måndag 2 november 2015

177. Dylan

Idag blev det röntgen av Dylans höfter och en träff med läkare på ortopedmottagningen. Allting såg så bra ut så! Verkligen skönt att höra att det fortfarande såg tipp topp ut, nu kan vi äntligen släppa det helt!

På tal om Dylan så har det hänt så himla mycket med våran lilla kille! Han sitter ju helt själv vilket han iof gjort ett bra tag nu, och han älskar att sitta och se vad som händer runt omkring sig. Att kolla vad storasyster gör är det allra bästa! Han skrattar alltid åt alla hennes busstreck:)

Sen så pratar han hela tiden och gör olika ljud och läten, men det är väl klart man vill prata då jag har ptratat med honom hela tiden sedan han var alldeles ny. Varje dag har jag tränat på att säga mamma, kan du säga maaa maa mmmm aaa och så har vi hållit på nu i sex månader och vet ni vad, det har gett resultat, för nu har han sagt mamma, det var exakt en vecka sedan nu, och det har kommit några mamma nu den senaste veckan också! Mammahjärtat spricker av kärlek. Det är ju så mysigt att höra min lille gose säga mamma. När Edith hörde honom säga mamma första gången så sa hon 
- mähh, han sa mamma, mamma hörde du. Sen så ville hon att han skulle säga Edith men det får vi nog vänta på ett tag:)

Hehe nu tror jag ju kanske inte att det har något med min träning att göra, han är nog bara i den åldern, han är ju trots allt sex månader nu, men ändå:) 

 

Sen så älskar denna kille mat. Vilket Edith aldrig gjorde. Hon ville ju bara amma. Ingenting annat dög. Men den här grabben han älskar mat och blir helt galen så fort han ser något ätbart, går det att äta så ska han smaka på det. Han äter inte lite heller. Imorse till frukost åt han t.ex. två smörgåsrån, en halv banan och en portiongröt med katrineplommonsylt. Så mycket äter inte ens Eddan. Vi blir helt chockade varje gång vi matar honom då vi inte är vana med detta hehe. Jag ammar ju fortfarande en hel del och vill gärna amma honom över året om det bara går. Men just nu tar vi en dag i sänder. Men gudars så kul det är med barnmat då man har en liten bebis som är så matglad. 

Växer gör han också som han ska. Han är lite i det större laget på kurvan men det försvinner nog så fort han börjar röra på sig mer. Sist vi vägde honom var två veckor sedan och då vägde han strax över 9kg och så var han 68cm lång har jag för mig. 



En några veckor gammal bild på mig och gullisDylan. Jag har glömt vart jag lagt kameran så nya bilder kommer senare:)

fredag 30 oktober 2015

176. Give it to me baby,

På tal om att belöna mig själv för starten på denna resa mot min framtid så är jag helt besatt av detta överkast från Åhlens. Jag har velat ha det i flera månader nu och har till och med drömt om det. Haha Per säger att jag är helt galen som stalkar ett överkast. Men just nu är det för dyrt för mig men jag kollar hela tiden ifall det blivit nersatt eller ifall någon säljer det på tradera eller blocket eller liknande. 

Jag har nog aldrig varit såhär besatt av ett matriellt ting förut. Jag är helt jäkla dökär i detta förbannat dyra överkast och nästan gråter då jag tänker på att jag troligtvis aldrig kommer att få det i min ägo. 

Det har mina två favoriter kombinerat i ett. Sammet och butteljgrönt. Mjaaau säger jag bara. Men även om jag personligen tycker att jag förtjänar detta överkast efter att ha klarat av det här så skulle mitt samvete aldrig kunna leva med att lägga ut så mycket pengar på något så "onödigt" i dagsläget. Vi är ju inte direkt gjorda av pengar jag och min älskade make. Men vi har kärlek i överflöd och det kommer man långt på! 

Men ändå, en kan ju alltid fortsätta drömma, hehe. Men även om det inte blir något dyrt överkast för min del efter avslutad kurs så ska jag ta mig tusan belöna mig själv med nånting, för en sån här stor sak det är värt att firas!



 Matriell perfektion från Åhlens! Nu får ni inte springa och köpa slut på detta underbara överkast bara för att jag tipsat om det, haha;)

175. MMR1

Det blev inte riktigt som jag tänkt det idag. Det var otroligt intressant på föreläsningen eller vad man ska kalla det idag med mmr1. Vi fick lära oss om hur man kan hantera värken i vardagen och i vardagsbestyren vilket jag hört mycket om många gånger förut men det är ändå väldigt bra att bli påmind och man går alltid därifrån med nånting nytt man lärt sig! Men idag kände jag hur jag försvann ur rummet, alla ord runt omkring mig försvann och det blev varmt. Det kändes som om väggarna kom närmare och jag kände hur min blick började flacka. Och jag som är som jag är ville inte störa så jag satt och försökte bita ihop och till slut kände jag att näe nu svimmar jag. Jag frågade om någon kunde öppna ett fönster och sedan är allt lite oklart. Men jag ringde iaf min pappa som fick komma och hämta mig och sedan har jag legat hela eftermiddagen kvällen och mått otroligt dåligt. Jag vet inte om det var för att jag inte hade ätit någon lunch och åt frukost sju i morse eller om det var en ångestattack eller en kombination av de båda. Iallafall så var det mycket obehagligt. Men nu börjar jag känna mig lite mer som en människa igen.

Det känns bara så himla jobbigt att jag ställde till med värsta scenen i gruppen och att jag inte hann lyssna klart på föreläsningen. Jag mår verkligen dåligt av att känna mig i vägen och det gjorde jag minst sagt idag.  Det känns rakt gruvsamt att gå tillbaka på tisdag. Att gå till den här gruppen är så otroligt stort för mig och det är det största jag gjort i mitt vuxna liv. Det kanske låter löjligt eller svårt att förstå men för någon som haft så grov social fobi och mått så dåligt som jag gjort så är det här som att bestiga världens högsta berg eller flyga till månen och jag hade aldrig kunnat se mig själv göra något sånt här för bara två år sedan. Jag liksom sitter i en grupp men nio andra människor och både pratar och tränar styrka och basal kroppskunskap och testar nya grejer som Chi Gong som vi fick pröva på i torsdags. Alltså jag kan fortfarande inte förstå att jag faktiskt gjort allt det här. Jag kan stanna upp i bland och nypa mig själv i armen. Är det här verkligen sant, är det jag som tränat ibland andra människor idag. Eller att jag överhuvudtaget klarar av att äta där. Jag har länge varit livrädd för att äta bland människor och att träna bland människor det har inte ens funnits på kartan. Innan den här gruppen. Jag har lust att belöna mig själv med något riktigt stort när jag är klar med det här. För det här är ta mig tusan det största jag gjort om man bortser från min familj som jag skapat såklart:)


Jag har ju inte berättat att jag är med i MMR1 här på bloggen. Det står för multimodal rehablitering och är en sorts smärtrehablitering för människor med kronisk/långvarig värk kortfattat beskrivet. Jag har ju haft ont i nacke, axlar,  rygg och höfter sedan flera år tillbaka och efter två monstergraviditeter har det ju blivit mycket värre dessutom. Jag har varit till läkare och sjukgymnaster i flera år och ingen har hittat något speciellt fel men värken har ändå bara blivit värre. Jag har ju testat alla möjliga piller och smärtstillande för värken och ingenting hjälper, värken är alltid kvar. Men så träffade jag en kanonbra sjukgymnast som såg mig och gav mig en chans att vara med i den här gruppen trots att jag trodde att jag själv inte skulle klara av det. Och nu sitter jag här och har precis avslutat min fjärde vecka av totalt sex veckor och jag har klarat av allt som jag hittills har fått pröva på och jag känner mig på ett sätt som en ny människa, en människa som vågar tro på sig själv. Jag är inte en total förlorare som inte klarar av någonting. Det känns så dumt att vara stolt och nöjd över något som är så litet men det som är grejjen är ju att det är stort för mig. Innan den här gruppen så har jag sett min framtid som totalt utdömd redan innan den börjat men nu kan jag verkligen se mig själv komma ut och göra något. Jag vet inte när var eller hur men jag vågar tro på att det finns en chans.

Ähh nu ska jag sluta svamla här och gå och titta på senaste American Horror Story innan det är dags för sängen. 


 Bjuder på en bild från instagram på lilla familjen, det viktigaste jag har här i livet!<3

174.

Hallå, jag sitter i skrivande stund i fåtöljen här hemma och väntar på att åka iväg med min mmr1 grupp. Jag ska strax brumma iväg i bilen och möta upp gänget men först så råkade jag hamna här. 

Idag är Edith sjuk med världens hosta och Dylan håller på att få tänder så även han har det jobbigt. Per behöver plugga då han inte fått så mycket av den varan de sista dagarna och jag vill bara lägga mig i sängen och vara kvar där i några dagar. Jag är så mentalt slut på. Det känns som att jag inte vilat på flera år och jag skulle utan att tveka kunna spendera dagar i sängen. Men livet är ju som bekant inte så lugnt att jag bara kan ligga i sängen. Det är barn som ska tas hand om och roas, en lägenhet som ska städas, mat som ska lagas, tvätt som inte blir ren av sig själv och en massa annat. Det känns som om jag står nedanför Mount Everest och måste ta mig till toppen innan dagen är över. Och det är ju inte så egentligen men känslan finns fortfarande där och stressar upp mig. 

Nej nu blev det bråttom helt plötsligt, dags att åka. 

 

fredag 16 oktober 2015

173. I feel it all.

Nu var det nästan fem månader sedan jag skrev här senast. Fem månader som ur vissa perspektiv sprungit förbi men ur andra varit näst intill eviga. Det senaste året har varit så otroligt omtumlande och utmattande på alla sätt och vis med allt som hänt. Jag blev gravid förra hösten och min graviditet var ju allt annat än lätt. Och förlossningen, trots att den gick bra var den något som jag gick och oroade mig för i månader som resulterade i att jag fick panikångestattacker mer eller mindre hela tiden. Panikångesten ledde till en oro som sakta byggde sig starkare och större inom mig.  Rotade sig fast i varenda cell av mig.

När Dylan väl kom till världen så tänkte jag att all denna oro skulle försvinna, att den  tillsammans med panikattackerna skulle dö ut då det inte längre fanns något att oroa sig för. Men det som är saken med oro är den, att när den väl slagit rot så spelar det inte längre någon roll ifall du hugger av trädet. Det är ändå bara på ytan. Om du gräver under ytan så är alla rötterna fortfarande kvar.

Det mörkret jag upplevt de senaste månaderna och fortfarande upplever, det kan jag inte beskriva. Det är panikångest/dödsångest i kombination med en depression och humörsvängningar som inte är av denna värld. Jag vill inte dö och jag skulle aldrig vilja lämna mina barn eller min man men vissa dagar känner jag bara att jag inte orkar mer. Jag är så fruktansvärt jävla less på att behöva kämpa så mycket. Jag orkar inte må såhär. Jag vill må bra, jag förtjänar att må bra och njuta av min familj och all den kärlek som jag är omgiven av. Men vissa dagar som nu ikväll känner jag bara att jag inte orkar mer. Inte en sekund till. Jag vill bara lägga mig ner och låta moder jord dra ner mig i tystnaden och lugnet. Men även om jag känner så nu så skulle jag aldrig skada mig själv. Jag har inte självskadebeteende, jag är utmattad.

Det känns som att jag gått runt det senaste året och sakta drunknat. Som om jag svalt lite mer vatten för varje dag. Jag har varit så tung att jag knappt orkat hålla huvudet över ytan och efter förlossningen så bröt stormen ut. En storm som fångat mig i sina karga och hårda vindar och som jag ärligt talat inte riktigt vet hur jag ska bryta mig fri ifrån.


Under sommaren och hösten nu har jag stundvis gått runt som något slags vandrande skal av mitt forna jag. Jag har haft ett konstant myrornas krig i huvudet på högsta volym och har inte kunnat fokusera. 

Jag har inte kunnat sova men inte heller klarat av att vara vaken. Den lilla energin jag haft har jag fokuserat helt på barnen och att få dem att må bra annars har det varit totalt svart. Jag kommer knappt ihåg vad vi gjort eller vilka vi träffat, jag var ändå aldrig riktigt där. Det har krävt min yttersta koncentration att överhuvudtaget kunna föra en enkel diskussion med andra än min familj runt om i min omgivning. Många kanske inte skulle tro det om de såg mig, men inombords har jag gått runt i ett totalt kaos.    

Min förlossningsskräck har förflyttat sig till barnen. Jag har ständig panik att det ska hända barnen någonting och jag har fått panikattacker då jag näst intill svimmat för att jag tror att det hänt barnen något. Det är så fruktansvärt jobbigt att gå runt och vara ständigt orolig över att något ont ska hända mina barn. Men hur ska jag inte kunna tänka de tankarna när världen ser ut som den gör idag. Jag vill beskydda mina barn från verkligheten med allt vad det innebär men jag vill inte göra dem rädda eller kväva dem. Jag älskar Edith och Dylan så mycket att det känns som att hjärtat ska gå sönder. Min själ blöder av bara tanken på att något skulle hända dem och jag kan inte släppa denna outhärdliga oro som uppstår av att älska någon så mycket.

Jag är en emotionell person och har alltid levt med känslorna utanpå kroppen. Det innebär att jag personligen blir så mycket mer mottaglig för allt. Dåligt som bra. När jag älskar så älskar jag av hela mitt hjärta. När jag är lycklig så svävar jag på moln. När jag är arg så skulle jag kunna riva ett hus med bara blicken. Och när jag då är ledsen eller orolig så skulle jag kunna gå sönder av den sorg som fyller upp hela mig.

All den oro och ångest som jag känner nu grundar sig i kärlek och jag kan inte släppa det. Jag vet inte hur jag ska kunna släppa taget. Jag älskar mina barn mer än allt och jag vet inte hur jag ska kunna ta mig förbi all denna oro och ångest. Jag vet att jag inte kan kontrollera vad livet har att utse eller vad som händer i världen men det smärtar mig så otroligt mycket. Det finns en låt som går "jag ska måla hela världen lilla mamma" som jag brukade sjunga för min mamma när jag var liten och det är precis vad jag skulle vilja göra för mina barn, måla hela världen. Ta bort allt det onda. Ge dem en trygghet som jag aldrig känt.

Jag har mått dåligt stora delar av mitt liv och mitt humör och mina känslor pendlar ofta hej vilt. Och de gör de fortfarande. När jag är med mina barn är jag lycklig. När jag borstar Ediths tänder, eller när vi leker i hennes rum. När jag tröstar henne på natten, eller när vi sitter och äter i köket. När jag ammar Dylan eller när vi har gympa på golvet. När han jollrar med mig och jag pratar tillbaka. När jag får snusa på hans lilla näsa då han sover. Ja alla stunder med barnen är bra stunder, även de dåliga. För jag är så oerhört tacksam att just jag får vara deras mamma. De är meningen med allt.

Men sen kommer de där dalarna i livets berg och dalbana och om de var djupa förut så är det ingenting jämfört med nu. De tar över hela min tillvaro och jag blir så besviken på mig själv för att jag låter dem göra det. Varför kan jag inte låta all denna glädje och kärlek jag känner ta över istället.

Jag kämpar varenda dag med att försöka vända livet till det bättre. Jag vet att dalarna aldrig kommer att försvinna och att det ibland kommer en storm men såhär kan det inte fortsätta. 

Just nu är jag sjukskriven och det är tänkt att jag ska vila upp mig, låta kroppen återhämta sig både psykiskt men också fysiskt. Kanske kommer det att kännas bättre snart, jag hoppas att det vänder snart. För så här får det bara inte fortsätta. 

Jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna börja läka både kroppsligt och mentalt. Landa i mig själv igen efter denna resa jag gjort det senaste året.  Det här är min tid att ladda upp batterierna och återhämta mig efter allt och jag försöker verkligen att ta vara på det, men det är svårt. Det kräver nämligen att jag ska ta mig igenom det här mörkret, inte runt eller under utan rakt igenom.

Men att ena sekunden gråta tills ögonen nästan blöder och ha så ont i hjärtat och själen att det känns som att jag ska dö för att i nästa sekund översköljas av en lycka och en kärlek jag aldrig trodde att jag skulle kunna känna är minst sagt omtumlande. För även om jag aldrig mått så dåligt förr så har jag konstigt nog aldrig förr varit så lycklig som jag är under de bra stunderna heller. 

Jag älskar min familj så otroligt mycket och är så oerhört tacksam över livet och mina fina barn. Edith och Dylan ger mitt liv mening. Och Per sedan, han ger mitt liv ljus och kärlek. Jag älskar honom så mycket att jag på riktigt skulle dö om något hände honom. Den dagen hans hjärta slutar slå kommer jag att falla ner och dö. Han är min bästa vän och min värmande famn. Han ger mig passion och glädje. Han har hjälpt mig att hitta mig själv och mitt i allt detta mörker och elände där jag just nu befinner mig finns han där och hjälper mig med allt som jag behöver hjälp med. Ifall jag inte orkar kliva upp så hjälper han mig upp. Om jag får panik så andas han åt mig. När jag inte orkar klä på mig eller äta så gör han mat åt mig och hjälper mig att ta fram kläder. Jag skulle kunna skriva en hel bok om allt den mannen gjort för mig de senaste sex åren. Men å andra sidan är det ju det som kärlek handlar om. Att finnas där för varandra och försöka förstå och hjälpa när den andra inte förmår att göra det själv. Jag skulle göra allt för honom precis som han gör så mycket för mig. I nöd och lust. 


Jag försöker påminna mig själv om att det inte kommer att vara så här tungt att leva för alltid, jag har hela framtiden kvar. Och man får faktist inte mer än vad man klarar av och ingenting har tagit död på mig hittills.Då kommer säkerligen inte den här överförjävliga livskrisen att göra det heller. Men det är ändå så oerhört tungt att vara mitt i det. Det här är min verklighet just nu och det är så otroligt enerverande. Men det får vara så, det är en dag i taget som gäller numera. Och mina fina fina barn som är lågan i mitt liv visar mig vad kärlek är varenda dag och det får mig att vilja kämpa.



tisdag 23 juni 2015

172.

Jäklar i min låda vad tiden går fort. Det har redan gått en månad sedan jag var inne här sist och det har hänt så mycket! Dylan har verkligen blivit så stor. Han försöker greppa saker. Han följer efter med blicken och ler och jollrar för jämnan. Dylan är en lugn och glad liten kille som tycker om att ligga och titta runt efter saker och storasyster är nog den mest intressanta av oss alla. 

Det är helt galet vad bra allt känns med själva familjen. Det känns som att vi fått en harmoni och balans och som om det är såhär det är meningen att våran familj ska se ut. Visst blir man lite svettig ibland när vissa vardagssituationer uppstår men ändå så känns allt så bra. 

Och sen Dylan kom till världen så har Edith börjat sova i sitt eget rum hela nätterna utan att vakna. Det är ett mirakel! Och Dylan han kan sova vart somhelst, ibland får han sova i sängen bredvid mig men för det mesta sover han i en liten spjälsäng vid sidan av sängen. Fatta den lyxen, vi har inte sovit själva i sängen på över två år!!




Dylan blev två månader igår och idag var vi på BVC för vägning och mätning. Dylan väger nu 6,2kilo och är 60cm lång. Hans kurvor har skenat iväg rätt upp. Det här är en stor kille minsann:) 
Det är så skönt att veta att amningen fungerar som den ska och att han mår bra! 

Vi passade på att väga Edith också och hon väger numera 13kilo och är 86cm lång. Hon har verkligen blivit ett litet barn.

fredag 22 maj 2015

171. Dylan en månad.

Idag är Dylan exakt en månad. Herregud vad tiden gått fort. Att han redan hunnit vara här en månad är så overkligt, samtidigt som om det känns som att han har varit här för alltid. 

Våran lilla kille börjar bli så stor redan nu. På 17dagar har han gått upp strax över ett kilo och växt tre cm. Det är helt sjukt att han växer så snabbt. Snälla stanna tiden en stund så att vi hinner njuta av våran lilla bebis, ungefär så känns det. Det verkar som om jag har grädde till mjölk även denna gången! 


Dylan har blivit så himla vaken och medveten den sista tiden. Han ler och han försöker fokusera blicken och ligger och tittar runt. Han sover mindre nu och är mer vaken vilket bara är så himla mysigt!. Det känns också som om vi börjat lära känna varandra riktigt nu. Vi hör skillnad på olika gråt och gnäll. Vi vet vad han gillar och vad han inte gillar.
Han älskar när man stryker honom över pannan och han tycker om när man pussar på honom. Han är helt fascinerad av Edith och då hon pratar med honom eller pratar i närheten av honom blir ögonen hans alldeles stora. Precis som Edith så vill han inte ligga på rygg utan hellre på sidan. Han tycker inte om att ligga ner överhuvudtaget utan sitter helst upp hela tiden. Han är så otroligt lättsam våran lilla son. Edith kan stå och skrika och kasta leksaker och han reagerar inte ens. Vi kan diska och dammsuga och leva om som bara den och han rör inte en min. Snarare så att han vaknar till då det blir för tyst, hehe. 


Han har börjat få mindre ont i magen på nätterna nu men vissa kvällar är fortfarande lite jobbiga. Jag misstänker att det kan vara något jag ätit så vi jobbar på att lösa det! Utöver det så är han världens lugnaste gosigaste lilla kille. 
Våran älskade lilla Dylan  



     Dylan och Eddan tidigare idag.