onsdag 2 november 2011

259. It's a heartache.

Idag för precis tre år sedan dog den finaste människan jag någonsin har fått äran att lära känna. Min älskade och saknade farmor. Och med henne dog även en stor del av mig. Det har tagit mig många timmar i psykiatri och en lång sjukskrivning att komma över sorgen och likgiltigheten som hennes död lämnade mig ensam kvar med. Farmor är en av de få personerna som jag verkligen älskar och släppt in på livet helhjärtat och utan murar.

För mig är hon så mycket mer än bara min farmor. Hon var som en mor och en bästa vän i ett. Och saknaden av henne gör sig påmind varje dag även fast det gått tre år sedan hon försvann ur mitt liv. Småsaker som att inte ha henne att ringa till. Att inte kunna hälsa på henne när jag vill. Att inte ha henne att fråga om goda råd eller matlagning eller kärlek eller vad det nu kan vara. Att hon aldrig kommer att hälsa på mig igen. Att vi aldrig kommer packa bilen och åka till stugan eller gå morgonpromenader runt berget igen. Att vi aldrig kommer att sy ihop igen eller äta en tunnbrödmacka med messmör på köksoffan med varsitt korsord i handen igen. Att jag aldrig kommer att ha den där tryggheten av att få komma hem igen. Allt gör så jävla ont. Efter sig har hon lämnat ett stort svart hål i mitt hjärta, ett hål av tomrum och saknad som gör inte bara psykiskt ont men också fysiskt ont. Jag får ont i hela kroppen av kärlek och saknad till min farmor.

Jag försöker att komma ihåg våra fina stunder och allt bra vi gav varandra i livet men just idag så känns allt bara så jävla orättvist. Varför min farmor? Varför då? Varför inte om tio år? Jag försöker att hålla modet uppe för hennes skull och för min men ibland, idag till exempel så gör det så ont att det känns som att alla ben i min kropp går av samtidigt och hur mycket jag än försöker så kan jag inte andas. Jag skulle ge henne alla mina andetag om det fick henne att komma tillbaka. Men nu går inte det och här sitter jag själv i mörkret och skriver ner mina känslor och försöker att stava rätt då tårarna försämrar min syn. Här sitter jag nu och andas och saknar och går sönder av sorg.

Men även fast allt känns så jävla tungt och hopplöst så är jag ändå tacksam för att jag fick 21år med denna underbara kvinna. För att vi fick lära känna varandra och för att just hon är min farmor. Jag är också tacksam över att hon gav mig ett hem och då menar jag inte med väggar och tak utan med kärlek och trygghet. Jag har aldrig känt mig riktigt hemma i någon av mina lägenheter eller hos någan av mina föräldrar så som hos farmor. Hon gav mig ett hem i form av trygghet dit jag alltid kunde åka. Jag hade inte kunnat få en bättre farmor. Hon har lärt mig så mycket om allt mellan himmel och jord och jag hoppas att jag någon gång kommer att fylla någons hjärta sinne och själ med lika mycket kärlek som hon gett och fortfarande ger mig.


Det jag försöker säga med allt det här är att jag älskar dig farmor och saknar dig lika mycket nu som för tre år sedan och alla andra dagar. Jag kommer alltid spara en hedersplats i mitt hjärta till dig. Jag hoppas att du har det underbart vart du än är och jag hoppas att vi ses igen nån gång. Jag älskar dig<3

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar