppningsvis en tensapparat. Sen har jag ju mitt kära foglossningsbälte också. Det finns ju även en hel del soffor och sängar att vila i på Ikea också, så det ska nog gå bra. Hur jag kommer att må på lördag det är en annan femma dock, men det problemet får vi ta då. 

En bild på lilla magen från förra veckan.

torsdag 15 november 2012

750. Worst day of my life.

Hallå från en trött och utmattad Jennie. 

I tisdags trodde jag att jag skulle dö och ännu värre att barnet skulle dö. 
Jag hade haft ont i bebismagen under dagen och framåt eftermiddagen började det bli värre. Helt plötsligt hugger det till och trycker på neråt så att jag tappar känseln i benen och skriker rakt ut. 
Gråtandes och skrikandes om vartannat så ringer jag till 112 som i sin tur skickar ut en ambulans som måste ha varit här på tre minuter. Kvinnan i telefonen hjälper mig att andas och försöker lugna ner mig så gott det gick.

Ambulanspersonalen kommer in i lägenheten och lyfter upp mig på båren och så bar det av mot akuten. I ambulanensen så var allt jag kunde tänka på att jag och bebis skulle dö och att Per skulle bli ensam. Jag har aldrig tidigare upplevt en liknande smärta, jag trodde inte att något kunde göra så ont. Jag var helt livrädd och tankarna snurrade runt i huvudet. Jag grät av smärta men också av skräck. 
Blåljusen blinkade i ambulansen och sirenerna tjöt. 

Jag tänkte, 
jag kommer dö, de har aldrig sirener och blåljus på om man är okej. Sirener och blåljus är för dem som ska dö. (Vet inte varför jag tänkte så) Jag kommer dö och jag kommer aldrig att få träffa Per igen.  

Framme på akuten så blir jag instyrd i ett akutrum och det rusar in läkare och sköterskor, barnmorska och gynekolog. En sköterska kommer fram till mig lutar sig över mig och håller fast mitt ansikte, förklarar att allt kommer att gå väldigt fort nu men bry dig inte om dom andra. Titta på mig hela tiden kolla mig i ögonen och andas med mig. De tar massa prover och kollar barnet, sätter i dropp och ordnar med allt möjligt. 

Jag gråter och krampar av smärta och skriker efter Per som kommer inrusandes efter bara några minuter. 

Sakta börjar den värsta värken gå över och magen är inte längre lika hård, den börjar mjukna upp någon gång mellan akuten och flytten upp på förlossningen. Men det är ingen som förklarar något för mig eller Per. De säger bara att proverna inte visar på något men att  de ska förflytta mig till förlossningen. Tankarna går automatiskt över till den mörka sidan.
Åhh herregud hon är död, vad har jag gjort. 

Jag ligger jag på båren och är mer vettskrämd än någonsin förut, men säger om och om igen 
det gör inte lika ont längre det är nog bra nu, det är ingen fara eller hur. Jag kan röra benen igen. Det är ingen fara. Hon mår bra nu. Vi mår bra nu.
Ingen läkare svarar.

Jag tittar på Per som är alldeles tårögd och tänker att såhär har jag aldrig sett honom förut, han ser helt livrädd ut. 

Varför tar ni mig till förlossningen? Förra gången jag var in fick jag sova på bb, förlossningsidan är ju bara för de som ska föda, jag ska ju inte föda. De förklarar att det ska göra lite prover och kolla bebisen och att det görs på förlossningen eftersom att det är dom som har behörighet när något sånt här händer.


Uppe på förlossningen rullar dom in mig i en sal och tar av mig kläderna. De kontrollerar magen och klämmer och trycker och när de kommer längst ner i magen skriker jag till igen för att det gör så ont då de trycker där. De kollar bebisen med ultraljud både invändigt och på magen. De konstaterar att bebisen mår bra. Hjärtat slår 148slag i minuten och hjärnan och hjärtat ser bra ut. 

Äntligen kan jag slappna av, bebis mår bra och det är allt som är viktigt. Hur jag mår spelar ingen roll så länge hon lever.

Jag får sedan förklarat att jag har fått en ond sammandragning grundad på stress och att det trycker på symfysen där jag har onda foglossningar. Då den värsta smärtan avtagit och magen mjuknat igen så är det inte någon fara längre. Men de vill behålla mig för observation över natten. Tydligen så har jag foglossning i bäcken, höft, svanskota och rygg vilket kan göra väldigt väldigt ont + att jag är lite uttorkad. 

Rädslan hade nu lagt sig och jag var inte längre så rädd. De ger mig och Per ett rum på förlossningen där vi båda sover över, jag får fortsätta med dropp över natten och de ger mig tabletter mot smärtan.

Jag sov inte så mycket den natten. Dels för att jag var så skärrad och rädd och dels för att det gjorde så fruktansvärt jävla ont. Som tur var inte lika ont som det gjorde när jag ringde in men fortfarande en otrevlig skarp smärta i mage och rygg.  För att inte tala om berg och dalbanan mitt psyke fått uppleva.
Morgonen där på är smärtan inte lika ond längre och magen känns mer som ett stort blåmärke en som en tickande bomb. Så de skrev ut mig under dagen.

Igår fick jag alltså åka hem och blir det såhär igen så ska jag ringa in på en gång.

Nu gäller vila vila vila och att utesluta all stress i mitt liv. Varje dag som barnet är kvar i magen kan vara livsavgörande och varje vecka utvecklas bebis med stormsteg så se nu till att stanna kvar där inne till tredje mars! 

Hela den här upplevelsen har varit helt fruktansvärd. Det mest traumatiska jag någonsin upplevt. Och alla tankar som hann tänkas innan vi fick veta att allt skulle ordna sig. Att jag skulle dö, att bebis skulle dö, att Per skulle bli ensam. Att jag var säker på att jag var förlamad eftersom jag inte kunde röra benen. Att bebis skulle vara död. Fyy detta vill jag aldrig mer gå igenom. 
Att se Per så rädd. Hans blick var det sorgligaste jag någonsin skådat. Han visste ju inte heller något och han utstrålade verkligen skräck och oro. Låt oss hoppas att vi aldrig mer ska  behöva utbyta  dessa skräckslagna sorgsna blickar. 

Det här är en upplevelse jag aldrig glömmer. Den här incidenten får mig att uppskatta livet, barnet i magen och min och Pers kärlek till varandra så mycket mer än jag trodde var möjligt. 


Jag är så glad att allt slutade bra denna gången och håller tummarna för att det inte händer igen. Ryggsmärtorna och illamåendet må vara helt jävla olidligt de flesta timmarna på dygnet men vi lever iallafall. Och vi har varandra!


lördag 10 november 2012

749.

Det känns som att det bara är massa tråkigt tjat här just nu men det är så skönt att bara får skriva av mig alla tankar och funderingar som tär på mig. Jag tror knappast att någon orkar läsa det här men det hjälper mig att ta mig igenom allt. Och så fort jag mår bättre så vill jag att det här ska bli en rolig blogg med bilder igen. Men.. 

Jag mår verkligen dåligt hela tiden. Jag försöker att kämpa på med att äta och vila så att jag inte ska bli inlagd igen, vilket jag blivit flera gånger redan. Men jag börjar bli trött på att kämpa, jag tänker tusan vad skönt att få komma tillbaka till våning fyra med ett dropp i armen och bara få vara ifred. 
Sist jag var inlagd var jag ju inlagd i fem dagar med dropp dygnet runt och det är väl enda gången jag mått någorlunda bra. Det kändes tryggt att vara på sjukhuset och må dåligt. Hemma känns det inte särskilt tryggt. 

Men det är väl klart det är ju alltid bättre att vara hemma. Och Per tycker att det har varit jättejobbigt med mig på sjukhus.  Mest bara för att han tycker att det är så hemskt att se mig så dålig. 

Och för att inte låta helt övernegativ,  på söndag är det bara 15veckor kvar. 15veckor som förhoppningsvis kommer att gå förbi i ett nafs! Har vi tur kanske bebis kommer två veckor tidigt och  isåfall är det bara 13veckor kvar, *hoppas hoppas*  Vi vill ha våran bebis snart:)

Nu är ju barnrummet målat och klart också. Så nu ska vi bara inreda rummet och göra det fint. Det känns skönt att barnrummet hinner bli klart innan jul så att vi slutar att använda rummet som sopstation och kan ha dörren öppen till ett städat och fint rum. Sen så ger det rummet mig lite hopp mitt i all misär. Snart är allt över, den värsta tiden i mitt liv är snart över. 


Nu till något annat. Igår var jag tvungen att åka in till sjukgymnasten igen, eller snarare Per tvingade mig att åka in. Jag känner mig bara så jobbig eftersom jag pratar regelbundet med barmorska och läkare på specmödra. Är det inte dom som ringer mig och kollar hur allt går så är det jag som ringer till dom med något problem. Jag hade helt enkelt fått nog att ringa in hela tiden och tänkte att det fick vara nog, men då har jag en man som ringer åt mig istället och vips så var jag hos sjukgymnasten och tur var väl det.

Vi ska få låna hem en tns(?) apparat som ska skicka ut elektroder i rygg och höft och på sätt förhoppningsvis lindra smärtan något sånär. Sen så ska jag börja bada i en varmvattenbassäng på sjukhuset en till två gånger i veckan för att lindra smärtan. Bada och bada, jag ska ligga och flyta runt i varmvattnet för att inte överbelasta kroppen. Men om det hjälper mot värken så varför inte! 

Nej nu ska jag försöka göra någon nytta här hemma och sträcka på benen lite.

onsdag 7 november 2012

748.

Hallå, idag har varit en tung och lång dag igen. Jag har varit vaken sen fyra i morse och mått illa och haft värk. Tur man har världens mysigaste katt som håller en sällskap sådär tidigt på morgonkvisten!

Iaf så har jag försökt att sitta, stå och ligga lite om vartannat idag för att lindra rygg och höftsmärtan. Tillslut blev det bara för mycket så jag var tvungen att googla vad som mer kan lindra (förutom alvedon då som inte hjälper minsta lilla) och hittade en sida där det stod att  varmvatten kan hjälpa. Så jag hoppade in i duschen och sköljde varmvatten över ryggen. Det blev lite bättre för en stund och trött blev jag av värmen också. När Per kom hem på lunchen hittade han mig inlindad i handdukar sovandes på sängen. 

Lunchen fick jag ju såklart inte heller behålla. En riktigt fet kaskadspya av qournfärs och makaroner senare och jag blev helt färdig igen. 

Idag har jag endast fått i mig en tunnbröd macka och två apelsiner, allt annat har kommit upp igen inom loppet av några minuter bara. Men jag skattar mig lycklig att jag inte kräks dygnet runt hela tiden längre som tidigare under graviditeten. Det jobbigaste nu är inte att jag spyr, det är jag väldigt van med vid det här laget. 
Det jobbiga är att att jag blir så rädd för att äta mer ifall jag skulle spy mer, mest bara för att det är så jävla jobbigt och äckligt. Den där stressen av att inte veta och aldrig vara säker. Som idag trodde jag verkligen att det skulle gå bra och helt plötsligt så bara sprutar det ut spya ur käften på mig. 



Nej fy, för att få tankarna på något annat så tänkte jag hälsa på Anna och company ikväll, vi får dock se hur länge jag orkar närvara. Men det ska bli kul att få komma ut en stund och kanske till och med ha lite roligt! 

 En bild från förra hösten.

tisdag 6 november 2012

747.

Hallå.
 Jag ligger i soffan med en spypåse och en massa kuddar och bara vilar. Jag mår så fruktansvärt illa att jag knappt kan resa mig upp utan att få kväljningar och för att inte tala om värken jag har i rygg och höft. Det känns som att min kropp håller på att brytas ner och gå sönder från alla håll och kanter. Jag känner bara att jag inte orkar mer snart. 

Vad jag än gör, hur jag än sitter, eller står eller ligger så gör hela kroppen ont och illamåendet är alltid där, inte ens tabletterna dämpar det helt längre. Jag är så fruktansvärt utmattad att jag inte vet vad jag ska göra snart. Jag har mer eller mindre börjat utveckla någon slags panik i min egen kropp och det finns inget som någon läkare, sjukgymnast eller barnmorska kan göra mer för mig. 

Bristen på sömn gör ju inte det hela bättre heller. Jag vaknar på nätterna av värk och illamående. Jag är vaken mer än vad jag sover om nätterrna nu för tiden. Mitt psyke behöver vila. Jag behöver få sova ut, NU!!!

 Jag är i vecka 24 nu, vilket innebär att jag har 16veckor kvar i det här gråa sorlet av konstant illamående, trötthet och värk i kroppen. Sexton veckor kvar tills bebis är här. Min läkare sa till mig  att eftersom jag mår så fruktansvärt illa fortfarande så är risken stor att jag kommer till att må illa hela vägen i mål. Men som hon sa det är mindre än halva tiden kvar så jag ska försöka att hålla modet uppe och ta mig igenom det hela. För att sedan säga att eftersom sömnen avtar mer och mer för varje vecka och ryggen och höften får det tyngre för varje vecka så är sannolikheten stor att även det kommer att bli mycket värre innan den här resan är över. Men jag kan vara lugn för jag är inte ensam, det finns en liten del kvinnor varje år som lider av extrema besvär vid graviditet och även om det inte är en sjukdom så kan det kännas så och läkaren förstod det. Åhh tack nu känns det mycket bättre, nu när jag vet att det är fler där ute som lider lika mycket som jag av att vara gravid och mer!  NOT.. Jag vill inte att någon ska behöva uppleva det här. Att vara gravid är det värsta jag varit med om i hela mitt liv. 

Jag har längtat efter den här tiden så länge och jag har inte njutit någonting av den nu när den väl är här. Jag uppskattar att jag får vara gravid och när lilltösen sparkar runt där inne så blir jag alldeles rörd men det väger som inte upp tillräckligt mycket för att jag ska njuta av det här. 

Jag försöker att inte visa hur jag mår och hur ont jag verkligen har för vänner och familj. Jag ler och säger att det är sådär eller ja jag mår illa och det gör ont men inte mer.  Jag vill inte klaga och berätta hur det verkligen är. Det känns som att det ändå inte finns någon som skulle förstå hur illa det faktiskt är. Och jag vill inte verka otacksam över det här, sen så vill jag inte bedröva och oroa familjen och vänner med sanningen. Jag har alltid varit väldigt duktig på att få saker och ting att verka bättre än vad de är. Det är lite utav min försvarsmekanism.  
Jag är jätteglad över vårat lilla mirakel men jag har aldrig tidigare gått igenom en sådan intensiv och utdragen  psykisk och fysisk påfrestning tidigare. Det är konstant hela tiden. Och när jag säger att det är bättre nu då betyder det att jag inte kräkts något idag men att jag fortfarande mår illa som om jag varit på festival i fem dagar.  Hemma i lägenheten när det är bara jag och Per i ensamheten så lever vi i lite utav ett personligt helvete.

Hela våran vardag och alla våra rutiner har sopats under mattan av det här. Det tär inte bara på mig förstår ni. Per påverkas också väldigt starkt av allt detta och han är ju mitt i kaoset med mig. Det kan inte vara kul att se sin fru i ett så dåligt stadie och inte kunna göra någonting för att göra det bättre.  Vi båda längtar något enormt tills detta är över så att vi kanske äntligen kan få tillbaka krafterna som vi tappat för länge sen.


Men nu har jag blivit sjukskriven de resterande 16veckorna fram tills bebis kommer. Det var något som jag själv inte ville men då både psykiatri och sjukvård menar på att det är det absolut bästa för mig och framförallt BARNET så var det bara att accepetera. Jag har försökt och det går helt enkelt inte.

Nej nu har jag skrivit ett alldeles för långt inlägg här igen och det är dags att lägga undan datorn innan detta inlägg blir till  en hel bok. 

Vi hörs snart igen.

torsdag 1 november 2012

746.

Godmorgon! Jag sitter och försöker äta frukost innan jag ska iväg på ett möte med arbetsförmedlingen. Går sådär just nu. Mår så fruktansvärt illa. Tur att lilltösen ligger och sparkar på där inne så att hon får mig att komma ihåg att det är så värt att må illa för att få denna lilla krabat snart! 


På sista tiden har jag blivit så less på exakt allt jag har i min garderob så igår bestämde jag mig för att köpa lite nya kläder att förgylla vintern med. 
Jag gick in på ebay och tittade runt länge och väl innan jag bestämde mig för vad jag ville ha. Det är inte riktigt lika enkelt att shoppa längre, då kläderna inte sitter som de brukar:)

Här kommer iaf bilder på mina nya köp,



Tröjorna kostade mig 150kr styck och sjalen kostade 30kr så det var ju som hittat! Jag tror att det här kommer bli jättefint till den växande kulan:)

onsdag 31 oktober 2012

745.

Hallå, idag är en jävla skitdag. Jag har kräkts hela morgonen och det känns nästan som om jag har magkatarr?! Undra sa flundran om det kan vara möjligt. Jag orkar inte ringa in till barnmorskan heller känns som att jag ringer in dit var och varannan dag. Vi får avvakta och se, blir det värre så måste jag kolla om man kan göra något åt det. Inte konstigt ifall jag skulle ha magkatarr heller då jag spyr som en borstspindel.. 

Well well.Nu har jag ett matteprov att göra mig i ordning för.



måndag 29 oktober 2012

744.

Jacka/H&M  -  Tröja/JC  -  Skor/NewYorker  -  Halsband/BikBok  -  Jeans/Loppis

Hallå i stugorna, jag tänkte strax gå och lägga mig men först så tänkte jag visa vad jag haft på mig idag. Jag försöker att ha på mig snygga men bekväma tjockiskläder så att jag inte förfaller helt och hållet trots att kroppen gör det, hehe. Min stackars man gifte sig ju inte med en bondlurk för guds skull!

Jeansen köpte jag för 5kronor på loppis vilket var ett riktigt fynd då de är de perfekta gravidjeansen eftersom de är så mjuka och stretchiga. Nu ska vi sova, godnatt!

743.

Hejsan, om det är någon kvar som läser den här bloggen så har ni kanske förstått att saker kommer till att ändras här inne. Jag kan inte låta bli att skriva av mig om allt som rör graviditeten. Och varför skulle jag låta bli? Det är ju den största delen i mitt liv just nu:)
Hursomhelst så kommer jag att fortsätta att skriva och lägga ut inlägg om kläder och hur jag ser ut för det är något jag tycker är väldigt roligt! Men det kommer att bli en hel del gravidsnack och långa texter om allt mellan himmel och jord som jag känner att jag vill skriva om här inne. En ny start här på thewalkingjen:)



Nu tänkte jag skriva om något som är väldigt jobbigt för mig. 

Och det handlar om mig kropp och vikt. Jag vet att man går upp i vikt under graviditeten men på de senaste två veckorna har jag gått upp flera kilon och det börjar att synas i ansiktet. 
Vart tog min kropp vägen? Jag har verkligen tappat allt. Och jag har fortfarande några månader kvar. 

Jag ser ut som en liten köttbulle i ansiktet, Per säger att det är gulligt eftersom jag är gravid. Det tycker inte jag.. Men jag får väl hoppas att alla de här kilona rinner av mig när bebis är ute! 
Och vad ska jag egentligen göra när jag inte får springa eller vara ute och gå för foglossningarna längre. Jag har ju en träningscykel som jag försöker cykla på men det blir inte direkt några spinningpass med det här konstanta illamåendet. En halvtimme om dagen är ungefär vad jag orkar med på cykeln just nu. Och ifall illamåendet nu ger med sig någon jävla gång så kommer jag definitivt att anstränga mig mer! 

En bebis är ju värt varenda kilo i världen såklart. Det är bara så svårt för mig att acceptera att jag blir större, jag har alltid varit en liten tjej och aldrig haft problem med viktuppgång eller något. Jag har aldrig tidigare i mitt liv vägt över 52kilo och nu väger jag över 60kg. 60jävla kilo!!!! Jag känner mig som en fet jävla säl.
Och det är rätt så länge kvar till 3e mars så jag kan ju tänka mig att jag inte kommer att bli mindre precis. Snart knappar jag väl in på 70sträcket om det ska fortsätta i den här takten. 
Det är omtumlande att se sig själv bli större för varje vecka och bara sitta här och acceptera det. 

Det är ju helt naturligt att gå upp i vikt och det är bra för förlossningen och inför amningen efteråt. Men ändå känns det så jävla jobbigt just nu. Jag är jätteglad över att vara gravid men halvt förstörd över att tänka på hur stor jag blivit och kommer att fortsätta att bli. Pjuuh vad jag blir trött av bry mig så mycket. Om tre månader sitter jag säkert och tänker tillbaka på hur liten jag var nu. Nu ska jag försöka att inte bry mig så mycket och acceptera att det är såhär det är just nu. Och så ska jag cykla, cykla tills jag inte bryr mig längre..

 


 

742. ÄNTLIGEN!!!

Äntligen har vi internet igen! Efter över tre månader utan internet så känns det nästan overkligt att jag nu kan gå in på internet när jag vill, hur lyxigt som helst jue:) 

Nu över till något annat. Helgen har varit tung för min del. Jag går ju som sagt på zofran eftersom jag lider av extremt gravidillamående och nu tänkte jag att det var dags att försöka sluta med pillren och titta hur länge jag klarar av att vara utan dem. Två dagar utan tabletter klarade jag mig. Två dagar utan zofran är det längsta uppehållet jag haft på över 10veckor. Men imorse fick jag ta tablettten igen då jag legat vaken sedan tre inatt med en spypåse och illamående utan dess like. Utan tabletterna har det inte varit mycket till liv heller. Jag kan knappt äta något, jag tror att jag ska spy hela tiden och jag mår så groteskt illa att jag blir svimfärdig och yr av det. Men jag ska försöka att bara ta tabletterna varannan dag iallafall. Det känns ju inte särskilt hälsosamt att äta tabletter som det inte forskats något i. Å andra sidan så hade nog inte läkarna skrivit ut tabletterna ifall de trodde att de skulle vara farligt för våran lilla bebis där inne<3 br="br">

Herregud vilka tankar som snurrar runt i huvudet på mig. Inte bara vad gäller tabletterna. Jag tänker nästan alltid gravid eller bebisrelaterade tankar när jag sitter för mig själv.
 Det är barnvagnar och spjälsängar och föräldrapenning, inredning av barnrummet, detta jävla illamående och allt skit som kommer med det, förlossningtankar, namnval(som iof redan är klart), barnuppfostran, och tusen tankar till. 

Nej nu har jag klottrat ner tillräckligt mycket osammanhängande tankar här. Nu blir det vampire diaries och lite mango.

måndag 8 oktober 2012

741.




Klänning/H&M  -  Pälsväst/Ebay   -   Skor/Skopunkten


Såhär ser jag ut var och varannan dag nu för tiden. Jag orkar inte klä upp mig och sminka mig när jag spyr varje morgon och mår illa hela dagarna. Och med foglossningar som gör att det känns som att ryggen och höften ska gå av varje kväll så går jag nästan aldrig i snygga skor längre heller. Bara ibland när jag blir så jävla less på mina nike gympadojjor att jag vill spy. En kvinna behöver känna sig snygg ibland, och vill man vara fin får man lida lite pin. Inte för ofta bara så att foglossningarna blir värre:)

Jag försöker att helt enkelt anstränga mig tillräckligt mycket för att inte se ut som en total slacker men jag orkar för det mesta inte sminka mig och magen har börjat vara i vägen i mina vanliga kläder. Så jag har inte längre den där enorma garderoben att välja och vraka ur. Men kanske om jag slutar spy nån gång att jag orkar ha lite mer fantasi än vad jag har haft hitills. Den som lever får se!

740. All I want is you.

Hallå igen! För en vecka sedan så var jag och pälskling på ultraljud vilket var helt magiskt! Eftersom jag varit så dålig hela sommaren och hösten har jag redan gjort tre ultraljud men denna gången var det faktiskt något som såg ut som en bebis där inne. En väldigt rörlig liten sak som helt förtrollade både mig och Per. Vi fick också veta att bebisen ser frisk ut och att det inte verkar vara något fel vilket är lugnade för mina nerver då jag varit så nervös av alla mediciner jag ätit de senaste månaderna. De kan ju inte garantera ett friskt barn såklart men att få höra att allt såg bra och normalt ut där inne var tillräckligt för att lugna ner mig. 

Det enda problemet de kunde se vid ultraljudet var att moderkakan sitter alldeles för långt ner. Så i vecka 28 kommer de att göra ett nytt ultraljud för att kolla om den har flyttat upp sig eller ifall den fortfarande är för långt ner. Ifall det visar sig att moderkakan fortfarande är låg då så kommer vi att boka in ett kejsarsnitt. Men det är bara i ett av tjugo fall som det behövs så jag håller tummarna för att det ska gå till sig:)

Eftersom jag ville veta vilket kön barnet har fick vi veta det också. "Det är med största sannolikhet en tjej" var vad läkaren sa och då kollade hon från flera olika vinklar och påpekade att det syntes väldigt tydligt att det var en liten tös.  Så jag väljer att tro på henne och skulle fallet inte vara så, ja då välkomnar vi en liten pojke med öppna armar likaväl!

Här kommer de kanske finaste bilderna jag någonsin skådat, min och Pers alldeles egna lilla tjej:)

 




 

lördag 22 september 2012

739.


Hallå, jag tänkte dela med mig bröllopsbilderna och börjar med att visa upp fyra närbilder.  Har ju självklart tusen bilder till att visa, men jag börjar såhär. Jag blir så glad och kär när jag tittar tillbaka på den absolut lyckligaste och roligaste dagen i mitt liv! Jag vandrade som på moln hela dagen. Allting var så magiskt och jag blir så himla kär i Per så fort jag kollar på bilderna:)

738. The times they are a changin´

Hej igen, 

det var ett tag sedan sist nu, ett bra tag. Närmare bestämt nästan fyra månader. Mycket har hänt sedan sist. Jag har gått och gift mig med mannen i mitt liv. Äntligen är han min, bara min pälskling! Våran bröllopsdag var en av de mest magiska upplevelserna i mitt liv. En helt överväldigande dag fylld av så mycket kärlek att jag gråter av lycka bara jag tänker tillbaka. Men mer om bröllopet nån annan dag. 

Jag har också en annan nyhet att dela med mig av. En annan av de mest fantastiska upplevelserna i mitt liv, nämligen att jag och Per väntar barn. Vi väntar vårat alldeles egna barn. Som ligger där inne och sparkas och växer för glatta livet. 

Det här är något som gör mig helt berörd och som ligger mig så oerhört starkt om hjärtat. I snart tre år har jag och Per av privata skäl saknat och sörjt ett barn. Vi har levt med känslan av att det är något som saknas, att det måste ska vara mer än såhär. Innan allt det här sköljde över oss hade jag aldrig haft några tankar på barn, jag hade aldrig ens haft några tankar på kärleken. Och sen kom Per. Jag mådde väldigt dåligt under vintern 2009/2010 och var inne i den mörkaste mest destruktiva perioden i mitt liv. Jag var inte redo för ett barn då, jag orkade inte ta hand om mig själv. Jag brydde mig inte om ifall jag själv överlevde dagen. Jag var inte redo, Per var inte redo. Men den här vintern förändrade allt. För första gången i livet ville jag ha barn. Efter ett förödande beslut blev allt svart..

Saknaden i min kropp var enorm. Det var någonting som saknades, en fysisk saknad som skapade ett hål i mitt hjärta. Men jag kunde inte prata med någon om det, jag hade ju gjort det jag fick höra var det bästa att göra i min situation och med mitt mående. Så jag antog att det var nu jag fick ta konsekvenserna av mitt beslut. Jag vet inte hur många nätter jag gråtit mig till sömns under de här två och ett halvt åren som har gått. Gråtit av saknad, gråtit av ånger, gråtit över att det gjort så förbannat ont i hela min kropp. 
Sorgen har varit helt oumbärlig och ångern jag har levt med har gjort sig ständigt påmind. Jag lovade mig själv att kämpa för att må bättre och kämpa för att orka ta hand om mig själv så att jag skulle orka ta hand om någon annan. För jag visste nu att jag ville ha barn. Jag som aldrig hade tänkt på barn förut förstod att det var det här jag hade saknat hela tiden. Så i två och ett halvt år har jag jobbat med mig själv, gått i kognitiv beteendeterapi och jobbat för en framtid, en framtid som välmående. 

Och så kom äntligen dagen då vi kände att nu är vi redo. Jag hade jobbat med mig själv, jag jobbar fortfarande med mig själv varje vecka. Vi hade diskuterat barn och vad det innebär i två och ett halvt år, nu var vi redo. Någon månad senare var spiralen ute och vi fick ett plustecken på stickan. 

Ett plustecken laddat av så många olika känslor att benen vek sig, jag kunde inte tro att det var sant. Det var ju det här jag hade väntat på. Det var det här som vi hade väntat på så länge nu. Tio test och ett läkarbesök senare så vågade jag tro och hoppas. Om allting går som det ska så ska vi äntligen bli föräldrar. 

Hålet i hjärtat har sakta börjat att läka allt eftersom veckorna går. Och när jag kände den första sparken så visste jag med klarhet att det jag kämpat för så länge nu, det kommer att bli något väldigt bra. Det kommer att bli min vändning. Inte på grund av barnet i sig, utan på grund av min egen viljestyrka att vilja det bästa för det här barnet. Och det bästa för barnet är en stark, stabil och kärleksfull mamma.

Sakta men säkert så vågar jag tro på en framtid, jag vill bli bättre, jag vill ha det bättre för mig själv. En ny tid i livet har börjat nu, en ny era med en man som jag älskar över allt annat och med ett barn som jag är säker på att vi kommer älska mer än livet självt. Äntligen känns det som att jag andas igen.